Stephen King & Peter Straub - The Talisman (1984)

Pojken Jack Sawyer och hans sjuka mamma Lily Cavanaugh är på ständigt resande fot, tills modern inte orkar mer och de slår sig till ro på ett ödsligt strandhotell i Kalifornien. Lily som försörjt sig och sin son som skådespelerska var en gång i tiden krönt till B-filmernas drottning, nu är hon döende i cancer. När hennes tolvåriga son får nys om en parallell verklighet där en talisman som kan rädda hans mor finns, väcks ett hopp inom Jack. Han inleder en lång och farlig resa, en resa som tar honom via vår värld in i en annan som bara ett fåtal känner till - Territorierna.

”Resenären Jack, gamle Resenären Jack, Har lång, lång väg att resa, Ännu längre är vägen tillbaka.”

Stephen King och Peter Straub träffades vid flera tillfällen på olika mässor och konventioner under sjuttiotalets slut och de blev snabbt goda vänner. De bestämde sig ganska snart för att försöka skriva en bok tillsammans men efter bläddrande i kalendrar insåg de att deras scheman var fullspäckade under de närmaste fyra åren. Nittonhundraåttiofyra kom dock resultatet av deras samarbete, en sjuhundra sidor lång berättelse om kampen mellan ont och gott – The Talisman, eller Talismanen som vi här hemma i Sverige kallar den.

”Så efter många veckor och farliga äventyr, av mörker och förtvivlan; av vunna och förlorade vänner; efter slitsamma dagar och nätter i fuktiga höstackar; efter att ha mött mörkrets demoner (varav de hemskaste bodde i hans egen själs avgrund) – efter allt detta var det på detta vis Talismanen kom till Jack Sawyer.”

The Talisman är en mäktig bok på både gott och ont. Många av Stephen Kings beundrare tycker att The Talisman är en av hans bästa böcker men det tycker inte jag. Jag har lite svårt för denna sida av King som han då och då återkommer till i sina böcker. The Talisman är en typisk Stephen King bok men ändå inte. Boken har en stark yngling som tvingas växa upp och agera vuxen i tidig ålder som huvudkaraktär men jag lyckas inte dras med i hans äventyr i de båda världarna. När det dyker upp människor med vingar, fjantiga varulvar eller sovande törnrosor (i detta fall hans egen mor i parallellvärlden) blir jag lätt uttråkad. Jag tyckte om historierna om Narnia och Härskarringen (det märks tydligt att King blivit inspirerad av både Lewis och Tolkien) när jag var liten och i filmform uppskattar jag dem fortfarande, men böckerna orkar jag inte läsa längre. Lite samma sak känner jag för The Talisman. Jag skulle nog ha gillat den för tio-femton år sedan men idag skulle jag ha föredragit att få historien berättad på den vita duken (vilket varit på tapeten ett flertal tillfällen men alltid slutat med att idéerna runnit ut i sanden).

Jag förstår varför folk tycker så mycket om The Talisman. Det är en fin berättelse om ondska och godhet, kärlek och hat – men framförallt om mod och hjältedåd ur en ung pojkes synvinkel. Jag tycker om Kings bok om revolvermannen Roland, The Dark Tower 1: The Gunslinger, och även fast jag har flera tusen sidor kvar att läsa av sviten så ser jag faktiskt fram mot det. The Talisman har en snarlik historia men den känns inte lika ”vuxen” eller medryckande. The Talisman är ofta väldigt bra där vissa stopp på vägen är olidligt spännande medan andra sackar rejält och får mig att fundera på att lägga boken åt sidan och fortsätta läsa nästa bok i Stephen Kings gigantiska katalog istället. Någonting inom mig sa dock åt mig att inte tänka på det viset utan att istället ge boken både en andra och en tredje chans. Det tog mig nästan en månad att ta mig igenom The Talisman och även fast jag tycker att boken är några hundra sidor för lång är jag, såhär i efterhand, glad att jag gjorde det. King och Straub har lyckats skapa en imponerade bild av en parallell värld där Amerikas befolkning figurerar i annorlunda versioner av sig själva, så kallade tvillare, i det renässansliknande Territorierna. Tyvärr dyker det upp irriterande figurer under resans gång där framförallt Jacks vän Varg får alldeles för mycket fokus under mer än en tredjedel av boken. Jag föredrar faktiskt när historien utspelar sig i Amerika och inte i Territorierna trots att vissa element, särskilt i bokens början är skickligt uppmålade av de båda författarna. Ondskan som är porträtterad av den sluga Morgan Sloat / Morgan av Orris är dock ett bra påfund och hans undersåtar som dyker upp här och var i de båda världarna är många gånger skurkar i toppklass. Trots allt som är bra i boken tycker jag inte att The Talisman håller riktigt i längden. Saken är den att The Talisman, tillsammans med Roadwork och faktaboken Danse Macabre är de böcker jag tyckt minst om hittills. Jag kan inte ge den mer än en svag trea i betyg och det är en bok som aldrig riktigt lyckas engagera mig med sin historia och det är en bok jag förmodligen aldrig kommer att läsa igen. Jag är däremot väldigt nyfiken på bokens uppföljare som kom sjutton år senare under namnet Black House vars historia, det lilla jag läst om den, verkar falla mig mer i smaken. Jag har nu läst tjugoen böcker av Stephen King under loppet av ungefär ett halvår och även fast The Talisman inte tillhör mina favoriter går jag raskt vidare och kastar mig över hans nästa bok, Thinner.

Stephen King - Roadwork (1981)

”Vindrutetorkarna svepte fram och tillbaka med regelbunden rytm och nedanför dem rann snön, som defrostern hade förvandlat till slask, som tårar.”

Barton George Dawes är fyrtio år gammal och lever ett stilla liv någonstans i Amerika, tillsammans med sin fru Mary. De har varit gifta i tjugo år och Barton har jobbat lika många år på tvätteriet Blue Ribbon (samma tvätteri som händelserna i The Mangler utspelar sig) där han sakta klättrat upp till toppen som chef. Barton och Mary har haft en tuff tid bakom sig. De förlorade sitt första barn vid födseln och deras andra vid tio års ålder. Hemadressen har varit på Crestallen Street i snart fjorton år och de tar en dag i taget.

”Vad vill ni ha, Dawes? Sprängämnen, svarade han.”

En dag blir det för mycket för Barton. Inte bara hans arbetsplats utan även deras hem ska rivas till grunden då en motorväg ska byggas genom staden. De blir tvungna att flytta till en närliggande förort men Barton vägrar. Han säger upp sig från sitt jobb och köper i hemlighet vapen. Han konsumerar mer och mer alkohol och beter sig alltmer oresonabelt. Snart lämnar Mary honom och han bli ensam kvar i deras dödsdömda hus. Barton får ett utflyttningsdatum av vägverket men han har inga planer på att rätta sig efter det. Barton tänker stanna kvar i sitt hem, till varje pris.

”Kanske, om han var full och slocknade, skulle den bränna upp honom med. Det skulle vara slutet på hela den här ömkliga röran.”

Det har dragits paralleller mellan Stephen Kings Roadwork och Joel Schumachers film Falling Down. Det är inte särskilt konstigt då de har mycket gemensamt. Båda historierna handlar om män som tröttnar på samhällets normer och gör revolt, med våld. Jag föredrar Falling Down.

”Jag vet inte. Jag gillar dig, men det är som om något plågar dig. Jag kan inte förklara det. Det är som om du är på väg att göra nåt riktigt vansinnigt.”

Roadwork, eller Vägbygge som är den svenska översättningen är den tredje boken i serien böcker skrivna under Stephen Kings pseudonym Richard Bachman. Det är den tionde boken jag läser av King och hittills den sämsta. Det är inte en dålig bok men det händer alldeles för lite för att hålla mitt intresse uppe och de trehundra sidorna tog nästan en vecka att ta sig igenom. Ibland är det dock riktigt bra, som hans möte med den unga Oliva eller nyårsfesten som ger honom nya insikter med hjälp av meskalin. Tyvärr är det Bartons tankegångar, dränkta i alkohol, som tar upp bokens största del och efter ett tag håller de mig inte längre engagerad.

”Han höll det i handen och såg på det styva, vita tjänstekuvertet, med sinnet fyllt av nästan alla de dåliga känslor en människa kan ha: Förtvivlan, hat, rädsla, ilska, saknad.”

