Deadly Eyes (1982)

En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

The Shining (1980)

Jack Torrance tar jobbet som fastighetsskötare på hotellet Overlook under vinterhalvåret då det är stängt för allmänheten. Han ser framför sig fem månader av lugn och ro och en chans till att börja skriva på sin roman. Jack flyttar in tillsammans med sin fru Wendy och deras son Danny, trots varningar om att flera personer redan tackat nej till jobbet på grund av de fasliga händelser som inträffat tidigare då den förre fastighetsskötaren mördat sin fru och deras två döttrar, för att sedan ta sitt eget liv. Snart börjar Jacks humör att förändras och han blir allt mer aggressiv och Danny ser fruktansvärda syner där hotellet badar i blod.

”All work and no play makes Jack a dull boy.”

Stephen King gillade aldrig Stanley Kubricks filmatisering av sin roman och det är egentligen inte särskilt konstigt då det mesta är borttaget eller omkonstruerat. Filmiskt sett är Kubriks film lysande men som överföring från bok till film är den mindre lyckad. Romanen och filmen skiljer sig markant från varandra och istället för att återberätta samma historia igen skapar istället Kubrick ett visuellt mästerverk.

” Heeere's Johnny!”

The Shining inleds med en makalöst snygg sekvens där kameran följer Jacks bilfärd till Overlook Hotel genom Colorados berg och skogsterräng. Regissören Kubrick är känd för sin känsla för perfektion och The Shining är felfri rakt igenom (i alla fall den kortare, 113 minuters versionen) och ingenting verkar har lämnats åt slumpen. Scenen där Wendy svänger ett baseballträ är otroligt effektiv och ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör Kubrick var. Någonstans står det att Kubrick valde att ta om scenen över hundra gånger innan han blev nöjd med resultatet och då förstår man verkligen att allt är planerat in i minsta detalj. Dannys åkturer genom korridorerna och hans möten med de två avlidna syskonen följt av en blodkaskad, är idag en klassiker och det är bara en av många legendariska scener i filmen. Kubrick har lyckats fånga hotellets känsla av ödslighet, och det tillsammans med den suggestiva musiken ger oss en föraning om att det hela kommer att sluta väldigt illa. Kubrick använder sig av grundhistorien från romanen och tar bort allt det som han ansåg onödigt för sin filmatisering och det går inte att se Kubricks version av filmen som en skapelse trogen sin förlaga. Att han dessutom valde att helt ändra slutsekvensen (på grund av restriktioner med specialeffekterna) är ett smart drag då den vilseledande trädgårdslabyrinten är mycket mer skrämmande än de livliga häckdjuren. The Shining är perfekt visualiserad och skådespelartrilogin är i perfekt (dis)harmoni med varandra. Kontrasten mellan den otäckt oberäkneliga Jack och hans sköra och något naiva fru är klockren. Jack Nicholson agerar skvatt galen och jag har nog aldrig tidigare sett någon göra det med samma nerv och säkerhet. Courtland Mead som spelar Danny i den ganska ruttna miniserien från 1997 (som jag recenserar HÄR) har ett och annat att lära sig av Danny Lloyd som är en av de bästa barnskådespelare jag sett inom filmbranschen. När man ser Stanley Kubricks The Shining inser man ännu mer hur dålig den 17 år senare miniserien är. The Shining är en av de få filmer som ständigt höjs till skyarna och som faktiskt förtjänar sitt goda rykte. The Shining är ett mästerverk!