En morgon i oktober nittonhundrafyrtio försvann invånarna i
den lilla staden Friar i New Hampshire. De gick upp för en omarkerad stig och
återvände aldrig igen. Vissa återfanns förfrusna, andra lemlästade, resten
förblev spårlöst försvunna.
Nästan sjuttio år senare slår sig Teddy och hans fru Melissa
samman med ett team av folk med varierande yrken. Tillsammans skall de försöka
samla ihop tillräckligt med information för att kunna skriva en bok om stadens
skrämmande förflutna. När de anländer är det uppenbart att befolkningen inte
vill ha dem där men efter lite hjälp från en av stadens invånare (i utbyte mot
att hon får följa med på expeditionen) hittar de vandringsleden som nu fått
namnet Yellowbrickroad. De hinner inte långt innan gammal musik ekar i skogen
och gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. En mardröm, mer fasansfull
än de kunnat ana, tar vid.
”I hear the people in the music, I hear the
people who walked.”
Gamla legender och sägner är alltid intressant filmmaterial,
oavsett om de bygger på en vag sanning eller är påhittade. Yellowbrickroad är
förstås rent påhitt men det är en fascinerande historia. Jag började stöta på
filmtiteln lite varstans för några år sedan och Yellowbrickroad fanns med på många listor som rankade årets bästa
skräckfilmer. Självklart fångade filmen mitt intresse och sakta började jag
bygga upp alldeles för höga förväntningar.
”So what if people start forgetting the way
back?”
Det märks att Yellowbrickroad
är en lågbudgetrulle. Skådespelarna är halvtaskiga utan att vara direkt dåliga
och filmen skulle ha tjänat på att vara inspelad med den äldre
filmutrustningen. Filmens regissörer och manusförfattare Jesse Holland och Andy
Mitton har dock lyckats skapa en intressant historia som trots sina många
brister får mig att tänka på filmen nästkommande dag. Det ligger en krypande
känsla av obehag över Yellowbrickroad
och skräcken ligger mer i det psykologiska än i det groteska. Några scener av
blodutgjutelse finns men det otäcka ligger i det du inte kan se, det du inte
kan förstå. Det ligger en speciell stämning över Yellowbrickroad som jag inte riktigt kan sätta fingret på och det
var länge sedan jag såg någonting liknande, sett till dagens filmer i alla
fall. Om man tar en nypa fejkdokumentär, en nypa spökfilm och en stor nypa
mindfuck blir det Yellowbrickroad.
Även fast filmen sätter igång med en rasande fart känns det långsamt och ibland
lite tråkigt. Paranoia och fotvandring upptar det mesta av filmens speltid och
det känns som om någonting saknas. Vissa sekvenser är otroligt bra medan andra
mest trampar vatten. Jag gillar idén om staden Friar som förlorade alla sina
invånare men det utvecklas inte till någonting ordentligt. Jag bryr mig inte om
att vi inte får våra frågor besvarade och slutet har jag inga större problem med
men jag kan inte annat än att bli besviken på helheten. Yellowbrickroad måste ses med ljudet rejält uppskruvat för maximal
effekt, då åttio procent av det som är bra med filmen ligger just i ljudet. Jag
ville verkligen tycka om Yellowbrickroad
och även fast det är en stundtals intressant upplevelse kommer jag nog aldrig
att se filmen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar