Angelica åker från Los Angeles för att träffa sin vän Emily i sin hemstad Hicksville. Det är raveparty ute i skogen och efter lite övertalning tycker Emilys föräldrar att det är okej att de går, bara de är försiktiga och inte tar några droger (är det inte lite grejen när man går på raveparty?). De är tidigt ute så de bestämmer sig, trots föräldrarnas varningar, att försöka få tag på lite ecstasy. De träffar en kille vid namn Swan som säger sig ha ecstasy men de måste hämta det hos hans vänner på andra sidan skogen. Ljushuvud som de unga tjejerna är följer de med främlingen. Där väntar Swans pappa Chaos och hans två polare vilka inte är några trevliga typer. De är uttråkade brottslingar på rymmen. En orgie i våld och förnedring följer.
”Let’s find that bitch and carve her to pieces”
Chaos går ut hårt redan från start och menar på att filmen är avsedd som en varning för föräldrar och ”potentiella” offer. Filmmakarna vill visa våldet från sin extrema sida och genom detta så hoppas de att filmen i slutändan kan rädda liv. Ja, eller hur. Det är mer en sorglig ursäkt för att visa en brutal film. Filmskaparna gömmer sig bakom en fasad och försöker rättfärdiga någonting som inte behöver rättfärdigas. Det har gjorts mängder av denna typ av film tidigare och jag gillar många av dem skarpt. Skillnaden mellan dem är dock att de inte försöker vara någonting de inte är. Denna filmgenre är exploitation och ingenting mer och det är just det som är dess charm. Utöver att Chaos försöker gömma sig i buskarna och undvika sitt sanna ändamål, är filmen för det mesta scen för scen ripoff av Wes Craven’s The Last House on the Left. Till och med filmens poster är en nästintill exakt kopia. Det var tydligen avsikten från början, att vara en nyinspelning av Cravens film men sedan bestämde sig regissören för att filmen kunde stå på egna ben. Det kan den inte. När man tittar på extramaterialet och ser den osympatiske fjanten till regissör om och om igen berätta att detta är " The most brutal movie ever made" så blir man bara trött. Visst, ”dålig” reklam och ”dåliga” recensioner är bra för att få folk som mig intresserade men även här misslyckas det. Det är inte helt missvisande dock då filmen innehåller ett par riktigt brutala scener (som dessutom ser väldigt realistiska ut) men då Chaos innehåller noll atmosfär och då ”skådespelarna” är så osympatiska och korkade är det svårt att känna sympati för de stackars flickorna. Klart att övergreppen som de utsätts för är fruktansvärda men filmen utdelar inte den där käftsmällen som många andra liknande filmer gör. Chaos lämnar mig inte med ett obehag i magen. Som sagt, skådespeleriet är ingen höjdare och pappa Sylvester kan inte vara särskilt stolt över sin son Sage Stallones insatser. Den enda som faktiskt fungerar är psykot Chaos som spelas av Kevin Gage, han är som klippt och skuren och filmens enda behållning. Chaos är inte helt urusel men det är en onödig skapelse och det är inte heller en särskilt bra film. Däremot fick den mig att vilja se om The Last House on the Left ytterligare en gång och dessutom fick den mig att uppskatta den ”riktiga” nyinspelningen ännu mer.
Var lugna, talet i filmen är engelska. Kunde bara inte hitta den amerikanska trailern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar