Tulpa (2012)

Tulpa är namnet på en exklusiv sexklubb, en sexklubb den vackra arbetsnarkomanen Lisa frekvent besöker för att varva ner. En mörkklädd gestalt börjar ta livet av klubbens besökare på de mest bestialiska sätt och det dröjer inte länge innan Lisa inser att alla de som har fått sätta livet till är män och kvinnor hon varit intim med på Tulpa. När dessutom hennes konkurrenter på firman dyker upp mördade rasar hennes värld samman. Lisa gräver djupare i Tulpas exklusiva bekantskapskrets för att försöka rädda hennes senaste sexpartner Stefan innan den hänsynslösa mördaren slår till på nytt.

”Förbannade globalisering! Varje gång jag pratar engelska får jag huvudvärk.”

Jag har hört mycket gott om Tulpa den senaste tiden. Den förhandsvisades på Lunds Fantastiska Filmfestival för några veckor sedan men då arbete kom ivägen fick jag snällt vänta på att filmen skulle få dvd-premiär. I helgen var jag på Sci Fi Mässa i Helsingborg och passade på att inhandla filmen, tillsammans med en dröse andra intressanta titlar från de eminenta försäljarna på SubDVD, nästan en vecka innan filmen hamnar i butikerna. Jag såg regissören Federico Zampaglione’s Shadow (också den finns i Njutafilms gedigna katalog) för ett tag sedan och även fast den inte var perfekt gav den mig hopp om att Italiens unga filmskapare kan föra traditionen vidare och leverera bra och underhållande skräckfilm till denna generations hungriga publik.

”Du försöker stå emot din tulpa. Frigör den.”

Jag älskade Tulpa innan jag ens placerat filmen i dvd-spelaren. Det snygga omslaget för tankarna till Kubrick’s magnifika Eyes Wide Shut men även om de båda filmerna bär likheter är det två helt skilda skapelser som båda är fantastiska på sina egna vis. Tulpa drar igång med buller och bång och redan under de första minuterna vet vi vad vi har att vänta oss. En mördare i svart utstyrsel penetrerar brutalt en kniv genom hakan på en kokainsnortande man, samtidigt som en kvinna ligger bakbunden i en säng i väntan på perversa sexlekar. Det intensiva drivet håller hela filmen igenom och ungefär var tionde minut blir vi serverade ett brutalt våldsdåd. Zampaglione har anammat allt som är bra med giallofilm och under nästan nittio minuter blåser regissören liv i den nästan utdöda genren. Även om försök har gjorts tidigare med att föra facklan vidare till nya fascinerande och våldsamma mordmysterium, är resultatet denna gång otroligt uppfriskande och regissören visar ännu en gång att han är en person som vi ska hålla utkik efter i framtiden. Tulpa är sprängfylld med sex och våld och musiken är precis som i Shadow, fullkomligt lysande. Ena stunden dånar blåsinstrumenten i sann åttiotalsanda för att i nästa ändra läge till en uppdaterad blandning mellan Ennio Morricone och Goblin. Regin är skicklig och Zampaglione levererar den ena nagelsbitarsekvensen efter den andra, han slänger till och med in en omotiverad nakenscen och sådana uppskattas alltid. Vissa kanske blir avskräckta av den ibland skrangliga engelskan men bryr man sig om sådana petitesser har man ingenting att göra i giallofilmens fantastiska värld. För ovanlighetens skull är det inga poliser inblandade i filmen som delar med sig av sina teorier kring vilken mördaren kan tänkas vara utan det är helt upp till tittaren att vara uppmärksam och försöka klura ut vem som kan vara den skyldiga.

Njutafilms fortsätter med att släppa de mest intressanta utländska titlarna i Sverige och Tulpa är definitivt ett av de absolut bästa filmsläppen i år. Den kommer utan tvekan att hamna på min lista över årets bästa filmer. Giallofilmen är inte död, det bevisar Tulpa flera gånger om. Gör dig själv en tjänst och kila in på SubDVD eller vilken annan återförsäljare av film du föredrar och förhandsbeställ Tulpa redan idag, den släpps i morgon.

