En samling kortare recensioner Vol. IV

Juni månad har inte vigts åt särskilt mycket film. Istället har jag varit utomhus, på minisemester i Vittsjö, firat midsommar, grillat, gått på konsert, varit på student och firat en tvååring. Fullt upp, men några mainstream och tv-serier har jag hunnit skriva små kortrecensioner av. Som vanligt dyker de först upp på min Facebook-sida men för alla er som missat någon, eller kanske rentav allihop, kan läsa dem här:

Casino (1995)

Martin Scorsese öppnar portarna till kasinovärlden i Los Angeles under nittonhundrasjuttio och åttiotalet och vi får följa med bakom kulisserna på spelhallen och hotellet Tangiers i den verklighetsbaserade Casino. Spelgeniet Sam ”Ace” Rothstein och hans gangsterpolare med kort stubin, Nicky Santoro står i centrum och vi får deras historia berättad för oss. Trion Robert De Niro, Joe Pesci och Sharon Stone är briljanta i huvudrollerna och James Woods levererar som vanligt i birollen som Stones före detta pojkvän. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och glasögonen som De Niro bär under filmens sista halva är makalöst snygga. De långa monologerna är en smaksak men jag tycker enbart att de gör filmen ännu bättre. Casino var Scorseses sista mästerverk och är en av mina absoluta favoritfilmer av regissören, kanske min absoluta favorit. Jag betvivlar att han någonsin kommer att göra lika bra ifrån sig igen. Jag älskar Casino och det är en film jag sett flera gånger genom åren och är en film jag ständigt återkommer till. Betyget blir såklart en klockren femma.

The Impossible (2012)

The Impossible skildrar de fruktansvärda händelserna som utspelade sig när och efter den förödande tsunamin drabbade Thailand 2004. Vi får följa den brittiska familjen Bennet som är på semester när helvetet brakar lös och det är just detta som är lite av filmens problem. Filmens största fokus går åt Maria och Henry och deras tre söner. Allt annat som händer runtomkring får inte mycket uppmärksamhet mer än under filmens första halvtimme då jättevågen sväljer allt i sin väg. Naomi Watts och Ewan McGregor är båda otroligt bra som det äkta paret och särskilt Watts personporträtt är väldigt självutlämnande. The Impossible är inte en katastroffilm i vanlig tappning utan en skildring av en oerhörd tragedi, utan actionladdade sekvenser och nagelbitarspänning. Det är en många gånger stark film om naturens plötsliga nycker men samtidigt en vacker och tänkvärd film som lyckas skildra medmänsklighet på ett många gånger fint sätt. Slutet är väl lite sådär, även fast det bygger på ett upplevt familjeöde, och jag hade önskat att det var lite mer fokus på allt annat och att vi även fick se det från lokalbefolkningens synvinkel. Betyget blir en trea.  

A Good Day to Die Hard (2013)

John McClane åker till Moskva när hans son Jack hamnar i trubbel och det dröjer inte länge innan far och son har gjort sig ovän med halva Ryssland. Die Hard är en actionklassiker och en förbannat bra sådan. Del två och tre är också underhållande actionrullar som håller ett högt tempo och levererar adrenalinfylld underhållning. Del fyra var så dålig att jag helt har lyckats förtränga den. När det började surras om att en femte del var på gång trodde jag först att det var ett skämt men tyvärr var det ju inte det. A Good Day to Die Hard är en av de sämsta actionfilmer jag sett på väldigt länge. Det är en usel film på alla tänkbara vis och Bruce Willis är skittrist i huvudrollen. Frågan är varför i helvete han överhuvudtaget envisas med att skaka liv i snuten som ständigt hamnar i trubbel. Willis ser trött ut och utstrålar ingen som helst entusiasm. Han kläcker ur sig fåniga one-liners och utbrister ”jisses” eller ”jag är på jävla semester” i var och varannan mening. ”Yippee ki-yay, motherfucker” får vänta tills de sista minuterna och det är enda gången som A Good Day to Die Hard känns som en Die Hard-film. Fader och son relationen är totalt ointressant, humorn är påfrestande och även fast filmen levererar action non-stop är A Good Day to Die Hard ett urtråkigt actionäventyr. Betyget blir en etta.

