Psycho IV: The Beginning (1990)

Radiokanalen KTK ”Talk of the Month” har temat modermord och när kvällens gäst lämnar studion och psykiatrikern Richmond stannar kvar för att svara på lyssnarnas frågor, ringer självaste Norman Bates som nyligen blivit villkorligt frisläppt från hispan. På bästa sändningstid börjar Norman berätta för lyssnarna om sin minst sagt problematiska uppväxt…

”Actually, we started conversing soon after I killed her. But I couldn’t make her voice sound as sweet as it was. She was dead, and in my mind, she grew old.”

Mick Garris förknippar jag mest med regissören som kanske gjort flest Stephen King filmatiseringar under sin karriär (vissa är bra som Sleepwalkers och The Stand medan vissa är rent ut sagt kassa som den meningslösa nyinspelningen av The Shining) och då är det lätt att glömma bort att han även har regisserat godbitar som t.ex. Critters 2 eller just Psycho IV: The Beginning.

”A boy’s best friend is his mother.”

Jag har nyligen sett de två första säsongerna av den (över förväntan) underhållande tv-serien Bates Motel och då blev jag ganska snabbt sugen på att se om de fyra filmerna om morsgrisen Norman Bates. Precis som serien, berättar Psycho IV historien om hur allting började och varför Norman förvandlades till enslingen som hade sin mamma uppstoppad uppe på vinden. I filmatiseringen får vi dock en mycket mer komplicerad son och mor relation berättad för oss. När Garris knyter ihop säcken så är den incestuösa relationen mellan mor och son i centrum och även fast det är Anthony Perkins som är Norman Bates personifierad så läggs det mest fokus på hans yngre variant, spelad av Henry Thomas som tog biobesökarna med storm med sitt porträtt av den unga killen som fick E.T. som bästa polare i början av åttiotalet. Thomas är riktigt bra i rollen som den unga Norman och precis som Freddie Highmore (som spelar Norman i dagens tv-serie) så lyckas han tillföra allt det som Perkins gjort till sitt signum i de tre tidigare filmerna.

“Oh, I've killed before, and now I'm gonna have to do it again.”

Psycho IV är gjord för tv så jag förväntade mig varken naket eller blodsdrypande våldsdåd, men tji fick jag då filmen innehåller båda. Tyvärr är det dock väldigt sparsamt när det kommer till knivförsedda mord och filmen skulle ha tjänat på att fläska på mer med den varan. Det är däremot en massa saker som gör Psycho IV till en bättre film än sin föregångare. Precis som jag nämnde innan så är tyvärr inte Perkins i centrum längre utan det är hans yngre variant av sig själv som får stå för all skitgöra men kemin mellan den unga Norman och hans osympatiska modern (spelad av den alltid lika pålitliga Olivia Hussey) är nästintill klockren. Borta är slasherfilmselementen och återigen läggs störst fokus på den psykologiska terrorn. Prequels i all ära men när det kommer till Psycho så är det extra intressant att få ta del av vad det var som egentligen drev Norman till att ta livet av sin mor. För manus står denna gång samma man som stod för originalet och Garris har haft den goda smaken att återanvända Bernard Herrmanns klassiska soundtrack ännu en gång. Jag kan inte ha varit ensam om att vilja veta mer om Normans plågade barndom, med tanke på AMCs populära tagning på historien, men Garris ger en mer aggressiv bild av uppväxtförhållandena. Psycho IV är en bra film men jag hade önskat mig lite fler knivförsedda våldsdåd. Vändningen mot slutet, som i och för sig är ganska väntad, är däremot tacksam och även fast det blir lite sockersött så är Psycho IV en värdig och i det stora hela en stabil final till en historia som i alla fall jag har suktat efter en avrundning till.

It (1990)

En regnig eftermiddag nittonhundrasextio (1957 i boken), när en översvämning sakta ebbar ut i den lilla staden Derry, beger sig Bills lillebror Georgie ut i regnet för att leka med sin nya present, en pappersbåt. Georgie kommer aldrig hem igen och under året som går begås fler bestialiska barnamord. Någonting ondskefullt som tagit formen av en clown har nästlat sig in i den lilla staden. Sju barn ger sig ner i kloakerna för att bekämpa Det och de svär på att om Det någonsin kommer tillbaka igen ska de ännu en gång stå enade och kämpa mot ondskan. Trettio år senare är Det tillbaka och barnen som nu blivit vuxna börjar sakta minnas deras barndom och löftet de gav varandra. Tillsammans möts de igen för att störta Det - en gång för alla.

”They all float down here.”

