The Rift (1990)

En olycka inträffar på ubåten Siren-1 och dess formgivare Wick Hayes sänds för att lösa problemet. Tillsammans med ett team av experter åker han till Norge för att hitta Siren-1 och hämta hem överlevande och få klarhet i vad det var som egentligen hände. När de anländer inser besättningen att någonting har gått väldigt fel och att någonting fasansfullt väntar dem på havets botten.

”Here we got nothing but darkness and goosebumps.”

The Rift, även känd under titeln Endless Descent är regisserad av spanjoren Juan Piquer Simón som kanske är mest känd för snigelrysaren Slugs och pusselbitsslashern Pieces. Med The Rift gav han sig i kast med undervattenrysargenren. Otäcka saker som händer under havets yta är ingenting nytt och Simón fortsätter i samma anda som filmer i stil med The Abyss, Leviathan och DeepStar Six och passar på att slänga in lite influenser från Alien när han ändå är igång. Jag hyrde The Rift på video någon gång i början av nittonhundranittiotalet och jag har inte sett den sedan dess. Jag minns att det var en ganska gemytlig upplevelse men sedan dess har jag inte sett röken av den. Under en heldag, vigd åt monsterfilmens fantastiska värld bestämde jag och en god vän oss för att ge den en ny chans.

Halvkända ansikten kämpar om scennärvaron. R. Lee Ermey dyker upp i en typisk roll som militärsnubbe, Ray Wise likaså och tv-skådisen Jack Scalia spelar huvudrollen som designern av ubåten. The Rift är en spansk/amerikansk produktion där amerikanarna figurerar i de större rollerna och spanjorerna i de mindre. Musiken är signerad Jerry Goldsmiths son, Joel som klarar sig fint med ett typiskt soundtrack och som filmens producent står bland annat kultfiguren Dino De Laurentiis dotter Francesca. Det låter kanske som om The Rift är en produktion där andrahandsval används men så är inte fallet. The Rift är en, för det mesta, riktigt underhållande undervattenskräckis som lyckas med att få en hel del rätt. Vi slipper en massa diskussioner kring nonsens och inga djupa personporträtt presenteras, det är pang på pannkakan. Istället får vi bevittna en massa gummimonster med vassa tänder, tentakler och stora ögon. The Rift är en underhållande lågbudgetrulle med specialeffekter helt i min stil. Ibland ser det ut som The Rift är filmad i ett akvarium, i nästa stund ser det ut som om den är en del av en större, mycket mer exklusiv produktion. Vi blir serverade en massa blod och gore där sprängda huvuden och avslitna kroppsdelar tillhör favoriterna. När teamet anländer till den underjordiska grottan är det fullt ös mest hela tiden! Den lilla dos av humor som vi blir serverade i form av den obligatoriska svarta killen som levererar standardskämt fungerar för en gångs skull riktigt bra och för det mesta är han faktiskt riktigt underhållande. Under en kort sekvens får vi till och med stifta bekantskap med en Burt Reynolds look-alike men efter det att han fått lite monsterslem i ansiktet ser vi inte längre några likheter. De flesta av filmens karaktärer kläcker ur sig fraser vi hört tusen gånger för att låta så tuffa som möjligt men det är inget som stör mig, det passar filmens oseriösa ton. Det blev en kort recension men det är en kort film som klockar in på under åttio minuter så det passar ju alldeles utmärkt. Mot slutet tramsar filmen till sig något och blir lite seg men i det stora hela är The Rift en skapelse som faller mig i smaken. Det har gjorts mycket sämre filmer än såhär och sanningen är den att The Rift faktiskt tillhör toppskiktet, oavsett vad betalda filmkritiker säger.

Deepstar Six (1989)

Deepstar Six är en ubåt där besättningens jobb är att stabilisera missilplattformer under vatten. När de spränger en underjordisk grotta väcker de ett okänt väsen, ett monster som en efter en tar livet av besättningen.

Efter succén med John Cameron’s undervattensfilm The Abyss följde en rad filmer i samma anda. 1989 släpptes två stycken till. Leviathan var den ena, den andra var Deepstar Six.

Regissören bakom Deepstar Six är Sean S. Cunningham, mannen bakom slaherfavoriten Friday the 13th. Riktigt lika bra lyckas han inte här. Det dröjer en timme innan monstret uppenbarar sig och sen ser man knappt röken av gummiklumpen.