Profondo Rosso (1975)

Den tyska tankeläsaren Helga är på besök i Rom. Under ett seminarium blir hon varse tankegångarna hos ett ondskefullt sinne. Vettskrämd av kvällens händelser beger hon sig till sitt hotellrum där någon väntar på henne. Utanför strosar den brittiska jazzpianisten Marcus när han plötsligt hör hennes skrik. Kort därefter ser han Helga bli brutalt mördad och skyndar sig dit. En gestalt i svart regnrock avlägsnar sig från platsen och Marcus är övertygad om att det är någonting han glömt, någonting han har sett som kan röja mördarens identitet. Tillsammans med den tuffa tidningsreportern Gianna bestämmer de sig för att ta reda på vem mördaren är och orsaken bakom detta fruktansvärda dåd men mördaren ligger hela tiden ett steg före.

”Maybe you’ve seen something so important you can’t realize it?”

Det finns inte mycket att skriva om Profondo Rosso (eller Deep Red som är titeln filmen kanske är mest känd under) som inte redan har blivit skrivet. Dario Argentos mästerverk är dock en av de filmer som fick upp ögonen hos mig (och så många andra) när det kommer till den italienska filmen så jag känner mig tvungen att i varje fall skriva några rader. Jag och min sambo ska åka till Rom om en månad och det jag ser mest fram mot är att besöka Dario Argentos museum med samma namn som filmen. Det har länge varit en dröm hos mig och nu verkar det som om den ska gå i uppfyllelse. Dessutom utspelar sig Profondo Rosso till mesta del i Rom (även fast de flesta av utomhusscenerna är inspelade i Turin) så äntligen fick jag min skeptiska sambo att gå med på att se filmen. Det är säkert nästan tio år sedan jag såg Profondo Rosso senast men vissa scener sitter fortfarande etsade i mitt inre. Det inledande mordet, ansiktet i spegeln, barnmålningen och slutsekvensen är sekvenser som följt med mig ända sedan jag såg filmen för första gången. Profondo Rosso är så mycket mer än bara en giallo, det är ett konstverk. Allt är så otroligt detaljerat och ju fler gånger man ser filmen desto fler detaljer och nyanser upptäcker man. Arkitektur, inredning, design, modet och allt som hör årtiondet till är en fröjd för ögat och Argento vet precis hur man ska dra nytta av det. Hans karaktäristiska kameraåkningar är sjukt snygga och metaforerna han använder sig av istället för att nyttja dialog, till och med i så simpla omständigheter som under ett misslyckat telefonsamtal, är tyst poesi. Profondo Rosso skulle emellertid inte vara lika effektfull om det inte vore för Goblins otroligt stämningsfulla musik, filmens soundtrack är ett mästerverk för sig. Profondo Rosso är ett av de bästa mordmysterier (inte det smartaste men ett av de mest estetiskt fulländade) som har gjorts och tillsammans med Suspiria, Argentos bästa film.

Jag valde att se den längre italienska versionen (jag vet inte om jag sett den kortare) och har man valt engelskt tal märker man vad som blev bortklippt. Mycket av det som tagits bort på den engelska utgåvan är relationen mellan Marcus och Gianna och den längre varianten har en mer humoristiskt ton. Min enda invändning mot den längre versionen är poliskommissarien vars utbrott mot läskmaskinen eller när han pratar med mat i munnen blir lite påfrestande. Såhär i efterhand är det är inte svårt att förstå varför hans karaktär nästan helt klipptes bort. Profondo Rosso växer för varje gång man ser den och det är en film som förhoppningsvis aldrig slutar att hitta en ny publik. Nu blev mina reflektioner längre än jag tänkt mig men det är svårt att sluta klottra ner tankar kring denna film när man väl har börjat, det finns så mycket att skriva. Till alla er som inte kan få nog av tankegångar kring denna fantastiska skapelse är det bara att googla på Profondo Rosso eller Deep Red och sedan kan ni hålla er sysselsatta en halv evighet. Mitt råd till er är dock att slå er ner i soffan och se Profondo Rosso för första, tredje eller tionde gången, det är en lika mäktig upplevelse varje gång.

Who Saw Her Die? (1972)

Nittonhundrasextioåtta i Megéve, Frankrike blir en ung flicka brutalt mördad och fallet lämnas olöst. Vi förflyttar oss fyra år fram i tiden till Venedig. Skulptören Franco får besök av sin dotter medan mamma Elizabeth stannar hemma i London. Dottern försvinner spårlöst och följande dag hittas hennes kropp flytande i vattnet. Elizabeth tar första bästa flyg till Venedig och tillsammans med sin make försöker de att bearbeta deras sorg. När polisens alla spår har svalnat börjar Franco själv att nysta i sin dotters mord och hans sökande efter sanningen öppnar dörrar till mörka hemligheter.

”If you have any idea who might have done it, then tell me Serpieri. Don’t play it cops and robbers, it’s dangerous.”

Who Saw Her Die? är en film jag velat se väldigt länge men av någon oförklarlig anledning har det aldrig blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och beställde Blue Undergrounds släpp av filmen och mordmysteriet jag blev serverad lämnade mig definitivt inte besviken. Who Saw Her Die? var regissören bakom den fantastiska terrorfilmen Night Train Murders, Aldo Lados andra film. Här visar han ännu en gång vilken kompetent regissör han är och lyckas skapa en väldigt stilistisk giallo. I huvudrollen som den sörjande fadern ser vi den sorgligt underskattade George Lazenby. Lazenby är min favorit bland alla de som har spelat rollen som den hemliga agenten 007 och den enda filmen i serien han valde att medverka i, On Her Majesty’s Secret Service, är också min favorit bland Bond-filmerna. Han är otrolig bra i Who Saw Her Die?, magrare än någonsin och med en mustasch jag skulle mörda för att kunna odla fram. Hans fru spelas av den alltid lika vackra Anita Strindberg från Sergio Martinos mästerliga giallofilmer Your Vice Is A Locked Room and Only I Have the Key samt The Case of the Scorpion’s Tale, Lucio Fulcis fantastiskt snuskiga A Lizard in a Woman’s Skin och Umberto Lenzis stenhårda Almost Human. Här spelar hon tyvärr en ganska anonym roll men det betyder inte att hon inte hinner glida runt och se snygg ut och slänga av sig kläderna under en känsloladdad scen.

Who Saw Her Die? utspelar sig i en tacksam miljö där Venedigs (regissörens hemstad) mörka återvändsgränder och gömda gator under årets mörkare årstid sätter filmens dystra ton. Jag och min sambo var i Venedig för några år sedan och även fast det är nästan fyrtio år efter det att filmen spelade in som vi besökte staden finns där platser jag känner igen och det gör ju det hela extra kul. Musiken som är signerad den alltid lika pålitliga Ennio Morricone är som vanligt utsökt med mycket stämningsfulla barnkörer och den spelar en viktig roll i filmen. Mördaren som är klädd i svart och med en slöja för ansiktet är en skrupelfri galning som inte drar sig från att slå till mitt på ljusa dagen eller i folksamlingar. Det är inga spektakulära mord och de är få men de är väldigt snyggt utförda samtidigt som Morricones otroligt effektiva musik spelar på publikens nerver. Who Saw Her Die? känns inte alls rörig, vilket är många andra giallofilmers problem, utan det är en väldigt bra historia som än idag känns aktuell med dess kontroversiella ämne. Jag hade inte några större problem med att klura ut vilken mördaren var (kanske har jag sett för mycket film) men det spelar egentligen inte någon större roll för vägen dit är väldigt spännande. Who Saw Her Die? är ett viktigt kapitel i giallofilmens historia och en otroligt bra sådan.