Jag har sett Stephen Kings It fler gånger än jag kan räkna under åren och det har alltid varit en av mina absoluta favoriter bland filmerna som bygger på Kings verk – det tyckte jag tills jag läste boken. Redan under de första tjugo sidorna slets jag in i historien och sedan upptog de resterande elvahundra mycket av min uppmärksamhet under den kommande månaden i antingen läs- eller tankeform. Jag tycker mycket om allt jag läst av författaren hittills men It är inte bara min favorit av honom utan även kanske den bästa bok jag någonsin läst. Den är lång men jag önskade att den vore längre. Det tog mig lite mer än en månad att läsa boken, inte för att den var tråkig eller ointressant utan för att jag inte ville läsa för mycket på en gång, jag ville dra ut på det så länge som möjligt så att den inte skulle ta slut. Jag läste någonstans att någon menade att man kunde ta upp boken och läsa från valfritt ställe och ändå bli fast i historien. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Den sista delen i boken är olidligt spännande och jag kom på mig själv många gånger med att längta hem från jobbet bara för att kunna få krypa ner i sängen tillsammans med It.

”Maybe it’s an evil being that can read our minds and take the shape of stuff we’re afraid of.”

Stephen King skriver skickligt och byter elegant från tankegångar och gamla minnen till tidigare incidenter och händelser från då och nu. Sekvenserna där Det tar barnens värsta mardrömmar som skepnad är fantastisk läsning, särskilt för sådana som mig som älskar gamla skräckfilmer från femtiotalet. Creature from the Black Lagoon, The Crawling Eye och I Was A Teenage Werewolf är bara några av de referenser som King använder sig av i boken (som vanligt refererar han även till sina egna verk) i form av barnens fascinationer och rädslor. Kings egen barndom spelar säkert in och om inte har han ändå lyckats skapa otroligt trovärdiga karaktärer.

”I’ll kill you all! I’ll drive you crazy and I’ll kill you all. I’m every nightmare you’ve ever had, your worst dream come true. I’m everything you ever been afraid of.”

It är i grund och botten en berättelse om den uråldriga kampen mellan gott och ont men det döljer sig så mycket mer i historien. Även fast It har starka skräckelement handlar Det om att växa upp, att bli vuxen, konfrontera sina demoner, knyta starka vänskapsband och hopplös förälskelse. Trots att barnen lever sitt liv till fullo med allt som hör barndomen till får de ändå försaka den och ta de vuxnas roll då de helt verkar förneka Det som sker i staden. King skriver om de vuxna att ”de ser ingenting, de hör ingenting, de märker ingenting” och det går som en röd tråd genom hela It. Sedan när de väl har vuxit upp kämpar de för att bli barn igen för att på något sätt sluta cirkeln. It är en otroligt fascinerande historia och även fast King lyckades strålande med att hålla intensiteten i den något längre The Stand lyckas han här ännu bättre. Det är inte förrän bokens sista tvåhundrafemtio sidor som själva uppgörelsen äger rum men vägen dit är fylld med sidospår, Det ena intressantare än Det andra. Man hinner knappt märka att den tjocka boken med de bibeltunna sidorna snart är slut.

”I am eternal, child. I am the eater of worlds, and of children. And you are next!”

Över till filmatiseringen. It är en miniserie, regisserad av mannen som inledde sin karriär bakom kameran med den excellenta Halloween III: Season of the Witch. It var Tommy Lee Wallace första miniserie och han ville att allt skulle bli perfekt. Det var dock inte helt enkelt på grund av den strama budgeten och många av sekvenserna blev han inte särskilt nöjd med. Det är synd att It inte blev en långfilm istället. Tobe Hoopers Salem’s Lot fungerade alldeles utmärkt som miniserie men It faller lite på grund av sina restriktioner. Våldsmässigt är It rejält nedtonad och mesig i sitt utförande i jämförelse med bokens råa natur och många scener blir istället pausbilder eller övergång till svart när det smaskiga ska utspela sig. I Salem’s Lot förstärkte detta historien fast här är det tvärtom. När det kommer till berättelsen i sig har de förenklat Kings mästerverk rejält och tar grundhistorien utan att använda sig av flera av bokens avstickare. Jag saknar berättelserna kring stadens våldsamma historia och Dets födelse och universums skapare. Jag saknar också de mörkare och lite mer förbjuda inslagen i barnens uppväxt. Vi blir istället serverade en snabbresumé som inte alls är lika engagerande eller brutal och som omöjligt kan leva upp till romanens makalösa historia. Det är emellertid mycket som fungerar i It. Skådespelarna är alla otroligt bra, särskilt de yngre och då jag sett filmen flera gånger var det just de ansikten karaktärerna fick när jag läste boken och alla passar utmärkt i sina roller. Undantaget är Henry Bowers som i filmen mest känns som en fåntratt och han är inte alls lika ondskefull och skoningslös som i boken. Det är kul att de valde att ha med Olivia Hussey i rollen som Audra, det hade jag helt glömt bort! Tim Curry är strålande som den elaka clownen Pennywise och det inte konstigt att han orsakade clownfobier bland de yngre tittarna när den kom. Hans mimik under lagren av vitt smink är klockrent och hans lyckas gestalta ondska såsom den är beskriven i boken på ett ypperligt vis.

