Halloween (1978)

När fredagen den 13:e dyker upp i kalendern försöker jag att se åtminstone en film i serien om den hockeymaskförsedda massmördaren Jason Voorhees. Samma sak gäller Halloween. Nu var det länge sedan jag såg originalet och då Halloween var en av de första skräckfilmer jag och min sambo såg tillsammans, för exakt tre år sedan, tyckte vi båda två att det var dags för ett återbesök. Vi hällde upp rött vin i våra glas (mest för färgens skull) och poppade de obligatoriska popcornen, samtidigt som titelmusiken strömmade ut ur högtalarna. Några minuter senare var det dags att ännu en gång besöka den lilla staden Haddonfield i Illinois.

Det är Halloween och året är 1963. Sexåriga Michael är ensam hemma med sin storasyster Judith som agerar barnvakt. Tillsynes utan anledning hämtar Michael en kniv i köket och mördar brutalt och känslokallt sin syster. I femton år sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus i Smith’s Grove, med läkaren Sam Loomis som hans enda länk till verkligheten. Loomis anser att Michael aldrig borde bli utsläppt i samhället igen, att Michael är ondskan inkarnerad. Dagen innan Halloween 1978 rymmer Michael från sjukhuset och beger sig hem till Haddonfield igen där han börjar förfölja high school eleven Laurie som ska vara barnvakt till unge Tommy. Ovetande om vad som försiggår runtomkring henne ser Laurie allt oftare en spöklik karaktär stryka omkring i området. Doktor Loomis är hack i hälarna för att försöka förhindra ett blodbad signerat den känslokalla mördaren Michael Myers.

“I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

John Carpenters Halloween är en stilbildande slasherfilm. Det finns fler exempel på liknande filmer och Halloween var inte först. Mario Bavas A Bay of Blood (recension HÄR) och Bob Clarks Black Christmas (kort recension HÄR) är tidigare och bra exempel. Många menar att Alfred Hitchcocks Psycho (som jag skriver kort om HÄR) startade hela genren och jag kan till viss del hålla med men Psycho är så mycket mer än ”bara” en slasherfilm. Som sagt, liknande tema har iscensatts tidigare men Halloween skapade den traditionella slasherfilmen där en maskförklädd mördare tar livet av lättklädda ungdomar på brutala sätt. Idag har Halloween lyckats generera sju uppföljare och två nyinspelningar och jag är övertygad om att det kommer att bli fler.

“It's Halloween, everyone's entitled to one good scare.”

Halloween var John Carpenters stora genombrott och filmen, som hade en blygsam budget på runt trehundratusen dollar genererade snabbt ett mångmiljonbelopp. Filmen är idag ett fenomen och har lika många trogna anhängare som filmerna med Jason och Freddy. Den trettio år gamla Jamie Lee Curtis, dottern till filmstjärnorna Tony Curtis och Janet Leigh, slog igenom stort i sin första filmroll som barnvakten Laurie Strode och blev screamqueen med hela det amerikanska folket. Halloween är inte särskilt våldsam eller blodig och morden är inte många men filmen är sprängfylld med atmosfär och Carpenters egenkomponerade soundtrack är bland de bästa som någonsin gjorts och är otroligt suggestiv. Den minimala historien är smått genialisk och den fungerar lika bra då som nu. Carpenter målar upp ett perfekt scenario där halloweenfirandet blir det ultimata gömstället för en karaktär av Michaels kaliber. Hans utstyrsel är väldigt effektiv med den uttryckslösa masken och det blir alltid lite otäckare när en mördare inte yttrar ett enda ord. Rob Zombie försökte nitton år senare att tillföra lite mer bakgrundshistoria och djup till Michael Myers karaktär. Personligen tyckte jag att det förstörde nyinspelningen, även fast den också är väldigt bra på sina ställen. Jag hade glömt hur bra vissa scener i filmen är. Ta bara den när Doktor Loomis och sjuksköterskan kommer till sjukhuset och de intagna irrar runt i mörkret samtidigt som Myers försöker stjäla deras bil under några intensiva minuter. Eller gravstenen i sängen och att man faktiskt fick se mördarens ansikte. Kul kuriosa är att det är Carpenters egen röst som hörs när Paul ringer till sin flickvän Annie och att Laurie och ungarna tittar på The Thing From Another World under kvällens skräckfilmsmaraton, en film Carpenter själv valde att göra en uppgradering av några år senare och som resulterade i en av hans absolut bästa filmer. Halloween är ett praktexempel på hur en bra slasherfilm ska vara och dagens skräckfilmer har mycket att tacka Carpenter för. Det är filmhistoria vare sig man inser det eller inte och en film som de flesta som har ett intresse för skräckfilm inte kan ha missat. Det är en av mina filmfavoriter från ungdomsåren och än idag är det en av mina favoritskräckfilmer genom tiderna, även fast jag alltid har föredragit Jason före Michael. Halloween är lika bra idag som den var när jag såg den för första gången och en film som är värd att återbesöka lite då och då, förslagsvis den 31 oktober, dagen då Michael Myers beger sig hem igen.

Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!