Grave Encounters (2011)

Jerry Hartfield, ägare till ett filmbolag som mest fokuserar på dokusåpor, får en video med posten innehållande pilotavsnittet till en ny dokusåpa vid namn Grave Encounters. Lance Preston och hans team undersöker paranormala fenomen som spöken och hemsökta platser. Avsnitten fortsatte att komma med posten och verkade minst sagt lovande men någonting hände under inspelningen av vad som skulle komma att bli det sista avsnittet. Vi får nu ta del av en nedkortad version av de många timmars filmmaterial som spelades in för att bli avsnitt sex – The Haunted Asylum.

Lance och hans team bestående av kameramän, datanördar och ett ”medium” ska spendera natten på det sedan länge stängda mentalsjukhuset Collingwood. Sjukhuset stängdes 1963 och sedan dess har rapporter kommit in om folk som sett spöken och hört skriken från de sedan länge bortgångna patienterna. Nu ska Lance och hans kollegor låsas in under åtta timmar på sjukhuset för att ta reda på om de fasansfulla ryktena stämmer och se om huset verkligen är hemsökt (klart som fan är det ju det, annars skulle det inte ha varit särskilt kul för oss tittare, eller hur?). Teamet upplever skrämmande företeelser och när vaktmästaren inte dyker upp för att släppa ut dem inser de att de ligger riktigt risigt till.

”You guys, be quiet! What if this is something real?”

Grave Encounters är ytterligare en i raden av filmer där hittat filmmaterial agerar fokus. Som jag nämnt tidigare är jag svag för denna typ av film, även fast de oftast är ganska kassa skapelser. Grave Encounters tillhör tyvärr de sämre exemplen. Som vanligt dröjer det länge innan någonting överhuvudtaget händer och mentalsjukhuset känns inte det minsta trovärdigt. Visst har stället en vaktmästare men det ser långt ifrån så skabbigt ut som det borde ha gjort efter att ha varit stängt i nästan 50 år. Huvudpersonerna är irriterande fjantar som är mer lättskrämda än småtjejer och de springer mest omkring och skriker filmen igenom och jag kan inte annat än att önska livet ur dem. Grave Encounters påminner om alla de där kassa tv-serierna som gick om nätterna där ett filmteam ledda av ett medium ska driva onda andar ur folks hus. Ibland känns det som en parodi på dem, vilket är ett skämt i sig för detta är uselt. Någonting stängde dörren, wtf was that. Någonting rörde mitt hår, wtf was that. Någonting välte lampan, wtf was that. Någonting knuffade mig, wtf was that. Ungefär så låter det filmen igenom fram till den meningslösa tvisten och efter det är det ännu mer springande och skrikande. Jerry Hartfield borde klippt ner det 90 minuter långa avsnittet till en kortfilm, kanske då skulle det fungera men det betvivlar jag. En snygg scen som för tankarna till George A. Romeros Day of the Dead kan inte rädda detta fiasko. Skulle min blogg använda sig av ett betygssystem skulle Grave Encounters få en sönderslagen filmkamera av fem (fullt dugliga) möjliga.

 

Evidence (2011)

Även fast jag i nittio procent av fallen blir besviken när det kommer till den numera omåttligt populära found footage filmen fortsätter jag att se så många jag kan komma över. Det finns trots allt guldkorn inom genren. Filmer som Cannibal Holocaust, Man Bites Dog, The Blair Witch Project, The Poughkeepsie Tapes, [●REC] och Trolljegeren är bra exempel på filmer där den skakiga handkameran och en bra historia fungerar utmärkt.