“I believe in Santa Claus. I believe in the Easter Bunny. I believe in the Tooth Fairy. But I don't believe in you.”

Efter att man har läst boken är filmatiseringen inte på långa vägar lika bra. Däremot känns den inte långdragen utan precis som boken, alldeles för kort och de tre timmarna rinner iväg illa kvickt. Allt händer på en gång istället för att ges portionsvis vilken boken lyckades med på ett så galant sätt, men vad kan man förvänta sig när tolvhundra sidor blir till tre timmars speltid? Många verkar ha problem med hur Det tar sin form i slutet av filmen och visst är det mycket bättre i boken. Jag tycker dock att Det fungerar fint i filmen med även fast Det ger en känsla av att vara en b-film, uppskattar jag formen Det tar (förmodligen för att jag gillar filmer där skapelser som denna har huvudrollen). It bär likheter med den andra Kolchak-filmen The Night Strangler där mystiska mord också äger rum under ett visst tidsintervall och det känns inte helt otippat om King tittat på den några gånger innan han skapade sin mastodontroman. Det tog King fyra år att skriva färdigt It och efteråt drabbades han av skrivkramp, vilket inte hörde till vanligheterna. När man lägger ifrån sig boken förstår man att det kanske inte var så konstigt. Hur ska han kunna toppa detta? Det vet jag inte då jag inte kommit längre i han bibliografi men jag har svårt att tänka mig att han kommer att överträffa It, den är fulländad på alla plan. Har man inte läst boken tycker man säkert att filmatiseringen är bra men mitt råd till alla er som inte har läst boken men tycker om filmen är att gå in på närmaste antikvariat och köpa den för en femtiolapp. Det är välspenderade pengar som ger dig ett minne för livet.

Turkey Shoot (1982)

I en avlägsen framtid (året är 1995) jobbar Chris i lugnan ro när soldater rusar in i hennes affär efter frihetskämpen Paul. Chris blir misstagen för sympatisör och blir tillsammans med några andra olyckligt lottade individer, förda till Läger 47 för omskolning och beteendemodifiering. Lägret styrs med en järnhand av Charles Thatcher och hans fängelsevakt Ritter vars motto är: Frihet är lydnad, frihet är arbete, arbetet är livet. Olydnaden är stort i samhället och nya fångar fyller snabbt de många lägren innan de gamla är rehabiliterade och redo för att skickas ut igen. Få fångar får chansen att lämna lägret med livet i behåll men ett fåtal blir utvalda av rika människor från överklassen att agera villebråd i en jakt på liv och död. Snart är Chris och Paul huvudpersoner i ett spel vid namn Turkey Shoot.

Turkey Shoot (även känd under namnen Blood Camp Thatcher och Escape 2000) börjar som en postapokalyptisk vision av framtiden där ingenting avvikande är tillåtet. Graviditet, fritänkande, homosexualitet, allt innebär bestraffning. Merparten av samhällets invånare är inte redo att gå tillbaka till sina liv förrän de kan svara per automatik till den nya regeringens belåtelse. Efter en halvtimmes speltid förvandlas filmen till en variant av The Most Dangerous Game och lägger i den högsta växeln under den resterande timmen. Tack och lov för det för även om den första halvtimmen är underhållande med obligatoriska duschscener och olika bestraffningsmetoder är det den sista timmen som verkligen är höjdpunkten. Det är exploitation i dess bästa form och det är filmer som denna som får Australien att förtjäna sin egen filmgenre, ozploitation. Vi får följa några väl utvalda fängelsekunder som får kämpa för sina liv med döden hack i hälarna. Michael Craig är perfekt som den iskalla lägerchefen Thatcher och Roger Ward är smått lysande som den sadistiska och dessutom mustaschprydda fängelsevakten Ritter. Som pricken över i:et har vi dessutom det varulvsliknande cirkusfreaket Alph som hela tiden är redo för att sätta sina sylvassa tänder i människokött. Det är alltid kul att se Olivia Hussey, kvinnan som aldrig verkar åldras, även fast hon här mest verkar gå på rutin. Steve Railsback gör som vanligt bra ifrån sig som frihetskämpen Paul. Musiken som är signerad Brian May (inte att förknippas med Queens gitarrist) osar John Carpenters samtida skapelser och passar filmen som handen i handsken. Även fast Turkey Shoot har några våldsamma sekvenser minns jag filmen som mer brutal. Å andra sidan har jag sett mycket sedan dess och det är absolut ingenting som drar ner filmen. Turkey Shoot innehåller inte en tråkig sekund och kan ses som en våldsam matinéfilm som tillsammans med en flaska Jack Daniels är alldeles förträfflig underhållning!