Sheitan (2006)

Ett gäng vänner går på diskotek dagen innan julafton men efter ett svinaktigt beteende och slagsmål med bartendern, blir de utslängda. De styr kosan mot landsbygden där den nyfunna flamman Eve har en stuga. På väg dit passar de panka slöddren på att råna en bensinmack för att sedan svira vidare mot nya äventyr. Morgonen efter anländer sällskapet och träffar Eves märkliga vaktmästare Joseph som verkar allt annat än frisk i huvudet. Det visar sig att hela landsbygden är skogstokiga och de har någonting alldeles speciellt planerat för de nyanlända gästerna.

”Lord, do not forgive them, for they know what they do.”

Sheitan (eller Satan som är titeln på släppet från Tartan DVD) är en film jag velat se ett bra tag nu men då den kostat skjortan har jag inväntat rätt tillfälle att inkludera den i min filmsamling. Rätt tillfälle kom för några veckor sedan då jag sprang på dvdn bland begagnatfilmerna för trettio spänn på Kvarnvideo. Hur i helvete den hade hamnat där fattar jag inte riktigt då Sheitan visade sig vara en film man sparar om man en gång har inhandlat den. Tur för mig, nu är den äntligen min.

”If there’s one thing you ought to be scared of, it’s Satan.”

När det kommer till den nya vågen av fransk extremfilm försöker jag se allt jag kan komma över då de nästan uteslutande är väldigt bra. Filmer som Inside, Haute Tension, Martyrs och Ils är moderna klassiker och Sheitan ligger inte långt efter. Regissören Kim Chapirons långfilmsdebut är en imponerande och originell skapelse som blandar det mesta från det bästa av filmer jag tycker mycket om, utan att apa efter. Det var länge sedan jag såg en samling så enormt irriterande och osympatiska unga människor i en och samma film. Den ena beter sig svinigare än den andra och de är så häpnadsväckande pantade. Ingen av dem förstår att någonting är väldigt fel utan fokuserar enbart på vad som finns mellan benen. Tur för oss, synd för dem – de får skylla sig själva. Sheitan blandar kolsvart humor med psykisk och fysisk terror och lyckas väldigt bra. Det blir aldrig särskilt groteskt och våldsamheterna dröjer och blir aldrig särskilt explicita. Det behövs heller inte då den grymma atmosfären filmen bygger upp osar av elakheter och även fast man inte vet vad som komma skall vet vi att det inte komma att bli någon sockersöt final. Sheitan levererar några riktigt bra scener och hela upplevelsen är minst sagt bisarr. Vincent Cassel är otroligt bra (med stor mustasch) som den galna Joseph med tillhörande inavlad släkt och familj och han visar ännu en gång att han tillhör toppskiktet av franska skådespelare. Sheitan är burdus, våldsam, elak och en förbannat underhållande film. Det visade sig vara ännu ett guldkorn inom den franska extremfilmen som är mer extrem i den psykiska än i det fysiska. Jag gillade den skarpt och kan inte annat än att rekommendera den varmt till alla som är svaga för landets bidrag till våldsfilmshistorien.

A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!

Eastern Promises (2007)

En ung flicka avlider i samband med en förlossning i London. Barnmorskan Anna tar med flickans dagbok för att finna släktingar till det nyfödda barnet. Då dagboken är skriven på ryska ber hon sin farbror att översätta den till henne. Den berättar en tragisk berättelse om prostitution, droger och om ökända män inom den ryska maffian.

”He was like a brother to me and now he looks like a fucking icecream.”

Eastern Promises är det andra samarbetet mellan David Cronenberg och Viggo Mortensen, i mina ögon deras bästa. Det är en mörk och brutal berättelse där de grå och trista Londonmiljöerna är perfekt iscensatta. Mortensen visar här ytterligare en gång att han är en utmärkt skådespelare, fast det är Vincent Cassel som stjäl showen som maffiabossens enda son. Naomi Watts sköter sig bra med att göra det hon gör bäst, spela en sorgsen men stark kvinnokaraktär. Precis som att A History of Violence (recension HÄR) hade en omtalad sexscen har även Eastern Promises en sekvens som var uppmärksammad när den kom. Den innehåller en brutal slagsmålscen i en bastu, med en spritt språngande naken Mortensen. Detta är filmens bästa stund och är värd att se enbart för detta. Nu är emellertid Eastern Promises mycket mer än så. Det är Cronenbergs bidrag till maffiafilmen och som med så mycket annat hanterar han det utmärkt.