Pumpkinhead (1988)

Ett gäng storstadsungdomar åker till vischan för att dricka öl och åka motorcross. Det visar sig vara en dålig kombination när en av ynglingarna av misstag kör ihjäl den fredliga butiksägaren Ed Harleys son Billy. Förblindad av hat tar Ed hjälp av en gammal kvinna i bergen som bär på hemligheten om hur man väcker den skoningslösa demonen Pumpkinhead till liv för att hämnas sin sons orättvisa död. Allt kommer med ett pris och när Ed inser sitt misstag och försöker att stoppa hämndaktionen är det redan för sent…

”Will it be alright? Should I be afraid?”

Av någon oförklarlig anledning så har jag alltid avfärdat Pumpkinhead som tramsskräck, utan att egentligen ha en aning om vad den handlar om. Tur för mig så ignorerade jag min egen dumhet och köpte dvdn för en billig peng på en loppis förra året. Pumpkinhead visade sig vara en typisk film som jag skulle älska om jag såg den för första gången för ett halvt liv sedan. Pumpkinhead är ett alldeles utmärkt exempel på en lyckad åttiotalsskräckis. Den är så där härligt mysrysig och lägger mest krut på en skön stämning istället för blodiga specialeffekter och i detta fall så saknar jag faktiskt inte dem överhuvudtaget. Vi blir serverade fantastiska omgivningar med dimmiga träskområden och ociviliserade rednecks. Allt är svettigt och skitigt och även fast det ser sunkigt ut så skulle jag inte banga för att skaffa mig en liten stuga i samma område. Filmmusiken ekar stundtals Once Upon a Time in the West och sedan är det tidstypisk åttiotalsskräckmusik för hela slanten, det är ett toppensoundtrack!

”Keep away from Pumpkinhead unless you’re tired of living.”

Om Lance Henriksen är med i en film så brukar det räcka för att få mig intresserad och Pumpkinhead kan mycket väl vara en av hans absolut bästa filmer. Här spelar han ut hela sitt register och som grädden på moset har han dessutom lagt sig till med en härlig sydstatsdialekt. För regin står make up/specialeffektskillen Stan Winston som har haft ett finger med i spelet i en rad höjdarrullar. Pumpkinhead är hans regidebut och sorgligt nog återvände han aldrig som regissör inom genren igen. För en gångs skull innehåller Pumpkinhead en sympatisk skara ungdomar som gör allt för att rätta felet som de begått. Undantaget är den osympatiska ledaren (vars namn jag förträngt, det kan ha varit Joel) som gör allt för att hålla sig borta från lås och bom. Vi slipper också att ta del av onödig avväpnande humor utan istället levererar Pumpkinhead en gravallvarlig ond folksaga som inte helt otippat genererade tre uppföljare. Om man tycker att det är smått fantastiskt att en korthistoria av Stephen King kan generera en hel uppsjö av uppföljare så är Pumpkinhead ett ännu mer imponerande exempel, filmen bygger på en två stycken kort dikt av Ed Justin. Efter en ganska lång upptrappning, som faktiskt inte känns det minsta utdragen, så gör demonen entré på riktigt och det är en imponerande skapelse som är en fröjd för ögat och pojken inom mig som fortfarande törstar efter tuffa filmmonster sitter med ett brett grin i soffan. Pumpkinhead är en ny favorit bland åttiotalets bidrag till genren och jag kan faktiskt inte hitta någonting att klaga på - jag älskar Pumpkinhead! Nu är jag ruskigt nyfiken på att se vad uppföljarna har att erbjuda.