I Roadwork berättar huvudpersonen att han gillar Max von Sydow (svensk kost med för den delen vilket jag inte kan förstå) och går därför för att se The Exorcist på biografen. Det måste ju betyda att King själv tycker om honom och kanske var det därför som von Sydow blev erbjuden och accepterade att spela huvudrollen i filmatiseringen Needful Things, tolv år efter det att Roadwork blev publicerad.

”Det fanns ingenting som höll honom kvar utom en vidrig tvångsföreställning. Ingen fru och bara ett spöke till barn, inget jobb och ett hus som snart inte skulle vara något hus mer. Han hade pengar på fickan och en bil som var betald. Varför satte han sig inte i den och åkte iväg?”

Bachmans romaner (i alla fall de tre första) är mer jordnära än mycket annat som King skriver under eget namn. De tar upp saker som faktiskt kan hända i samhället om en människa blir pressad för mycket och till slut får nog. De tar upp psykisk ohälsa och meningslösheten i samhället som invånarna ständigt blir matade med. Det handlar om masskonsumtion i absurdum i The Long Walk (recension HÄR) där vinnaren av Maratonmarschen får sitt liv berikat med allt han kan önska sig under resten av sin existens medan de andra deltagarna förlorar sina liv. Bachmans första roman Rage (som jag recenserar HÄR) bär många likheter med Roadwork. Rage var en studie i en ung människas destruktiva nedåtspiral och det är Roadwork med fast det är inte alls lika bra. Det känns segt och utdraget medan Rage var en bok jag mer eller mindre sträckläste. I varje fall är det skönt att ibland ta en paus från djävulsfigurer, vampyrer, telekinesi eller hemsökta hotell och då är Richard Bachman ett alldeles förträffligt alternativ.

Stephen King - The Long Walk (1979)

”Maratonmarschen var en av dessa saker som levde på apokryfiska historier, amuletter, legender.”

Hundra unga män i varierande åldrar (som inte får överstiga 18 år) deltar varje år, den 1 maj i Maratonmarschen. Det är en lång färd som tar sin början i Maine och avslutas inte förrän nittionio av dem är döda och bara en vinnare återstår. Inga raster är tillåtna och om man saktar in för mycket utdelas en varning, efter tre får man ett skott i huvudet. Soldater med den mystiska Majoren i spetsen följer deras minsta rörelser i detalj och varje misstag registreras. Amerikas befolkning följer med spänning det livsavgörande spelet och satsar sina pengar i hopp om rikedom. Priset för vinnaren av marschen är att få sina innersta önskningar uppfyllda under resten av livet och det finns ingen silver- eller bronsmedalj, bara vinna eller försvinna.

”Hela marschen föreföll bara vara ett enda stort frågetecken som tornade upp sig framför honom. Han försökte intala sig att en sådan här företeelse måste ha någon djup mening. Så måste det naturligtvis vara.”

Vi får under närmare trehundra sidor följa den sexton (inte sjutton som det står på bokomslaget) år gamla Ray Garraty (och mer eller mindre anonyma deltagare som sakta och olustigt blir till nära vänner) som blir tilldelad nummer 45 och kallas för ”Maines hopp” av åskådarna. De många deltagarna kämpar för att inte bli för beroende av varandra, De inser snart att även fast bara en av dem kommer att vinna måste de samarbeta för att göra situationen uthärdlig.

”Om jag vinner det här, ska jag aldrig gå mer.”

Det är oklart om anledningarna till varför de tävlande överhuvudtaget anmälde sitt intresse för Maratonmarschen då inga av dem verkar ha några direkta mål med åtagandet. Det kan vara spänning, frustration, likgiltighet men det spelar egentligen ingen roll då The Long Walk i mångt och mycket är en studie i mänsklig beteende. Under tiden de går i raska mak tampas ungdomarna med tankar kring livet, rätt och fel, rädslan och likgiltigheten inför döden och sakta börjar de se det lilla och de betydelsefulla delarna i livet som man ofta tar för givet. De börjar se saker och ting ur ett nytt perspektiv och känslan av att vara odödlig försvinner allt mer för varje timme som går. Triviala och vardagliga saker tas inte längre för givet. Små saker som en skiva vattenmelon, ett leende på läpparna eller ett rungande skratt blir till det primära, det nödvändiga lilla i det stora hela.

”Om du var tvungen att göra om det här en gång till…om du visste att du kunde komma så här långt och fortfarande vara på benen…skulle du göra det?”

