Stephen King - The Eyes of the Dragon (1987)

Den ondskefulla trollkarlen Flagg jobbar som konungen Rolands vänstra hand i kungariket Delain. Han smider mörka planer om hur kungens yngsta och lättmanipulerade son Thomas ska ta över tronen istället för att den rättmätiga arvingen, sonen Peter. Planerna sätts i verket med hjälp av lite draksand i ett vinglas och Peter döms till ett liv i isolering från omvärlden i det fruktade fångtornet Synålen för mordet på sin far. Samtidigt ärver mottvilligt Thomas kronan. Det går inte riktigt som Flagg har tänkt sig när han får kämpa mot ett skarpt och godhjärtat intellekt och ovillkorlig vänskap.

”Jag har redan sagt er att ondskan ibland är förunderligt blind, och det är då visst och sant. Ibland händer det att Ondskan slumrar till, utan att det egentligen finns något skäl till det.”

Jag har hittills inte läst en enda dålig bok av Stephen King. Det finns böcker som jag tycker mer eller mindre om och genren fantasy är något som aldrig har fallit mig i smaken. Kanske är det därför jag inte tyckte att varken The Talisman eller den första boken i The Dark Tower var några favoriter. The Eyes of the Dragon (den svenska översättningen fick titeln Drakens Ögon) faller under samma kategori och är författarens mest lättsamma roman i genren, mest för att den i grund och botten är en saga för den yngre skaran. Det är inte en dålig bok men jag hade stora problem med att ta mig igenom berättelsen och det tog mig nästan en månad innan den äntligen låg hopslagen på mitt nattduksbord. The Eyes of the Dragon berättar en uråldrig saga om moral och den ibland tunna linjen mellan rätt och fel och även fast det är en historia för de lite yngre är det stundtals en ganska vuxen saga och King kan som vanligt inte hålla sig från att lägga in ett och annat bloddrypande händelseförlopp. Kings dotter Naomi (som boken är tillägnad) tyckte väldigt mycket om berättelsen och det var den första bok hon läst av sin far. Alla föräldrar tycker väl om att berätta sagor för sina barn så det känns ganska naturligt att King skulle ta sig an uppgiften någon gång under sin karriär.

”Han luktade blod och undergång; i hans ögon lyste en dödlig eld. Bödelsyxan svischade och gnydde, och de sista blodsdropparna flög fram från bladet och stänkte ned väggarna.”

Flagg som var en av centerfigurerna i Kings mastodontroman The Stand är här en betydande och relativt utvecklad bifigur till historien. Hur mycket han egentligen har gemensamt med karaktären i The Stand är oviktigt då saken är den samma – Flagg är ondskan personifierad, en uråldrig sådan utan något bestämt födelsedatum. King tycker om att väva in sina egna figurer och platser i sin bibliografi och det är mycket som känns igen från hans tidigare böcker. Starka, unga karaktärer som tvingas växa upp för fort står i centrum och här finns även drag från hans kortroman The Shawshank Redemption. Kings känsla för detaljer är även här tydliga och det märks att King brinner för det han skriver. Han agerar själv sagoberättare i texten och låter läsaren veta att det är just han som förtäljer historien vid flera tillfällen, utan att nämna sig själv vid namn. Det får oss att hänga med lite extra och tänka till mellan varven genom att lägga in några uppmanande ”ni kommer väl ihåg” eller ”ni vet förmodligen vad som ska hända härnäst”. Det är ett fiffigt sätt att hålla de yngre läsarna sysselsatta och trollbundna.

The Eyes of the Dragon är emellertid en många gånger ganska långsam berättelse. Det händer väldigt lite under en längre tid för att i nästa stund bli riktigt spännande. King tar god tid på sig att berätta sin ofta detaljerade historia och precis som i många av hans andra böcker är somliga händelseförlopp och karaktärer mer intressanta än andra. Han ska ha kredit för att undvika det sockersöta men då det är en saga för de yngre blir vi inte bortskämda med groteska våldsskildringar, vilka jag ofta kommer på mig själv med att sakna. King är en bra historieberättare, inget snack om saken, men jag kan inte annat än att tycka att The Eyes of the Dragon är den bok som tilltalat mig minst hittills. The Eyes of the Dragon fascinerade mig något oerhört som ung och under min tid på mellanstadiet lånade jag boken flera gånger. Jag läste den aldrig utan tittade bara på illustrationerna och bilden där en stor spindel blir krossad i handen på en järnhandske kunde jag inte få nog av. Det dröjde över tjugo år innan jag äntligen läste boken och det är det som är problemet. Skulle jag ha läst den som ung grabb skulle det förmodligen vara min favoritbok. En läsares kommentar på en statusuppdatering jag gjorde på Facebook angående The Eyes of the Dragon, summerar upplevelsen ganska bra – ”Bra bok! Men sen var jag typ 12 när jag läste den sist.”