Strip Nude for Your Killer (1975)

En fotomodell dör av ett hjärtstillestånd när en doktor ska utföra en abort. Doktorn och flickfotografen Carlo undanröjer spåren och placerar henne i ett badkar i hopp om att polisen inte ska ställa några obekväma frågor. Men någon vet vad som egentligen har hänt och doktorn blir mördad av denna någon i svarta skinnkläder och motorcykelhjälm. Morden fortsätter och alla de som får sätta livet till har anknytning till samma modeagentur som den avlidna modellen.

”Are you trying to be funny, what are you doing? You’re spilling my whiskey!”

Strip Nude for Your Killer måste vara en av de bästa filmtitlarna någonsin. För regi och filmens historia står Andrea Bianchi, samma man som några år senare gav oss den fantastiska zombierullen Burial Ground: The Nights of Terror (Ginza reade ut den nyligen för det skrattretande priset av tio kronor). Precis som titeln antyder är Strip Nude for Your Killer en film som är fullspäckad med sex och våld.

”Why am I a whore, do you mind telling me?”

Historiemässigt är Strip Nude for Your Killer ingenting anmärkningsvärt men det är däremot mängden av naken hud, det är inte mycket som lämnas över till fantasin. Jag har nog aldrig tidigare sett en giallofilm med så mycket nakna människokroppar tidigare. Sex och masochism tar överhand och alla män framställs som överkåta snuskhumrar och kvinnorna som kärleksmaskiner som gör allt för en gnutta berömmelse, oavsett hur de blir behandlade. Giallostjärnan Edwige Fenech spelar här modefotografen Magda som helst skulle vilja stå framför kameran istället för bakom och varför inte, hon är ju vacker som en sommardag. Istället blir det hennes uppgift att tillsammans med sin kollega och älskare Carlo, försöka klura ut vilken den motorcykelhjälmsförsedda mördaren är.

Strip Nude for Your Killer tillhör inte toppskiktet bland giallofilmerna men den är ändå väldigt ofta skamligt underhållande. Vi får ta del av alldeles för många män i otäcka speedos och spritt språngandes nakna fruntimmer - och alla ligger med alla. Mordsekvenserna är tyvärr inte särskilt chockerande men de är ganska många och avlöser varandra på löpande band och resultaten ser desto blodigare ut. Mördarens utstyrsel (och flåsande andetag) fungerar alldeles utmärkt men varför hen väljer att köra bil istället för motorcykel är en fråga som lämnas obesvarad. Den larviga dialogen och de bisarra beteendena är stundtals riktigt komiska och man undrar vad fan manusförfattaren tänkte på när han skrev skådespelarnas repliker. Den bisexuella modellagenturschefen Gisella är en skön figur med en ful mun och hennes överviktiga man som bara kan bli upphetsad med hjälp av en uppblåsbar docka är inte sämre han. Strip Nude for Your Killer är tyvärr inte särskilt spännande men genren har nog aldrig varit såhär sleazy tidigare, vissa sekvenser är omåttligt underhållande uppvisningar i dålig smak. Ibland glimmar det till lite extra, särskilt mot slutet eller när en naken Carlo gör morgongymnastik i sängen. Det är en ökänd giallo som inte riktigt förtjänar sitt våldsamma rykte då inte mycket är särskilt chockerande, inte idag i alla fall. Trots detta är det ändå ett ganska underhållande tidsfördriv som tack vare mängder av nakna kvinnokroppar och pervers dialog och agerande, till tonerna av fantastisk jazzmusik, gör mödan värd. Strip Nude for Your Killer är värd en stabil trea i betyg, varken mer eller mindre och den skulle ha tjänat på att innehålla våldsammare mord. Titeln är bättre än filmen.

