Turkey Shoot (1982)

I en avlägsen framtid (året är 1995) jobbar Chris i lugnan ro när soldater rusar in i hennes affär efter frihetskämpen Paul. Chris blir misstagen för sympatisör och blir tillsammans med några andra olyckligt lottade individer, förda till Läger 47 för omskolning och beteendemodifiering. Lägret styrs med en järnhand av Charles Thatcher och hans fängelsevakt Ritter vars motto är: Frihet är lydnad, frihet är arbete, arbetet är livet. Olydnaden är stort i samhället och nya fångar fyller snabbt de många lägren innan de gamla är rehabiliterade och redo för att skickas ut igen. Få fångar får chansen att lämna lägret med livet i behåll men ett fåtal blir utvalda av rika människor från överklassen att agera villebråd i en jakt på liv och död. Snart är Chris och Paul huvudpersoner i ett spel vid namn Turkey Shoot.

Turkey Shoot (även känd under namnen Blood Camp Thatcher och Escape 2000) börjar som en postapokalyptisk vision av framtiden där ingenting avvikande är tillåtet. Graviditet, fritänkande, homosexualitet, allt innebär bestraffning. Merparten av samhällets invånare är inte redo att gå tillbaka till sina liv förrän de kan svara per automatik till den nya regeringens belåtelse. Efter en halvtimmes speltid förvandlas filmen till en variant av The Most Dangerous Game och lägger i den högsta växeln under den resterande timmen. Tack och lov för det för även om den första halvtimmen är underhållande med obligatoriska duschscener och olika bestraffningsmetoder är det den sista timmen som verkligen är höjdpunkten. Det är exploitation i dess bästa form och det är filmer som denna som får Australien att förtjäna sin egen filmgenre, ozploitation. Vi får följa några väl utvalda fängelsekunder som får kämpa för sina liv med döden hack i hälarna. Michael Craig är perfekt som den iskalla lägerchefen Thatcher och Roger Ward är smått lysande som den sadistiska och dessutom mustaschprydda fängelsevakten Ritter. Som pricken över i:et har vi dessutom det varulvsliknande cirkusfreaket Alph som hela tiden är redo för att sätta sina sylvassa tänder i människokött. Det är alltid kul att se Olivia Hussey, kvinnan som aldrig verkar åldras, även fast hon här mest verkar gå på rutin. Steve Railsback gör som vanligt bra ifrån sig som frihetskämpen Paul. Musiken som är signerad Brian May (inte att förknippas med Queens gitarrist) osar John Carpenters samtida skapelser och passar filmen som handen i handsken. Även fast Turkey Shoot har några våldsamma sekvenser minns jag filmen som mer brutal. Å andra sidan har jag sett mycket sedan dess och det är absolut ingenting som drar ner filmen. Turkey Shoot innehåller inte en tråkig sekund och kan ses som en våldsam matinéfilm som tillsammans med en flaska Jack Daniels är alldeles förträfflig underhållning!

The Collapsed (2011)

Någonting har hänt och den största delen av jordens befolkning har blivit utplånad. En familj på fyra kämpar för sina liv i det laglösa samhället där bara de starkaste överlever. Familjen har snart anledning att oroa sig för mer än de få överlevande då en oförklarlig och osynlig närvaro cirkulerar bland dem.  När mor och dotter blir mördade fortsätter far och son ensamma till fots i den livsfarliga terrängen i hopp om att kunna starta om på nytt i det lilla samhället Dover’s Bend.

The Collapsed använder sig av ett klassiskt upplägg där världen vi lever i har gått åt helvete och där de få som överlevt får kämpa för sina liv. Vad som kunde ha varit en film i mängden lyckas skapa en egen och ganska originell historia. The Collapsed har vissa likheter med den lysande filmen The Road och tv-serien Lost men med en minimal budget och skaparglädje lyckas filmen utvecklas till någonting helt annat. Istället för att ösa på med spektakulära effekter och stora skådespelarnamn använder sig The Collapsed istället av bra omgivningar, stämningsfull musik och imponerande kameraarbete. Mycket av filmen består av dialog och The Collapsed rör sig framåt i sakta mak, utan att för den delen bli utdragen och seg. Istället skapar den en känsla av olustighet och jag väntar bara på att någonting ska gå fel. Det gör det också för den som har tålamodet att vänta till slutets fantastiska final. Som i många andra liknande fall när det kommer till filmer av denna sort kommer det säkert att finnas folk som tycker att det händer på tok för lite. Det gör inte jag och The Collapsed är en av de bästa lågbudgetfilmer jag sett på länge, en positiv överraskning som bara blir bättre och bättre med speltiden. Jag har svårt att finna några större brister i The Collapsed. Den minimala summa pengar känns ibland av men det är just detta som är mycket av filmens styrka och jag kan inte tänka mig att det skulle göras bättre om filmen fått en högre budget. Det är felet med många filmer idag, att budgeten mörkar en dålig historia. Ett stramt pengaflöde tvingar filmskaparna att tänka utanför lådan och lägga deras största fokus på filmens handling istället, just därför är det den sortens film som intresserar mig mest i dagens läge tillsammans med flertalet tv-serier. Ibland är det minimala att föredra och oftast är det osynliga hotet mer otäckt än det fullt synliga. Så är fallet med The Collapsed.