Historier av detta slag har gjorts tidigare, där det är en mot alla, alla mot en och det är ett populärt ämne att ta upp. Det har gjorts mängder av filmer och böcker på liknande tema med ungdomar i huvudrollerna som kämpar för sin överlevnad. Lord of the Flies är ett bra exempel, Battle Royale ett annat. Idag är ämnet mer populärt än någonsin med böckerna och filmerna om Hungerspelen. Stephen Kings tillvägagångssätt är dock unikt och jag vet inte om det har gjorts på samma vis tidigare, i så fall har det gått mig helt förbi. Stephen King skrev emellertid en snarlik berättelse i The Running Man, men det är en annan historia.

”…Maratonmarschen är rena rama mordet…”

The Long Walk eller Maratonmarschen som är den svenska översättningen, var Stephen Kings andra roman under pseudonymen Richard Bachman och kom ut 1979 (i Sverige 1987). Enligt King var The Long Walk den första roman han skrev och han började så tidigt som åtta år innan det att Carrie (min recension av filmen kan ni läsa HÄR) blev publicerad med att skriva på boken. Många anser att The Long Walk är ett av Kings bästa verk men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. The Long Walk är mångt och mycket en enda lång förflyttning från punkt a till b och det är inte så mycket som händer där emellan. Det är en bra historia om hopp och längtan och det är intressanta begrundningar men de flesta av karaktärerna förblir anonyma och det är inte mycket till bakgrunder från varken spelet eller personerna, vilket jag kan tycka är lite synd. Som debutroman (om det nu stämmer) är det dock en väldigt imponerande skapelse och jag känner redan nu att det är en bok jag kommer att läsa igen i framtiden. Frank Darabont som ligger bakom Stephen King filmatiseringarna The Woman in the Room, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist (recension HÄR) har köpt rättigheterna till boken för en möjlig filmversion och även fast de båda fängelsefilmerna inte tillhör favoriterna hos mig kan han mycket väl vara den perfekta mannen för en bra och värdig filmatisering. The Long Walk är inget mästerverk (även fast boken växer mer och mer för varje gång jag tänker på den) men det är absolut nödvändig Stephen King läsning.

HÄR kan ni läsa min recension av Stephen Kings första bok under psuedonymen Richard Bachman -  Rage.

Stephen King - Rage (1977)

”Det stinker om din mun, sa han eftertänksamt. Och det stinker om din själ också.”

Det är onsdag morgon på Placervilles gymnasium i Maine. Allt är som vanligt tills det plötsligt slår slint i huvudet på den 17-åriga Charles Decker. Efter en incident som nästan kostat skolans kemilärare livet blir Charles relegerad från skolan. Han sätter fyr på sitt skåp och beger sig mot klassrum 16 med en skarpladdad pistol.

”Jag försöker bara säga att amerikanska ungdomar lever under ett hårt tryck från våldet, både det verkliga och det påhittade.”

Under en eftermiddag får vi ta del av en ung killes tankar och funderingar. Vi får vara med om när allt som kan gå fel går fel och när det brister för en ung man med framtiden framför sig. Det tänks tillbaka på en möjlig barndom där fadern är alkoholiserad, systern blivit rånmördad och fastern blivit innebränd. Skolans rektor konstaterar, tillsammans med kuratorn, att Charles är en djupt störd individ. Vi får ta del av möjliga faktorer som kan ha utlöst nedåtspiralen av destruktivitet och som slutar med ond bråd död.

”Det finns ingen mödom som är seg nog att stå emot den moderna psykiatrins vältränade kuk.”

Rage var ett av Stephen Kings första skrivna verk. Det dröjde dock till 1977 innan King kunde publicera den då romanen till en början blev refuserad. När King nått framgång med Carrie, Salem’s Lot och The Shining fick han äntligen möjligheten att ge ut boken. King valde att publicera den under pseudonym och Rage blev den första i en rad böcker under namnet Richard Bachman. Det dröjde tio år innan boken gavs ut i Sverige, ungefär lika lång tid som det tog King att bli ertappad och avslöjad som mannen bakom Bachmans verk.

”Jag hade tagit livet av henne, jag hade blåst ut livslågan hos henne, satt en kula i huvudet på henne så att algebran runnit ut.”