I Vädurens Skugga (2003)

En mördare går lös i Gällivare och polisen med kommissarie Gren i spetsen står handfallna. En efter en blir personer i en stödgrupp för människor som fått organ donerade, mördade av någon iförd svarta handskar. De donerade organen avlägsnas och ersätts med en amulett föreställande stjärntecknet väduren. Det finns snart inte fler personer kvar i stödgruppen och polisen söker desperat efter ledtrådar.

En svensk giallo med en så bra titel som I Vädurens Skugga klingar ju fint men detta är allt annat än bra. Daniel Lehmussaari visar inga som helst tecken på regissörstalanger och han är inte den enda i produktionen som inte verkar veta vad han håller på med. Skådespelarna uppvisar noll fallenhet med undantag för Jan Lundmark som spelar Erik, som faktiskt verkar vara en sympatisk filur. Musiken känns som om den kommer från en dålig dokumentärfilm om någonting ointressant. Dialogen var nästintill ohörbar och jag var tvungen att ta hjälp av de engelska undertexterna för att hänga med i svamlandet. Det enda som egentligen fungerar nått sånär är specialeffekterna som, med tanke på den obefintliga budgeten, faktiskt är ganska imponerande. Historien i sig är inte heller fy skam och med riktiga skådespelare och en befintlig budget skulle den säkert ha fungerat. Filmen som klockar in på 45 minuter känns i och för sig aldrig tråkig men är alltför irriterande för att hålla mitt intresse uppe. Det är kul när folk som verkligen brinner för sitt filmintresse försöker sig på att skapa någonting eget men då måste någon form av talang finnas. På sin höjd kan I Vädurens Skugga ses som ett experiment eller träningsprojekt för framtida filmplaner men att det släpps på dvd är ett skämt. Jag köpte min limiterade utgåva (2000 ex känns lite väl mycket för någonting av denna kvalitet) för en tjuga på årets sci fi mässa och nu i efterhand tycker jag att det är för mycket pengar att ge. Daniel Lehmussari kan mycket väl komma att skapa någonting bra i framtiden om pengar och skådespelartalang kommer hans väg. Efter att ha sett trailern till dvdns andra film The Grief finns tecken som indikerar på det om man återigen bortser från skådespelarna men det är ändå ingen regissör jag är intresserad av att följa i framtiden. Sanningen är ju faktiskt den att de flesta passar bättre i filmsoffan än i regissörsstolen, hur svårt det än kan vara att acceptera.

A Bay of Blood (1971)

Den rullstolsbundna grevinnan Federica Donati blir brutalt mördad av sin make Filippo som vill bli ensam ägare av hennes förmögenhet. Filippo blir i sin tur kort därefter själv mördad av en okänd gärningsman. Det visar sig att familj, vänner, grannar och en fastighetsmäklare alla önskade livet ur henne och nu vill ta del av grevinnans ägor. Några olyckligt lottade ungdomar strosar ovetandes runt på ägorna och faller även de offer för mördaren som en efter en tar livet av de giriga spekulanterna.

Mario Bava är en av mina favoritregissörer. Han i princip skapade hela giallogenren med sin The Evil Eye och Blood and Black Lace. Med A Bay of Blood drog han sitt strå till stacken när det kommer till slasherfilm och många anser att han är urfadern till dagens filmer som faller i kategorin. Det är kanske inte helt sant då det funnits tidigare exempel på de båda genrerna som Arne Mattssons Mannekäng i Rött (recension HÄR) och Alfred Hitchcocks Psycho (recension HÄR) men om han inte skapade genrerna finslipade han i alla fall dom till perfektion och lade grunden för hur de sedan skulle komma att se ut.

