Fyra föräldrar träffas i det ena parets lägenhet för att reda ut en dispyt. Deras söner har hamnat i slagsmål som slutade med blåmärken och två utslagna tänder. Föräldrarna har olika åsikter om vem som bär ansvaret och vilka åtgärder som bör vidtas. Snart är det föräldrarna som beter sig som småbarn och det ballar ut i smulpaj, spyor och skotsk whisky.
Precis som med filmen Shame (recension HÄR) så visades Carnage i den minsta salongen på biografen Filmstaden i Malmö. Inte mig emot då jag föredrar de mindre salongerna när det kommer till Filmstadens annars obekväma större salonger. Här slipper man också oftast de yngre, högljudda besökarna. Idag fanns det bara två av dem och de lämnade biosalongen så fort de förstod att det inte var en komedi av den vanliga sorten.
Det är synd att recensenter och vanligt folk med för den delen, lägger på tok för mycket fokus på Polanski som privatperson. Det är årtionden sedan han blev anklagad för något han gjort eller inte gjort och den energin bör läggas på hans kvalitéer som regissör istället. Roman Polanski är en av de absolut bästa regissörerna i livet idag, kanske den bästa. Hans senaste film är kammarspelet Carnage, en komedi med en imponerande skådespelarensemble (Polanski själv dyker upp på en kort visit som vresig granne).
Det är alltid speciellt när man går på bio för att se en ny film av Roman Polanski. Hans senaste film The Ghost Writer var inte en av hans bästa men det var ändå långt mycket bättre än de flesta thrillers som släpps idag. Mina förväntningar var höga på Carnage. När jag läst recensioner av filmen har de fått mycket blandad kritik. Kritikerna antingen älskar eller hatar den. Jag står i mitten någonstans. Det är humor som tilltalar vissa och jag är lite missnöjd. Carnage försöker ofta att vara hysteriskt rolig men jag tycker mest att den är lite småkul, ett fniss här och där. Polanski har visat tidigare att han har fingertoppskänsla när det kommer till att använda sig av trånga utrymmen och minimalt antal skådespelare i t.ex. den alldeles strålande Death and the Maiden. Här lyckas han inte lika bra. Alla spelar sina roller väl, särskilt John C. Reilly och Christoph Waltz, det är åt dom mina fniss går. Det hjälper dock inte då det är väldigt tydligt att Carnage bygger på en pjäs och att det inte finns särskilt mycket i historien att arbeta med. Trots att Carnage är en bagatell så tycker jag aldrig att filmen är tråkig under dess knappt 80 minuters speltid. Det är bara synd när jag vet att han kan så mycket bättre. Jag saknar den Polanski som levererat mästerverk som Bitter Moon, Death and the Maiden, The Tenant och Repulsion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar