Los Ojos de Julia (2010)

Julia får en dålig föraning om att någonting fruktansvärt har hänt hennes tvillingsyster Sara och mycket riktigt så får hon det bekräftat när hon tillsammans med sin make anländer till systerns hus. Sara led av en degenerativ sjukdom som gradvis försämrade hennes syn. Sedan ett år tillbaka har Sara varit blind och nu har hon tagit sitt liv genom att hänga sig i husets källare. Julia lider av samma åkomma och förtvivlat gräver hon i sin döda systers liv för att hitta en anledning till hennes självmord. Julias syn blir allt sämre och samtidigt som en mörk gestalt förföljer henne, en gestalt som fått namnet den osynliga mannen, förlorar Julia sakta greppet om verkligheten.

”Dina ögon måste skyddas mot ljus i två veckor. Om du tar av dig bandaget för tidigt finns det ingen återvändo.”

När en film stoltserar med en känd och respekterad regissörs namn i stora bokstäver på omslaget så vet vi vid detta lag att man bör vara på sin vakt. Att en känd person, denna gång Spaniens stolthet Guillermo del Toro, är en av filmens producenter säger ofta inte mycket om själva filmen mer än att filmbolaget gör allt vad de kan för att försöka tjäna några extra slantar genom att nämna produktionens kändaste namn. Los Ojos de Julia (eller Julias Ögon som den heter på svenska) är dock ett undantag. Jag har alltid fått för mig att det skulle vara en spansk skräckfilm men så var ju inte riktigt fallet. Los Ojos de Julia har vissa skräckfilmsdrag fast i grund och botten så är det snarare en psykologisk thriller med influenser av allt från Hitchcock och giallofilmer till gamla hederliga psychothrillers där Wait Until Dark är den mest märkbara influensen. Los Ojos de Julia levererar en bra story som inte är helt enkelt att klura ut slutet på. Med undantag för några förbannat snyggt utförda våldsdåd under den intensiva finalen så är det en film som inte förlitar sig på blodiga specialeffekter utan på renodlad psykologisk skräck och med det lyckas Los Ojos de Julia otroligt bra. Regissören Guillem Morales visar framfötterna rejält och serverar ett stilistiskt sett riktigt snyggt hantverk som får mig att vilja se mer av honom i framtiden. När Julia famlar i mörkret får vi aldrig se vilka de nytillkomna karaktärerna är, vilket är ett smart knep för att hålla publiken ovetande om vem eller vilka som kan ligga bakom otäckheterna. Los Ojos de Julia är en av de bästa spanska filmer jag sett på väldigt länge och även fast den aldrig blir direkt otäck så är det en väldigt stämningsfull och spännande rulle som trots att den varar nästan två timmar aldrig kändes utdragen. Varmt rekommenderad!

Game of Werewolves (2011)

En förbannelse som föddes i början av nittonhundratalet gör sig påmind hundra år senare när författaren Tomás beger sig till sin hemby Arga efter femton års frånvaro. Tomás lånar sin mormors gamla hus för att slå sig till ro och för att påbörja arbetet med sin nästa roman. Han stöter ihop med barndomsvänner, sin före detta förläggare och en avlägsen släkting som sadlat om till präst men ingenting är sig likt. Byborna bär på en fruktansvärd hemlighet, en hemlighet som är skriven i Tomás släkts blod och när månen blir full börjar terrorn…

”Ikväll, med herrens nåd, kommer förbannelsen som har drabbat vår by under 100 år att brytas.”

Jag har hört mycket gott om den spanska skräckkomedin Game of Werewolves och det var med spänning som jag tryckte på play efter att jag till och med fått min sambo intresserad. Filmen var ett av de bidrag som visades under Lunds Fantastiska Filmfestival förrförra året men då den visades på tok för sent så blev det aldrig av att jag såg den, förrän nu.

”Det finns en varulv här! Ring polisen!”

Varulvar, precis som vampyrer, har aldrig tilltalat mig men såklart så finns det några gedigna undantag - jag hade hoppats på att Game of Werewolves var en av dem. På pappret ser allt bra ut men ganska så snart så inser jag att detta inte kommer att tillfredställa mig överhuvudtaget. Det händer en hel del under filmens gång men den håller ändå ett ganska slött tempo och fångar aldrig riktigt min uppmärksamhet. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte var på rätt humör eller för att en surpuppa satt och surade vid min sida men jag satt hela tiden och väntade på att någonting skulle hända, någonting som skulle få mina mungipor att röra på sig eller öka pulsen. Jag hade satt ribban ganska högt redan innan jag satte filmen i dvd-spelaren och jag ville verkligen tycka om Game of Werewolves. När ett filmomslag stoltserar med att ”Shaun of the Dead möter Wolfman” så blir man ju såklart lite skeptiskt men när säkra källor har försäkrat mig om att det är en klockren blandning av skräck och komedi så är det ju klart att man har höga förväntningar. Humorn fungerar emellertid inte alls för mig och med undantag för fingersekvensen så finns det inte mycket i Game of Werewolves som kan kallas för humor. Specialeffekterna är det dock inget fel på och varulvarna och dess förvandlingsscener är riktigt bra, men det räcker inte. Det blir ofta högljutt och hysteriskt och jag väntar tappert på att det någon gång under filmens gång ska vända och att det ska bli sådär bra som alla andra verkar tycka, men det blir det inte. I slutändan är Game of Werewolves en av årets största besvikelser.

