The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.

Blow Out (1981)

Jack Terry jobbar med ljudeffekter till skräckfilmer och en kväll när han är ute för att fånga upp nya ljud hör han en smäll och ser en bil åka ner i vattnet. Jack hoppar i plurret och lyckas rädda en ung kvinna från en säker död. När de kommer till sjukhuset är det stor uppståndelse då bilens avlidna förare visar sig vara presidentkandidaten McRyan. Ordningsmakten vill inte att det ska nå reportrarnas vaksamma öron att den gifta McRyan hade en annan kvinna i sin bil och råder Jack att glömma alltihop. Det är lättare sagt än gjort och Jack kan inte släppa incidenten eller hålla sig borta från den vackra och mystiska kvinnan Sally. Ju mer han nystar i historien, desto mer övertygad blir han om att smällen han hört inte var ett däck som gick sönder utan ett pistolskott. Ingen verkar vara intresserad av hans teorier och snart svävar Jack och Sallys liv i fara.

”I didn’t hire her for her screams, Jack, I hired her for her tits!”

Året efter det att Brian De Palma regisserade den fantastiska Dressed to Kill (min favoritfilm av regissören) levererade han ytterligare ett mästerverk, Blow Out. Idén till filmen kom till De Palma när han mixade ljudet till Dressed to Kill och även fast han lånar grundidén från Michelangelo Antonionis Blowup är Blow Out en helt annan historia, fullspäckad med konspirationsteorier, utpressning, paranoia och ond bråd död. Jag skulle kunna skriva en novell om min kärlek till många av Brian De Palmas skapelser då flera av dem tillhör mina favoritfilmer men jag håller mig kort och låter det istället komma i portioner lite då och då. När man tittar på De Palmas tidigare filmer kan man inte annat än att tycka att det är synd och skam att hans senare skapelser inte alls håller samma kvalitet. Visst är Raising Cain och Femme Fatale stundtals ruskigt bra men de är ingen Sisters, The Fury, Dressed to Kill, Blow Out eller Body Double.

Blow Out inleds med en film i filmen där en intensiv sekvens i en slasherrulle (som visar det primära i genren) utspelar sig under fyra minuter. Det avbryts abrupt med att filmens regissör skriker ”cut” när ett naket mordoffers skrik låter fruktansvärt, på ett högst otillfredsställande vis. Sedan börjar filmens riktiga historia och Blow Out är ytterligare ett av De Palmas Hitchcock-osande mästerverk. Allt är makalöst snyggt iscensatt och De Palmas regi är som vanligt klanderfri. Den ena enastående sekvensen efter den andra dyker upp och allt är utfört med finess, ingenting lämnas åt slumpen. Hans användande av ”split-focus diopterlins” (fokus på det som är långt fram och långt bak på samma gång) är otroligt effektivt och det används vid flera tillfällen utan att det känns tjatigt. Det proppas in maximalt med information, enbart med hjälp av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och resultatet är minst sagt imponerande och fantastiskt att se. Adderar man sedan alla dessa vinklar och vrår som kameran filmar från är det svårt att inte bli hänförd av den annars ganska minimala historien.

John Travolta är perfekt i huvudrollen (De Palmas förstahandsval var Al Pacino som var upptagen med annat) och rollen som Jack kan mycket väl vara hans ultimata personporträtt. Nancy Allen, Dennis Franz och John Lithgow har och kom att medverka i fler av De Palmas filmer och de är alla mycket bra i sina roller. Ingen slår dock Lithgow på fingrarna som här är alldeles strålande som den känslokalla mördaren Burke. Det är inte konstigt att han fick rollen som den karismatiska mördaren Arthur Mitchell mer än tjugo år senare i serien Dexters fjärde och bästa säsong. Han är en briljant skådespelare som i en perfekt värld borde bli överröst med intressanta rollerbjudande. Pino Donaggio står även denna gång för filmens musik och den passar som vanligt alldeles utmärkt med en ljudbild som ekar nittonhundrafemtio-sextiotal för att i nästa stund bryta ut i blåsinstrument som kännetecknar filmens årtionde. Blow Out är inte lika våldsam och grafisk som många av De Palmas tidigare filmer men det är en oerhört spännande thriller som inte har förlorat något av sin intensitet. Slutet lyckas jag förtränga varje gång jag ser det och jag blir lika paff varje gång – det är skitbra! Blow Out är en film som bör finnas i varje filmsamling och tillsammans med Dressed to Kill, Body Double och Scarface är det Brian De Palmas bästa film från nittonhundraåttiotalet och en av de bästa filmer från decenniet.

Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!