Brett är en storstadsmänniska som avskyr allt som hör skogen till. Hans polare Ryan bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om sin vän Bretts första campingupplevelser. Ryans flickvän Abi och hennes väninna Ashley följer också med och tillsammans åker de iväg i riktning mot skogen i en lånad husbil. De parkerar och promenerar till en avskild dunge för att slå upp läger och inleder deras vistelse med att korka upp en flaska Jack Daniels. Mitt i allt ståhej hör de fruktansvärda skrik komma från mörkret men de avfärdar det som präriehundar och går till kojs. Nästkommande dag när de strövar runt i skogen ser de någon eller någonting nere i en ravin som avlägsnar sig illa kvickt när storstadsfolket närmar sig. De fruktansvärda skriken fortsätter under den andra natten och Ryan finner att deras skrämselrop är inristade i barken på de kringliggande träden. Livrädda springer de tillbaka till husbilen med någonting flåsande i sina nackar och låser om sig. Nästa dag är Brett försvunnen och de andra återvänder till campingplatsen för att hämta sina saker, leta reda på Brett och bege sig hemåt men när de kommer tillbaka till husbilen är den förstörd. Ryan ger sig av för att hämta hjälp och lämnar Abi och Ashley kvar, ovetandes om att terrorn knappt har börjat.

Found footage genren är oftast helt ologisk och det är lika ofattbart varje gång när de olyckligt lottade individerna springer runt och fokuserar på att filma eländet istället för att ta sig därifrån. Skulle det ha varit jag som agerat huvudrollsinnehavare så skulle jag ha slängt kameran och lagt benen på ryggen. Nu är det ju i och för sig inte logik som lockar mig till denna typ av film och jag är tacksam för att de fortsätter att filma deras traumatiska upplevelser. Ibland blir jag förvånad över hur överrumplad och tagen på sängen jag kan känna mig när jag ser en film. Evidence är en sådan film och den skakiga handkameran känns oftast befogad och nyckelingrediensen till den otrygga stämningen. För en gångs skull får vi följa ett gäng trovärdiga personer och historien utvecklas till någonting helt annat än vad man först kan tro. Evidence är en riktigt effektiv film som inte väntar en timme på att röra på sig. Här börjar det händer saker ganska snart och sedan håller filmen mig i ett järngrepp. Ofta är Evidence en förbannat otäck film och jag hoppade till vid flera tillfällen, idag tillhör det verkligen inte vanligheterna. Ska man uppleva Evidence så ultimat som möjligt ska det ske i ett mörkt rum med hörlurar och gärna helt allena. Du gör även bäst i att veta så lite som möjligt om filmen i förväg, så är ju oftast fallet men här var det nog det som gjorde att jag satt med svettiga handflator i 80 minuter. Evidence var en rysligt positiv överraskning. Det är inte bara en av de bästa filmerna i found footage facket som jag tagit del av utan även en av de skickligaste och mest slagkraftiga skräckfilmer jag sett på väldigt länge. Om du inte lider av fobi mot skakiga filmkameror är Evidence ett måste om du som jag är i ständigt sökande efter en film som får ditt hjärta att bulta lite snabbare.

Atrocious (2010)

Ok, då var det dags för ytterligare en film med ”hittat arkivmaterial” som polisen av någon konstig anledning låtit ett filmteam klippa ihop till en skräckfilm.

Cristian och hans syster July firar påsk med sina föräldrar och sin lillebror José i deras stora hus på landet. Det har stått tomt i tio år. Utanför familjens hus ligger en gigantisk labyrint i Garrafskogen. Eftersom ungdomarna tycker om att filma så passar de på att göra en dokumentärfilm av vandringssägnen om flickan Melinda som försvann i Garrafskogen för 70 år sedan. Enligt sägnen hjälper hon de som vandrat vilse, ut från skogen igen. Det finns dock olika varianter på sägnen, vissa mer skrämmande än andra…

Som vanligt händer det inte särskilt mycket under filmens första del och sen är det skrik och springande med kameran inställd på night vision. Det är ett uttjatat koncept men spanska Atrocious fungerar bättre än de flesta andra ”skakiga handkameror filmer” som har cirkulerat de senaste åren. Atrocious lyckas tack vare filmens omgivningar. Labyrintens otäcka miljö och tanken på att gå runt i cirklar utan att hitta ut, samtidigt som någonting vill mig väldigt, väldigt illa är effektiv lågbudgetteknik. Filmen tar fart ordentligt de sista 20 minuterna och blir riktigt spännande. Atrocious skulle ha tjänat på att klippas ner åtminstone femton minuter då det under filmens första del händer på tok för lite att hålla intresset uppe. Bortsett från detta är Atrocious mycket bättre än jag hade förväntat mig och det ska bli intressant att se vad regissören och manusförfattaren Fernando Barreda Luna gör härnäst.