Det är inte en dålig film men den är heller inte särskilt bra. Det händer alldeles för lite och slutscenen är en direkt kopia av slutet i Leviathan eller vise versa. Det spelar ingen roll för Leviathan är i mina ögon en bättre film. Om ni inte är som jag, helt insnöade i denna typ av film räcker det att se trailern för den summerar Deepstar Six ganska bra.

Något jag finner ganska märkligt är att i nästan alla filmer som utspelar sig i trånga utrymmen, långt ifrån civilisationen är att karaktärerna nästan alltid är supersugna på McDonald’s. Här önskar sig flera i besättningen det mer än någonting annat. Själv kan jag komma på 1000-tals saker jag hellre skulle önska mig om jag inte sett solen på år och dagar. I och för sig har jag inte varit under vatten mer än i någon minut så vad vet jag.

Det har gjorts på tok för lite filmer i denna genre och jag tar mer än gärna emot tips om det motförmodan är någon jag missat. Hur dåliga filmerna än visar sig vara, dras jag till dom likt malen dras till ljus. Jag måste de dem.

Undervattenskräck

Temakvällar av alla dess sorter är alltid trevligt. När det innebär obskyra genrer inom skräckfilmen är det desto bättre.
Jag och en polare valde denna måndag undervattenskräck. Istället för att välja de klassiska kvalitetsfilmerna som den första Jaws valde vi de lite mer utskällda och de som hamnat i skymundan.

Jaws – The Revenge (1987)

” This time... It's personal”
Detta är den fjärde delen i Jaws sagan och den mest utskällda. Att den hamnat på IMDB’s bottenlista tycker jag i och för sig är lite att ta i. Den är vad den är och de som inte tycker om Jaws filmerna förstod nog det redan vid den tredje delen.
Handlingen är skrattretande. Hajen är i denna film på jakt efter den resterande delen av Brody familjen. Efter att hajen ätit upp änkan Ellens ena son, beger sig resten av familjen till Jamaica. Gissa vem som hakar på?
Effekterna är väl sisådär men mycket bättre än vad jag kom ihåg. Scenen med bananbåten är fantastisk och bara den i sig ger Jaws 4 ett rejält lyft!

L'isola Degli Uomini Pesce (1979)

Även känd under titlarna, Island of the Fishmen och Screamers är regissören Serio Martino’s (mest känd för sina fantastiska giallos och kannibal filmen Mountain of the Cannibal God) tagning på The Island of Dr. Moreau.
Några förlista fångar hamnar på en ö befolkad av fiskmänniskor, en galen vetenskapsman, hans dotter och en farbror med storhetsvansinne. Släng in sökandet efter Atlantis, voodoo och fällor i djungeln så har du Island of the Fishmen i ett nötskal. Italiensk b-film när den är som bäst. Varmt rekommenderad!

Humanoids from the Deep (1980)

Detta kan vara min nya favorit bland den oändliga drösen av monsterfilmer.
Handlingen är helt uppåt väggarna och det är fullt ös från början till slut.
I och med ett försök till att genmanipulera lax går någonting fruktansvärt fel. En konstig hybrid av groda och människa (borde det inte vara lax och människa?) börjar ta form i vattnet. Där stannar de dock inte. De kliver upp ur vattnet och börjar döda vuxna som barn och fortplantar sig med kvinnorna.
Det är inte en lugn stund och kungen av b-film, Roger Corman, har här producerat kronan på alla sina tidigare verk.
Fram med ölen, poppa popcornen och sitt ner och njut till Humanoids from the Deep….

Tentacles (1977)

”Tre oscarsbelönade stjärnor vs. åtta tentakler” står det på omslaget. De kan ju tacka gudarna för att detta inte var innan deras oscars statyetter.
På pappret ser allt perfekt ut. En förbannad bläckfisk och bra skådisar, men detta är genomruttet. 100 minuter känns som en evighet, man önskar att plastbiten till bläckfisk ska äta upp allihop fortare än kvickt och att filmen ska ta slut.

 
Leviathan (1989)

Leviathan är den perfekta hyllningen till The Thing och Alien.
En besättning under vatten, letandes efter silver, blir smittade av en okänd livsform och dödade en efter en. Det är spännande och har en mycket solid skådespelarensemble. Effekterna är typiskt 80-tal och det är synd att Hollywood inte gör något mer i denna andan istället för alla dessa remakes.