Nurse Jackie: Season 5 (2013)

Sjuksköterskan Jackies problematiska jobb- och privatliv fortsätter under seriens femte säsong. Hon har nu varit drogfri i nästan ett år och efter att skilsmässan mellan Kevin och henne är ett faktum träffar hon en trevlig polisman och kärar ner sig. När allt äntligen verkar frid och fröjd uppstår självklart ännu fler problem och Jackies tidigare liv fortsätter att sätta käppar i hjulet.

Showtimes Nurse Jackie har jag tyckt om ända sedan jag såg den första gången. Några nya karaktärer blir introducerade under den femte säsongen och för en gångs skull är det inga irriterande nykomlingar. Även fast Nurse Jackie stundtals svajar något i kvalitet är det en av de bästa serierna som bolaget idag har att erbjuda och det glädjer mig att ytterligare en säsong är planerad till nästa år. Betyger blir en stabil trea.

Searching for Sugar Man (2012)

Förra årets mest upphypade dokumentär handlar om den amerikanska musikern Rodriguez som efter två plattor under sjuttiotalet, föll helt i glömska. I USA i alla fall. I Sydafrika sålde hans plattor som smör och alla antog att Rodriguez tagit sitt eget liv under fruktansvärda förhållanden. Tack vare två entusiaster lokaliserades den livs levande Rodriguez och vi får ett häpnadsväckande livsöde berättat för oss. Dokumentären i sig är väldigt bra men jag förstår inte fascinationen för Rodriguez musik då den för mig känns ganska blasé. De ständiga parallellerna till Bob Dylan irriterar mig och i mina öron låter han mest som en sämre variant av Donovan eller Cat Stevens. Strunt samma, Searching for Sugar Man är en bra och intressant dokumentär men det är på tiden att alla caféer slutar upp med att spela låten Sugar Man om och om igen. Betyget blir en trea.

The Call (2013)

Jordan jobbar på larmcentralen och när hennes brist på fokus på grund av hennes nya pojkvän som ger henne fjärilar i magen resulterar i att en ung kvinna mister livet rasar hennes tillvaro samman. Sex månader senare har hon lagt på luren och gått över till att undervisa istället. Det hindrar henne dock inte från att ta över ett samtal från en oerfaren kollega när en tonårstjej ringer under sin egen kidnappning och en ny mardröm tar vid.

Vad har hänt med regissören som gav oss toppenfilmer som Session 9, The Machinist och Transsiberian? Vanishing on 7th Street var värdelös och hans senaste The Call är inte mycket bättre. Halle Berry (i ful frisyr) spelar över som fan och det är obegripligt att samma skådespelerska en gång i tiden kammade hem en oscar. Alla filmens karaktärer är påfrestande och den enda personen jag inte önskade livet ur trillade av pinnen först av alla. Hur en film som The Call kan gå upp på biograferna är obegripligt. Som hemma-framför-tvn-en-bakfull-fredag fungerar den kanske för somliga men detta är verkligen inte bra. The Call är tramsig, förutsägbar och inte det minsta trovärdig. Betyget blir en väldigt svag tvåa.

