Rites of Spring (2011)

Nittonhundraåttiofyra startade terrorn. Fem unga kvinnor försvann för att aldrig hittas igen. Scenariot upprepade sig år efter år utan att någon kunde hitta den skyldiga. Idag så är situationen fortfarande den samma. Tre kidnappare tjuvar en välbärgad familjs dotter och inväntar lösensumman samtidigt som en ung kvinna kämpar för sitt liv när det är dags för att vårens offer ska skördas…

”Are you clean, are you clean? I have to make sure.”

Rites of Spring har en assnygg poster. Det var den enda anledningen till att jag blev grymt nyfiken på vad filmen hade att erbjuda, utan att ha en aning om dess innehåll. Jag fick nys om Rites of Spring första gången för något år sedan men sen har det av många anledningar inte blivit av att jag sett den. Nu kan jag bara konstatera att den definitivt inte var värd väntan. Jag brukar vara snäll när det kommer till mina recensioner av skräckfilmer, mest för att jag är barnsligt förtjust i genren, men ibland blir jag irriterad. Rites of Spring är en riktigt dålig film. Kidnappningshistorien som tar upp mer än halva filmen är totalt ointressant. De båda kvinnorna som jag trodde skulle uppta större delen av filmen får alldeles för lite uppmärksamhet och slasherfilmsinslagen är onödiga. När det har gått femtiofem minuter så vävs de båda historierna samman och det fallerar på alla plan. Någonting ohyggligt gömmer sig i källaren på en bondgård där två tjejer hänger fastbundna och det kunde mycket väl ha kunnat vara en skapelse som kunde ha sållat sig till filmvärldens uppfinningsrika monster, men icke. Första halvan är skittråkig, den andra halvan är ett antiklimax. Storyn är kass, skådespelarna är usla och utseendemässigt är det inte särskilt intressant. Redan från början så vet vi att det är någonting fasansfullt som behöver blod och i utbyte så får människan en skörd som håller dem på fötterna under resten av året men sen då? Ingenting utvecklas, varken historia eller karaktärer och när sedan själva upplösningen gör entré så verkar det som om filmskaparna helt har gett upp. Slutet är bland det mest oinspirerade jag sett på länge och även fast filmens ondska ser ganska tuff ut så väntade jag mest på att Rites of Spring skulle ta slut. Det är synd då Rites of Spring har potential att vara riktigt bra. Inte ens en god whisky kunde hålla mitt humör upp och då är det illa, riktigt illa. Undvik Rites of Spring, låt inte dess snygga poster lura dig till att spendera åttio minuter du aldrig får tillbaka igen.

Yellowbrickroad (2010)

En morgon i oktober nittonhundrafyrtio försvann invånarna i den lilla staden Friar i New Hampshire. De gick upp för en omarkerad stig och återvände aldrig igen. Vissa återfanns förfrusna, andra lemlästade, resten förblev spårlöst försvunna.

Nästan sjuttio år senare slår sig Teddy och hans fru Melissa samman med ett team av folk med varierande yrken. Tillsammans skall de försöka samla ihop tillräckligt med information för att kunna skriva en bok om stadens skrämmande förflutna. När de anländer är det uppenbart att befolkningen inte vill ha dem där men efter lite hjälp från en av stadens invånare (i utbyte mot att hon får följa med på expeditionen) hittar de vandringsleden som nu fått namnet Yellowbrickroad. De hinner inte långt innan gammal musik ekar i skogen och gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. En mardröm, mer fasansfull än de kunnat ana, tar vid.

”I hear the people in the music, I hear the people who walked.”

Gamla legender och sägner är alltid intressant filmmaterial, oavsett om de bygger på en vag sanning eller är påhittade. Yellowbrickroad är förstås rent påhitt men det är en fascinerande historia. Jag började stöta på filmtiteln lite varstans för några år sedan och Yellowbrickroad fanns med på många listor som rankade årets bästa skräckfilmer. Självklart fångade filmen mitt intresse och sakta började jag bygga upp alldeles för höga förväntningar.

”So what if people start forgetting the way back?”

Det märks att Yellowbrickroad är en lågbudgetrulle. Skådespelarna är halvtaskiga utan att vara direkt dåliga och filmen skulle ha tjänat på att vara inspelad med den äldre filmutrustningen. Filmens regissörer och manusförfattare Jesse Holland och Andy Mitton har dock lyckats skapa en intressant historia som trots sina många brister får mig att tänka på filmen nästkommande dag. Det ligger en krypande känsla av obehag över Yellowbrickroad och skräcken ligger mer i det psykologiska än i det groteska. Några scener av blodutgjutelse finns men det otäcka ligger i det du inte kan se, det du inte kan förstå. Det ligger en speciell stämning över Yellowbrickroad som jag inte riktigt kan sätta fingret på och det var länge sedan jag såg någonting liknande, sett till dagens filmer i alla fall. Om man tar en nypa fejkdokumentär, en nypa spökfilm och en stor nypa mindfuck blir det Yellowbrickroad. Även fast filmen sätter igång med en rasande fart känns det långsamt och ibland lite tråkigt. Paranoia och fotvandring upptar det mesta av filmens speltid och det känns som om någonting saknas. Vissa sekvenser är otroligt bra medan andra mest trampar vatten. Jag gillar idén om staden Friar som förlorade alla sina invånare men det utvecklas inte till någonting ordentligt. Jag bryr mig inte om att vi inte får våra frågor besvarade och slutet har jag inga större problem med men jag kan inte annat än att bli besviken på helheten. Yellowbrickroad måste ses med ljudet rejält uppskruvat för maximal effekt, då åttio procent av det som är bra med filmen ligger just i ljudet. Jag ville verkligen tycka om Yellowbrickroad och även fast det är en stundtals intressant upplevelse kommer jag nog aldrig att se filmen igen.