Under timmarna som Charles håller en klass gisslan efter att han skjutit ihjäl två lärare passar han på att berätta sitt livs historia för klassen. Utan att ge några konkreta förklaringar till sitt beteende berättar han om misslyckade sexualdebuter och missöden i hemmet. Samtidigt dömer han ut eleverna och ger dem roller han själv tycker stämmer överens med deras personligheter. Charles spelar ut dem mot varandra, samtidigt som han får dem att öppna upp sina inre och det är svårt att ibland veta om det är fiktion eller verklighet och om det är elevernas egna ord eller Charles tankegångar som beskrivs.

”Han kastade henne på sängen bredvid mig och jag såg att hon var död, och det var då jag vaknade och skrek. Med erektion.”

Stephen King visar tidigt i sin karriär vilken duktig författare han är och hans känsla för detaljer finns redan här. Små till synes obetydliga händelser visar sig ha stor betydelse i bokens sista del. Beskrivningen av vardag, skolans ritualer och tonårselevers typiska beteenden är slående och känns nästan surrealistiska när de fruktansvärda händelserna börjar utspela sig.

”Det är sista gången jag kan minnas att jag känt mig riktigt lycklig.”

Rage beskriver en situation som skakat världen vid flera tillfällen. Stephen King valde att förbjuda nytryck av hans roman efter det att han fått ta emot kritik och att folk ansåg att boken kunde uppmana ungdomar till att begå liknande dåd. Dessutom har boken funnits i skåp och blivit nämnd som inspirationskälla hos ynglingar som utfört snarlika våldshandlingar. Jag kan förstå varför King valt att inte ge ut boken längre men på samma gång är det synd då det är en mycket bra roman. Jag läste raskt igenom den och jag skulle gärna vilja veta mer om Charles Decker. Om man ska finna syndabockar kan man hitta dem överallt i böcker och i filmer men någonstans måste människor börja ta sitt eget ansvar för sina handlingar. Det finns ingenting som bevisar att våldsdåd inte skulle begås om inte våldet i filmen och litteraturen existerade. Om fallet var så skulle det vara mycket enkelt att ställa världens alla orättvisor till rätta.

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist’s böcker är en fröjd för ögat. Hans starka personporträtt och detaljerade iakttagelser av Sverige, gör att man sväljer historierna om allt från vampyrer och zombies till extrema beteenden hos tonårsflickor, rakt av.
Ett tiotal sidor är allt som krävs, sedan är man fast. Han beskriver de oftast mycket trasiga karaktärerna så väl att du kan se dem framför dig. Du känner sympati, fast de många gånger inte förtjänar det. I mina ögon är det en stor skrivkonst.

Fösta boken jag läste var Hanteringen av odöda, där stockholmare får besök av deras avlidna. Efter det visste jag att Ajvide var min kopp te.

Människohamn var mitt nästa val. Den var så välskriven, så detaljerad. Om det inte vore för de 100 sista sidorna skulle den utan tvekan ha rankats som bland det bästa jag läst.

Låt den rätte komma in, såg jag filmatiseringen utav på en fullsatt biograf i Minneapolis, USA. Det var intressant, med tanke på att det förmodligen bara var jag i hela publiken som behärskade språket.
Jag älskade den. Historien, fotot, skådespeleriet, allt var i perfekt harmoni. Det tyckte amerikanarna med.
När jag sedan läste romanen med samma namn var filmen inte lika bra. Nyckelpersoner och händelser var helt borttagna eller ändrade till det mer godhjärtade slaget. Boken däremot är hans helt klart bästa.

Nyligen läste jag senaste romanen Lilla stjärna, på tre dagar. Det var inte hans främsta verk, men den var spännande och lika säregen som hans tidigare. På ett annat sätt. De övernaturliga dragen var nästan helt borttagna och språket var mycket mer drivet. Våldet var till min förtjusning mer grafiskt, vilket inte känns så konstigt med tanke på de många referenser till italiensk och amerikansk våldsfilm boken igenom.

Varje gång jag avslutar en Ajvide bok känns det tomt. Jag vill stanna kvar i Ajvide-land. Kvar har jag novellsamlingen Pappersväggar att läsa. Men vad händer sen? Han får helt enkelt sätta sig ner och skriva en ny roman, fortare är kvickt!
Avslutningsvis väljer jag att citera min flickvän. Hon beskriver boken Lilla stjärna så bra!
”Språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den”.