Passion (2012)
Brian De Palma har gjort sin bästa film sedan Femme Fatale och även fast Passion är långt från perfekt visar han stundtals vilken fantastisk regissör han faktiskt är. Svenska Rapace är inte en särskilt kul skådis och hennes motspelerska McAdams är inte heller mycket att hänga i granen men jag gillar tyskan Herfurth som spelar Rapaces lesbiska assistent. Musiken som är signerad De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio är strålande och vid enstaka tillfällen lyckas De Palma att snudda vid sina egna mästerverk och kopiera sig själv, kanske mest märkbart Dressed to Kill och Carrie. Passion är inte en skitbra film och historien i sig känns varken engagerande eller särskilt trovärdig och de som förväntar sig en erotisk thriller (som jag) lämnas med skägget i brevlådan då Passion inte innehåller mycket av den varan, trots att den blivit marknadsförd som en sådan. Efter en seg start lyckas Passion bli ytterligare en av De Palmas Hitchcock osande thrillers och vissa sekvenser är otroligt bra. Jag känner mig givmild och ger Passion en fyra i betyg, om än en väldigt svag sådan. Välkommen tillbaka Brian de Palma!

In Their Skin (2012)
En familj som åker till sin stuga (som är ett mindre slott) på landet för att bearbeta sorgen efter sin förolyckade dotter hamnar i en levande mardröm när det knackar på dörren och tre främlingar tränger sig in i deras hem.
Home Invasion eller Terrorfilm som jag föredrar att kalla genren är ett påfund som jag gillar skarpt. Även fast det många gånger känns överdrivet och inte särskilt trovärdigt lyckas filmerna komma under skinnet på mig och det är det inte många filmer som annars gör. In Their Skin tillhör inte de bättre bidragen och har inte alls samma nerv och lyckas inte ge mig den där känslan av obehag. Många har liknat den vid klassikern Funny Games vilket är lite konstigt då de båda filmerna inte har mycket gemensamt. Funny Games gav inga anledningar eller svar medan In Their Skin ger tramsiga förklaringar och lösningar, den vill berätta precis allt och misslyckas. In Their Skin är en lättsam variant på temat psykopater som terroriserar oskyldig familj och den tillför inte någonting nytt till genren. In Their Skin är inte en dålig film och för terrorfilmsnybörjare funkar den kanske men mig gav den inte någonting särskilt. Betyget blir en tvåa.

Game of Thrones: Season 3 (2013)

Döden marscherar mot Väggen. Kriget mellan de sju kungarikena fortsätter och ingen går säker. Svek, mord och korruption fyller den tredje säsongens tio avsnitt men även kärlek, mod och uppoffringar. Sagan rör sig sakta framåt och precis som i de två föregående säsongerna är mittenpartiet aningen slött. Det är dock nödvändigt för oss tv-tittare då det annars vore stört omöjligt att hänga med i alla svängarna och hålla reda på vem som är vem och vilka som gör vad. Sista tredjedelen av säsongen är strålande och det är inte svårt att förstå såhär i efterhand varför det nionde avsnittet var det enda folk pratade om för några veckor sedan. Allt är som vanligt otroligt snyggt och karaktärerna (de som överlever) växer och blir mer intressanta för varje avsnitt som går. Jag väntar spänt på vad den fjärde säsongen bär med sig i sitt sköte. Game of Thrones tredje säsong får såklart en fyra i betyg.

Warm Bodies (2013)

Den emotionellt förvirrade zombien Rnågonting är inte som alla andra levande döda. Han kan prata, tänka, och bry sig om. Dessutom föredrar han vinylskivor. R träffar den vackra Julie efter det att han ätit upp hennes pojkvän och räddar henne från sina hungriga följeslagare. Han tar med Julie hem till sig och sakta förändras R och deras relation blir alltmer mänsklig.

Warm Bodies är ett av de mest originella bidragen till genren sedan Shaun of the Dead och även fast den inte levererar lika många gapskratt är det ofta jävligt kul och träffsäkert. Valet av musik är klockrent och låtar som Bruce Springsteens Hungry Heart eller Guns N’ Roses Patience har aldrig tidigare används vid mer passande tillfällen. Warm Bodies är en zombiefilm med hjärta och en många gånger fantastisk feel-good-film. Betyget blir en fyra.

Här kan ni läsa de tidigare inläggen:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. III