The X Files: Chinga (1998)

FBI-agenterna Mulder och Scully har en ledig helg från arbetet. Mulder fördriver ledigheten på sitt kontor med att rulla tummarna, i väntan på att nästa spännande fall ska dyka upp och Scully åker på en välbehövd semester till New England. När Scully anländer till staden Maine stöter hon på en skadad äldre herre som insisterar på att det finns folk inne på ett köpcentrum som behöver läkarvård. Inne i affären finner Scully att alla har försökt att klösa ögonen ur sig själva, tillsynes helt utan anledning. Även fast hon är på semester kan hon inte låta bli att ge en hjälpande hand till lokalpolisen. Spåren leder till änkan Melissa och hennes autistiska dotter Polly som har en kuslig docka som bästa vän…

”I’m not quite sure how to describe it, Mulder. I didn’t witness it myself, but there’s some kind of an outbreak of people acting in a violent, involuntary way.”

Jag kände mig lite tvungen att skriva åtminstone en liten notis om avsnitt nummer etthundrasju i kultserien The X Files. Anledningen är enkel, det är skrivet av ingen mindre än Stephen King. Det är säkert tredje gången som jag ser om The X Files från början. Jag köpte den kompletta dvd-boxen för ett tag sedan och har fördrivit förmiddagar och sena kvällar med att ännu en gång följa FBI-agenterna Mulder och Scully’s äventyr. Det var som vanligt ett kärt återseende och jag blev lite förvånad över hur många avsnitt som serien innehåller vilka jag har så starka minnen från. Strunt samma, en längre recension av serien är en historia jag sparar till ett senare tillfälle, nu fokuserar jag på det tionde avsnittet i den femte säsongen – Chinga.

”The talking-doll myth is well-established in literature, especially in New England. The fetish or juju is believed to pass on magical powers to its possessor. Early witches were condemned for little more than proclaiming that these objects existed. The supposed witch having premonitory visions and things... Why do you ask?”

Tydligen var Chris Carter inte helt nöjd med King’s bidrag till serien och bestämde sig för att göra vissa justeringar, hur mycket Carter ändrade har jag ingen aning om och även fast det inte är en typisk King historia finns många av hans kännetecken här. Utspelningsplatsen är såklart Maine och somliga karaktärer är typiska King skapelser. Även humorn som genomsyrar Mulder och Scully’s telefonsamtal känns igen. Det är inte en särskilt originell historia som avsnittet Chinga levererar, vi har sett liknande många gånger tidigare. Vid ett tillfälle refererar Mulder till och med till den onda dockan Chucky i Child’s Play. Det spelar ingen roll att historien går efter en redan använd mall, så är fallet i flera The X Files avsnitt, huvudsaken är att det funkar och det gör det verkligen här. Det är ett underhållande ämne och det är alltid lika kul att stöta på filmer eller tv-episoder där barnens bästa vänner, dockorna, orsakar smärta hos de äldre förebilderna. För regin står The X Files veteranen Kim Manners som totalt regisserade femtiotvå avsnitt i serien och som vanligt sköter han sig alldeles utmärkt. För att vara ett avsnitt gjort för tv är Chinga förvånansvärt blodig och våldsam och så många grafiska våldsdåd som här, har det inte varit sedan förra säsongens episod Sanguinarium där plastikkirurgers släpper alla hämningar efter lite inblandning från häxor. Det är kul att Scully får extra mycket fokus denna gång och att Mulder mest får agera pellejöns på kontoret, kemin över telefonen är klockren. Chinga är ett väldigt lyckat bidrag till The X Files och definitivt ett av de bästa avsnitten från säsong fem. Synd bara att Stephen King aldrig återvände till serien.