A Bay of Blood går under en hel drös alternativa titlar där de vanligaste är Carnage och Twitch of the Death Nerve. Filmen går även under namnet The Last House on the Left Part II, vilket är helt uppåt väggen då A Bay of Blood släpptes ett år tidigare än The Last House on the Left. Med A Bay of Blood blandar Bava giallon men slasherfilm på ett mycket imponerade sätt. Filmen har ett grymt snyggt kameraarbete och det är inte svårt att begripa varför Friday the 13th Part 2 valde att rakt av kopiera två av de grafiska morden 10 år senare. Miljöerna är också liknande de i Friday the 13th serien och det märks att filmerna tagit stor inspiration från A Bay of Blood. Den sköna musiken är signerad Stelvio Cipriani, en kompositör som har över 200 filmsoundtrack på sitt CV och den passar perfekt med de tacksamma miljöerna. Det är svårt att hänga med i den nästintill ohörbara dialogen på Image Entertainments släpp av filmen. Idag har ni få lyckliga satar som inte sett filmen tidigare dock möjligheten att inhandla Njutafilms svensktextade dvdsläpp där ni slipper att spetsa öronen för att följa konversationerna. Att man inte hänger med i dialogen spelar egentligen ingen större roll då A Bay of Blood är en fröjd för ögat och de 84 minuterna springer iväg. Förutom Bavas kompetenta regi får vi se vackra kvinnor med mer eller mindre kläder på sig och uppfinningsrika och minnesvärda mord. Karaktärerna är alla perfekta för filmen och dessutom får vi se en spåkvinna som ser ut precis som Marc Bolan. Tydligen var A Bay of Blood Mario Bavas favorit bland sina filmer och det är inte svårt att förstå. Inte nog med att det är en av regissörens bästa filmer, det är dessutom en av de bästa slasherfilmer som gjorts. Och slutet är fullkomligt lysande!

Eyes of a Stranger (1981)

I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.
Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.
En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.

Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.
Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!

Hittar ingen trailer men HÄR kan ni köpa den tillsammans med bla John Carpenter's bortglömda tagning på Hitchcock, Someone's Watching Me.

Nothing Underneath (1985)

En italiensk giallo med övernaturliga inslag som dessutom är från mitten av 80-talet, ser på pappret inte ut som någon större hit. Men det var den.
För att vara från Italien är den dessutom förvånansvärt välskriven, snyggt filmad och spännande.
Historien följer Bob som hela vägen från USA får en vision om hur hans tvillingsyster blir mördad i Milano, Italien. När han åker dit för att se om hon är ok, är hon dock försvunnen. Han tar kontakt med en polis, (spelad av Donald Pleasence), som tror att han är helt ute och seglar. När modeller blir mördade en efter en förstår han att det kanske ligger något i det Bob försöker förklara.
Det är en ganska blodfattig giallo. I övrigt har den det mesta som kännetecknar den döende genren. Nakna kroppar, skruvade karaktärer, ologiska vändningar och svarta handskar.
Filmen i sig kändes mer som en hybrid mellan Hitchcock och De Palma än en renodlad italiensk giallo, kanske var det för att Pino Donaggio stod för musiken. Han skrev ju också musiken till De Palma’s fantastiska Dressed to Kill.
Jag blev positivt överraskad. Att den dessutom kostade 25 kronor på discshop (under namnet Modellmorden), gjorde inte saken sämre.

Länk till Imdb

Asien och Europa Via USA

Skräckfilmgenren har sedan länge stått nästintill still när det kommer till originalitet med få undantag. De få undantag jag rakt upp och ner kommer på just nu är Los Sin Nombre, Orphan, [Rec], El Orofanato och Hostel. Förutom Hostel är ingen av dessa från USA för originalitet är väl inget man förknippar USA med, iallafall inte när det kommer till ny skräckfilm. Förstå mig rätt jag älskar skräckfilm från alla delar av världen, bra som dåliga, och filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Jaws och The Texas Chainsaw Massacre var nog de som formade mitt intresse för skräckfilmen.
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än i alla fall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växte återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?