Atrocious (2010)

Ok, då var det dags för ytterligare en film med ”hittat arkivmaterial” som polisen av någon konstig anledning låtit ett filmteam klippa ihop till en skräckfilm.

Cristian och hans syster July firar påsk med sina föräldrar och sin lillebror José i deras stora hus på landet. Det har stått tomt i tio år. Utanför familjens hus ligger en gigantisk labyrint i Garrafskogen. Eftersom ungdomarna tycker om att filma så passar de på att göra en dokumentärfilm av vandringssägnen om flickan Melinda som försvann i Garrafskogen för 70 år sedan. Enligt sägnen hjälper hon de som vandrat vilse, ut från skogen igen. Det finns dock olika varianter på sägnen, vissa mer skrämmande än andra…

Som vanligt händer det inte särskilt mycket under filmens första del och sen är det skrik och springande med kameran inställd på night vision. Det är ett uttjatat koncept men spanska Atrocious fungerar bättre än de flesta andra ”skakiga handkameror filmer” som har cirkulerat de senaste åren. Atrocious lyckas tack vare filmens omgivningar. Labyrintens otäcka miljö och tanken på att gå runt i cirklar utan att hitta ut, samtidigt som någonting vill mig väldigt, väldigt illa är effektiv lågbudgetteknik. Filmen tar fart ordentligt de sista 20 minuterna och blir riktigt spännande. Atrocious skulle ha tjänat på att klippas ner åtminstone femton minuter då det under filmens första del händer på tok för lite att hålla intresset uppe. Bortsett från detta är Atrocious mycket bättre än jag hade förväntat mig och det ska bli intressant att se vad regissören och manusförfattaren Fernando Barreda Luna gör härnäst. 

Secuestrados aka Kidnapped (2010)

En man vaknar upp i skogen med bakbundna händer och en plastpåse över huvudet. Han ragglar upp och försöker få luft. Vid en närliggande väg blir han påkörd och föraren hjälper honom av med plastpåsen. Mannen ber om att få låna förarens mobil och ringer hem till sin familj för att varna dem från att inte öppna dörren för någon utom polisen. Dottern svarar: - De är här, de har skjutit mamma.

Detta är de första 5 minuterna från filmen Secuestrados aka Kidnapped. Vad som följer är en berättelse som går i filmer som Funny Games, The Strangers och Ils fotspår. Tre maskerade män håller en familj på tre gisslan för att tömma dem på så mycket pengar som möjligt. Det ballar ut rejält ganska så snabbt. Ingenting nytt med andra ord men filmens regissör och manusförfattare Miguel Ángel Vivas, lyckas mycket bra med att skapa en realistisk mardröm, filmad i endast 12 scener i realtid. Många kommer säkert att bli besvikna på slutet, men jag tyckte att det var suveränt. Spanien visar åter igen var skåpet ska stå och tillsammans med Frankrike är Spanien det land som producerar bäst filmer just nu.

Efter att filmens eftertexter rullat färdigt inser jag hur sårbar man egentligen är och att det händer saker som dessa runt om i världen oftare än man tror.

Jag tycker om denna typ av film för att det är en av de få genrerna som skrämmer mig idag just för att det känns så trovärdigt. Det kan hända och det händer. Hur reagerar man själv i en situation som denna, när de man älskar mest är hotade till livet och du står helt handfallen? Det är svåra frågor som inte har några enkla svar. Det är omöjligt att veta hur man skulle reagera. Det är bara att be till en högre makt att det inte kommer att hända dig och din familj.

Asien och Europa Via USA

Skräckfilmgenren har sedan länge stått nästintill still när det kommer till originalitet med få undantag. De få undantag jag rakt upp och ner kommer på just nu är Los Sin Nombre, Orphan, [Rec], El Orofanato och Hostel. Förutom Hostel är ingen av dessa från USA för originalitet är väl inget man förknippar USA med, iallafall inte när det kommer till ny skräckfilm. Förstå mig rätt jag älskar skräckfilm från alla delar av världen, bra som dåliga, och filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Jaws och The Texas Chainsaw Massacre var nog de som formade mitt intresse för skräckfilmen.
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än i alla fall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växte återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?