Kiss of the Damned (2012)

Paolo träffar Djuna i videobutiken och genast uppstår en ömsesidig attraktion. De slår följe hem till Djunas avlägsna herrgård men när känslorna svallar över ber Djuna Paolo att gå och att aldrig kontakta henne igen. Kärleken rotar sig djupt inne i Paolos hjärta och lockelsen blir till slut för stor för att motstå. Det finns en anledning till Djunas distanserande beteende, hon är en gammal själ som vandrat på jorden i århundraden. Dagtid gömmer hon sig inomhus och nattetid stillar hon sin blodshunger genom att attackera djur i den kringliggande skogen. Trots detta kan Paolo inte hålla sig borta och under en het kärleksakt blir han ett med Djuna. Djunas värld tillhör nu Paolo och hon lär honom allt hon vet om de odödligas värld. Trubbel är emellertid på ingång när Djunas syster Mimi oannonserat dyker upp och hon är inte lika harmoniskt lagd.

”I would have done anything to be with you.”

Jag har bara hört positiva saker om Kiss of the Damned och jag har varit nyfiken på filmen ett bra tag nu. Kiss of the Damned tar ett steg tillbaka från nutidens vampyrfilmer och rotar sig istället bland de europeiska läckerbitarna från sjuttio- och det tidiga åttiotalet. Vampyrfilmer har aldrig lockat mig något nämnvärt men det finns såklart undantag. Just de europeiska skapelserna, främst de som Jean Rollin regisserade, ligger mig varmt om hjärtat och Kiss of the Damned bär flera likheter med dessa, till en början i alla fall.

”Do we live forever?”

Visuellt sett är Kiss of the Damned en riktig godbit. Det är en ursnygg skapelse som verkligen tar vara på dess omgivningar och långfilmsdebuterande regissören Xan Cassavetes har en fingertoppskänsla för detaljer. Kiss of the Damned är otroligt vackert filmad och fotot är stundtals makalöst. Lust, kärlek och åtrå står i fokus och Kiss of the Damned är mer ett erotiskt laddat drama än en renodlad vampyrskräckis, även fast elementen finns här. Filmens första halvtimme är fantastisk och man glömmer bort att detta är en film från 2012. Sedan faller tyvärr Kiss of the Damned in i det jag tycker är mindre intressant när det kommer till vampyrgenren; trista konversationer om vampyrens funktion och plats i samhället och det känns mer som ett avsnitt ur True Blood än en förförisk och sexuellt laddad skönhet från en tid då genren var i sitt esse. Sexualitet och ett suggestivt bildspråk är sådant jag kräver av en vampyrfilm och Kiss of the Damned lyckas delvis med detta. Filmen serverar flera sexiga sekvenser och den ledande trion är alla övertygande i sina roller. Fransyskan Joséphine de La Baume är som skapad för rollen som Djuna, hon är bedårande vacker och hennes brytning kan få smör att smälta i ett vinterlandskap. Mittenpartiet gjorde mig lite besviken men bortser man från detta så är Kiss of the Damned en väldigt bra film som ekar av den gamla skolan. Kiss of the Damned är erotiskt ögongodis som inte överdoserar på våldsamheter eller nakna kön utan balanserar på den tunna linjen mellan kvalité och kalkon utan att tippa över till det sistnämnda. Det är en imponerande, om än inte helgjuten långfilmsdebut och jag är väldigt nyfiken på vad Cassavetes hittar på härnäst.

The Divide (2011)

Kärnvapen ödelägger New York och några få överlevande flyr ner i ett hyreshus skyddskällare. Hyresvärden Mickey har varit väl förberedd och fyllt källaren med konserverad mat och vatten. Den förseglade dörren bryts snart upp och män i skyddsdräkter och automatvapen tar sig in och kidnappar modern Marilyns dotter Wendi och försöker ta livet av de resterande överlevande. De misslyckas och blir överrumplade men Wendi blir bortförd. En av de överlevande, Josh lyckas ta sig ut ur bunkern bara för att inse att de är bortom all hjälp och att fruktansvärda experiment utförs på staden yngre medborgare. Josh flyr tillbaka in i skyddsrummet men mardrömmen har knappt börjat. Dörren förseglas utifrån och allt hopp om att komma levande därifrån försvinner. När maten och vattnet börjar ta slut vänder sig alla mot varandra och paranoia och galenskap tar över. Det är inte bara världen utanför som gått åt helvete, de får snart genomlida ett levande sådant.

Fransmannen Xavier Gens regidebuterade med den Hostel inspirerade Frontière(s) och följde upp med Hitman samma år. Båda filmerna var bra men ingen av dem var något mästerverk. Xaviers senaste, The Divide, är inte långt därifrån och jag ser redan nu fram mot hans kommande film, Cold Skin. Det är länge sedan jag såg en film som The Divide. Den fullkomligt dryper av sorg och förtvivlan och en hinna av vemod ligger över filmen. Det är ingen upplyftande skapelse men det behöver det inte alltid vara vilken fransmännen verkar ha förstått. Skulle detta ha varit regisserat av en amerikanare skulle förmodligen ljuspunkter och ett lyckligt slut ha agerat publikfriare, men inte här. The Divide inger en känsla av hopplöshet. Det är en nattsvart och klaustrofobisk domedagsfilm som inte ger något som helst hopp för en ljusare framtid. Filmens två timmars speltid känns inte en minut överflödiga, jag skulle kunna spendera ytterligare en timme i de trånga utrymmena. Musiken tillför mycket till filmens stämning. Ena minuten låter det någonting signerat John Carpenter, i andra någonting som Nick Cave och Warren Ellis kunde ha komponerat. Det är länge sedan både Michael Biehn och Rosanna Arquette var såhär bra och de visar båda två vilka gedigna skådespelare de är om de blir givna rätta roller. Trots detta är det är ändå Milo Ventimiglia som imponerar störst som Josh, en karaktär långt ifrån hans roll som Peter Petrelli i tv-serien Heroes. Lauren German som såg ut som en kopia av Milla Jovovich i Hostel: Part II är inte längre lika lik ukrainskan men hennes skådespelartalanger har inte utvecklats någonting nämnvärt. För att agera huvudpersonen Eva är hon alldeles för nedtonad men hon är söt och inger någon form av hopp i den annars hopplösa situationen. The Divide pendlar mellan drama, thriller och ren skär skräck och lyckas utomordentligt. Även om filmen innehåller några brutala sekvenser fokuserar den mer på det psykiska våldet än det fysiska och det känns. Karaktärernas sönderfall är perfekt iscensatt och du kan riktigt känna ångesten komma krypande. Filmens limiterade utrymme förhöjer enbart känslan av hopplöshet och de anonyma grannarna tvingas att lära känna varandra, in i minsta detalj. The Divide är en rakt igenom strålande överraskning och jag är övertygad att den kommer hamna på min lista över årets bästa filmer.