Bug (1975)

En jordbävning drabbar en liten stad i Kalifornien och befolkningen irrar runt i eftersviterna av katastrofen för att finna sina nära och kära. Plötsligt bryter bränder ut i utkanten av staden och det visar sig att jordskalvet väckt någonting till liv. Argsinta kackerlacksliknande småkryp som får namnet Firebugs krälar upp från sprickorna i marken. Insekterna är blinda men livsfarliga. De har förmågan att kunna starta bränder och verkar vara stört omöjliga att ta livet av. Hoppet om att förhindra att hela staden sätts i brand ligger i händerna hos professor James Parmiter som är expert på småkryp men när hans fru omkommer låter han sorgen ta över. James isolerar sig i en stuga i utkanten av staden, odlar skägg och är fast besluten att skapa en ny art av krypen. Resultatet blir förödande.

”But their legs are designed for running. You know, they should go like lightning but they can hardly walk. What puzzles me is how they get from one place to another to start the fires. They can’t fly. It’s goddamn strange.”

Småkrypsfilmen Bug som fick den fräcka titeln Det Får Inte Vara Sant i Sverige blev den kultförklarade regissören, skådespelaren, producenten och manusförfattaren William Castle’s sista film. Han stod som producent och manusförfattare och historien bygger på boken The Hephaestus Plague av Thomas Page. Regissören är Jeannot Szwarc som tre år senare regisserade uppföljaren till Steven Spielberg's dundersuccé Jaws. Castle som var känd för att skrämma biopubliken lite extra under sina föreställningar ville denna gång installera borstar vid biofåtöljerna som skulle stryka publiken under de mer skrämmande scenerna men tyvärr blev det aldrig så.

”I’ve gone too far.”

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för filmer från sjuttiotalet som involverar argsinta djur i alla dess former och storlekar och när de dessutom utspelar sig i dammiga ökenlandskap är det ännu bättre. Jag har gudskelov fortfarande en del titlar kvar att bocka av och det känns skönt, de görs helt enkelt inte på detta viset längre. Bug är en sådan film och den återsläpptes nyligen av Paramount i samma utgåva som de släppte för snart tio år sedan så jag passade på att beställa ett exemplar. Bug berättar en helt fantastisk historia, jag menar hur kan det vara möjligt att det finns människor där ute som inte tilltalas av en film där insekter sätter fyr på sig själva och sin omgivning, färdas i avgasrör och livnär sig på aska. Bug är en otroligt underhållande rulle i sann PG anda med sparsamt äckelpäckel men med en dyster och hopplös stämning rakt igenom. Det är en cool historia med uppfinningsrika attacksekvenser och en lite otippad vändning halvvägs in i filmen. Till en början följer Bug mallarna i både sin historia och karaktärer men sedan tar filmen en mörkare inriktning och den är väl lite av en smaksak. Jag gillade den skarpt och hela slutspurten är briljant. Det sköna och sparsamma elektroniska soundtracket är passande och karaktären James Parmiters sönderfall är trovärdigt utfört av skådespelaren Bradford Dillman. Filmens tagline beskriver Bug klockrent: ”They Look Like Rocks...Possess A High Intelligence...Have No Eyes...And Eat Ashes...They Travel In Your Car Exhaust...They Make Fire...They Kill.” Det kunde lätt ha blivit fjantigt men istället lyckas filmmakarna skapa en tät naturen-slår-tillbaka historia som inte liknar de flesta av sina kollegor. Bug är en film som bör tilltala alla som gillar liknande filmer från årtiondet som t.ex. den lysande Kingdom of the Spiders. Så vad väntar ni på? Surfa in på närmaste internetbutik och beställ ett exemplar!

House on Haunted Hill (1959)

Den besynnerliga och stenrika Frederick Loren hyr ett spökhus och tillsammans med sin fru Annabelle anordnar han en fest för fem främmande gäster. Gästerna får erbjudandet att erhålla 10 000 dollar vardera om de vågar spendera natten i det fasansfulla huset. Vid midnatt stängs dörrarna utifrån och det finns inget sätt att ta sig därifrån tills det att de öppnas igen följande morgon. I stort sett varenda rum i huset genomsyras av ond bråd död och galenskap. Vad som väntar värdparet och deras gäster är en skräckfylld natt i huset på Haunted Hill.

“Once, the door is locked, there is no way out. The windows have bars the jail would be proud of and the only door to the outside locks like a vault.”

House on Haunted Hill är en mysrysare av den sort som inte görs längre. Det är inte otäckt för fem öre och filmens slogan som lyder ”terror beyond your imagination” känns inte särskilt befogad, inte ens för femtio år sedan. Det är dock stämningsfullt i sann b-filmsmanér med hemliga lönndörrar, blixtrar och dunder, självspelande piano, svajande stearinlågor, knarrande dörrar och med vinden som oroväckande viner i gardinerna. Det enda som egentligen saknas är en dimma som ligger tätt längs med marken. Allt är ackompanjerat med ett spöklikt soundtrack som trots att den inte är särskilt hårresande sätter filmens stämning. Vincent Price är en man med pondus och axlar rollen som multimiljonären med bravur. Filmens inledning där Price med sin hypnotiska stämma presenterar filmens karaktärer (utom sin fru som dyker upp senare) är smått genialisk i all sin enkelhet. Vi får knyta bekantskap med en orädd testpilot, en spelberoende skribent, en girig psykiatriker, en vacker anställd till den rika arrangören och en av de få överlevande från tidigare incidenter i det hemsökta huset. Alla har den gemensamma nämnaren att de är i desperat behov av pengar. Det är historien i all sin enkelhet. Vad som sedan följer är inte mycket till festligheter utan våra nya bekantskaper irrar mest omkring i det gigantiska huset (som bär mer likheter med ett tempel än ett kråkslott) och stöter på den ena hemskheten efter den andra. Genrens alla klichéer bockas varsamt av under filmens korta speltid, på ett i alla lägen charmerande vis. Efter ett tag förstår vi att det inte är en regelrätt spökhistoria som förtäljs utan mer en mordgåta av slaget whodunit, där alla är misstänka. Specialeffekterna är billiga men effektiva och sekvensen med damen i svart eller huvudet i resväskan är klassiker. Filmens regissör och producent, den smått legendariska William Castle, fortsatte sitt samarbete tillsammans med Vincent Price redan samma år med The Tingler. Även den bygger på ett manus av Robb White som utöver The Tingler och House on Haunted Hill även ligger bakom nästkommande års samarbete med regissören, 13 Ghosts. House on Haunted Hill är en klassisk spökfilm som använder sig av ett tema som använts flera gånger sedan dess. Filmen genererade en ganska kass nyinspelning som i sin tur frambringade en uppföljare av snarlik kvalitet. House on Haunted Hill levererar inga kalla kårar och platsar inte bland genrens storheter men det är ett gemytligt sällskap att fördriva sjuttiofem minuter tillsammans med.