Kiss of the Damned (2012)

Paolo träffar Djuna i videobutiken och genast uppstår en ömsesidig attraktion. De slår följe hem till Djunas avlägsna herrgård men när känslorna svallar över ber Djuna Paolo att gå och att aldrig kontakta henne igen. Kärleken rotar sig djupt inne i Paolos hjärta och lockelsen blir till slut för stor för att motstå. Det finns en anledning till Djunas distanserande beteende, hon är en gammal själ som vandrat på jorden i århundraden. Dagtid gömmer hon sig inomhus och nattetid stillar hon sin blodshunger genom att attackera djur i den kringliggande skogen. Trots detta kan Paolo inte hålla sig borta och under en het kärleksakt blir han ett med Djuna. Djunas värld tillhör nu Paolo och hon lär honom allt hon vet om de odödligas värld. Trubbel är emellertid på ingång när Djunas syster Mimi oannonserat dyker upp och hon är inte lika harmoniskt lagd.

”I would have done anything to be with you.”

Jag har bara hört positiva saker om Kiss of the Damned och jag har varit nyfiken på filmen ett bra tag nu. Kiss of the Damned tar ett steg tillbaka från nutidens vampyrfilmer och rotar sig istället bland de europeiska läckerbitarna från sjuttio- och det tidiga åttiotalet. Vampyrfilmer har aldrig lockat mig något nämnvärt men det finns såklart undantag. Just de europeiska skapelserna, främst de som Jean Rollin regisserade, ligger mig varmt om hjärtat och Kiss of the Damned bär flera likheter med dessa, till en början i alla fall.

”Do we live forever?”

Visuellt sett är Kiss of the Damned en riktig godbit. Det är en ursnygg skapelse som verkligen tar vara på dess omgivningar och långfilmsdebuterande regissören Xan Cassavetes har en fingertoppskänsla för detaljer. Kiss of the Damned är otroligt vackert filmad och fotot är stundtals makalöst. Lust, kärlek och åtrå står i fokus och Kiss of the Damned är mer ett erotiskt laddat drama än en renodlad vampyrskräckis, även fast elementen finns här. Filmens första halvtimme är fantastisk och man glömmer bort att detta är en film från 2012. Sedan faller tyvärr Kiss of the Damned in i det jag tycker är mindre intressant när det kommer till vampyrgenren; trista konversationer om vampyrens funktion och plats i samhället och det känns mer som ett avsnitt ur True Blood än en förförisk och sexuellt laddad skönhet från en tid då genren var i sitt esse. Sexualitet och ett suggestivt bildspråk är sådant jag kräver av en vampyrfilm och Kiss of the Damned lyckas delvis med detta. Filmen serverar flera sexiga sekvenser och den ledande trion är alla övertygande i sina roller. Fransyskan Joséphine de La Baume är som skapad för rollen som Djuna, hon är bedårande vacker och hennes brytning kan få smör att smälta i ett vinterlandskap. Mittenpartiet gjorde mig lite besviken men bortser man från detta så är Kiss of the Damned en väldigt bra film som ekar av den gamla skolan. Kiss of the Damned är erotiskt ögongodis som inte överdoserar på våldsamheter eller nakna kön utan balanserar på den tunna linjen mellan kvalité och kalkon utan att tippa över till det sistnämnda. Det är en imponerande, om än inte helgjuten långfilmsdebut och jag är väldigt nyfiken på vad Cassavetes hittar på härnäst.

Sheitan (2006)

Ett gäng vänner går på diskotek dagen innan julafton men efter ett svinaktigt beteende och slagsmål med bartendern, blir de utslängda. De styr kosan mot landsbygden där den nyfunna flamman Eve har en stuga. På väg dit passar de panka slöddren på att råna en bensinmack för att sedan svira vidare mot nya äventyr. Morgonen efter anländer sällskapet och träffar Eves märkliga vaktmästare Joseph som verkar allt annat än frisk i huvudet. Det visar sig att hela landsbygden är skogstokiga och de har någonting alldeles speciellt planerat för de nyanlända gästerna.

”Lord, do not forgive them, for they know what they do.”

Sheitan (eller Satan som är titeln på släppet från Tartan DVD) är en film jag velat se ett bra tag nu men då den kostat skjortan har jag inväntat rätt tillfälle att inkludera den i min filmsamling. Rätt tillfälle kom för några veckor sedan då jag sprang på dvdn bland begagnatfilmerna för trettio spänn på Kvarnvideo. Hur i helvete den hade hamnat där fattar jag inte riktigt då Sheitan visade sig vara en film man sparar om man en gång har inhandlat den. Tur för mig, nu är den äntligen min.

”If there’s one thing you ought to be scared of, it’s Satan.”

När det kommer till den nya vågen av fransk extremfilm försöker jag se allt jag kan komma över då de nästan uteslutande är väldigt bra. Filmer som Inside, Haute Tension, Martyrs och Ils är moderna klassiker och Sheitan ligger inte långt efter. Regissören Kim Chapirons långfilmsdebut är en imponerande och originell skapelse som blandar det mesta från det bästa av filmer jag tycker mycket om, utan att apa efter. Det var länge sedan jag såg en samling så enormt irriterande och osympatiska unga människor i en och samma film. Den ena beter sig svinigare än den andra och de är så häpnadsväckande pantade. Ingen av dem förstår att någonting är väldigt fel utan fokuserar enbart på vad som finns mellan benen. Tur för oss, synd för dem – de får skylla sig själva. Sheitan blandar kolsvart humor med psykisk och fysisk terror och lyckas väldigt bra. Det blir aldrig särskilt groteskt och våldsamheterna dröjer och blir aldrig särskilt explicita. Det behövs heller inte då den grymma atmosfären filmen bygger upp osar av elakheter och även fast man inte vet vad som komma skall vet vi att det inte komma att bli någon sockersöt final. Sheitan levererar några riktigt bra scener och hela upplevelsen är minst sagt bisarr. Vincent Cassel är otroligt bra (med stor mustasch) som den galna Joseph med tillhörande inavlad släkt och familj och han visar ännu en gång att han tillhör toppskiktet av franska skådespelare. Sheitan är burdus, våldsam, elak och en förbannat underhållande film. Det visade sig vara ännu ett guldkorn inom den franska extremfilmen som är mer extrem i den psykiska än i det fysiska. Jag gillade den skarpt och kan inte annat än att rekommendera den varmt till alla som är svaga för landets bidrag till våldsfilmshistorien.