Bad Dreams (1988)

Under sjuttiotalet predikar sektledaren Harris om kärlek och uppoffringar till de troende medlemmarna i Unity Fields. Det slutar dock i allt annat än i kärlekens tecken när trettio personer tar livet av sig genom att dränka sig i bensin och tutta på. Mirakulöst undkommer en kvinna lågorna innan huset sprängs i bitar. Tretton år senare vaknar Cynthia upp på en psykiatrisk avdelning och sakta inleds hennes rehabilitering. Tillsammans med en terapigrupp bestående av borderlinepatienter hjälps hon att anpassa sig till det nya årtiondet men det blir svårt. Snart uppenbarar sig Harris för Cynthia och varje gång han dyker upp dör patienterna på avdelningen i vad som ser ut som självmord.

”There’s no shame, no sin, no guilt. It’s just the final break with the old world.”

Jag skulle nog aldrig ha brytt mig om Bad Dreams om det inte vore för att Shout! Factory släppte den tillsammans med Visiting Hours på dubbel-dvd. Nu är inte Bad Dreams ett mästerverk på något sätt men det är däremot en väldigt underhållande skräckfilm från det alltid lika underhållande åttiotalet.

”Don’t make me take another friend. Keep your promise lovechild. Join us.”

Bad Dreams är regissören Andrew Flemings debutfilm. Åtta år senare regisserade han en av mina ungdomsfavoriter The Craft (som jag i och för sig betvivlar är särskilt bra idag). Bad Dreams inleds imponerande och sedan håller filmen ett högt tempo under sin korta speltid på åttio minuter. Så fort Bad Dreams kommer på tal så nämns nästan alltid de många likheterna med A Nightmare on Elm Street 3 som kom året innan. Visst finns här likheter i terapigruppen (Jennifer ”Cynthia” Rubin spelade ju en liknande roll i den tredje delen om Freddy) och även här dyker en brännskadad mardrömsfigur upp men det är ändå två helt skilda filmer. Bad Dreams klarar av att stå på egna ben och tack vare Shout! Factory har den nu fått lite välförtjänt uppmärksamhet. Den tidstypiska musiken (som under inledningen ersätts av psykedelisk rockmusik) passar filmen utmärkt och hjälper till att leverera de många ”hoppa till” sekvenserna. Specialeffekterna är bra och blodet bokstavligen sprutar vid flera tillfällen. Däremot är de inte särskilt grafiska utan fokuserar mer på eftereffekterna av våldsdåden. Jennifer Rubin sköter sig bra i huvudrollen och den alltid lika pålitliga Richard Lynch är som klippt och skuren i rollen som den läbbiga sektledaren Harris. Det finns några jobbiga karaktärer som får lite för mycket speltid som t.ex. den otroligt irriterande Gilda och den flamsiga snuten Wasserman (så hette föresten min förra kolsyremaskin) men annars stöter vi på en hel del kända ansikten. Förutom Lynch dyker Harris Yulin (mannen jag alltid glömmer bort vad han heter) upp i rollen som doktorn som styr avdelningen, Bruce Abbott (Re-Animator och Bride of Re-Animator) spelar psykologen som betuttar sig i Cynthia och Dean Cameron (från tonårsfavoriten Ski School) spelar en av de intagna. Mot slutet blir vi serverade en vändning som faktiskt fungerar förvånansvärt bra och under eftertexterna får vi höra Guns N’ Roses Sweet Child o’ Mine – passande avslutning! Bad Dreams är ingen fantastisk film men den var mycket bättre än förväntat och det är ett perfekt humorbefriat tidsfördriv som jag gärna spenderar tid tillsammans med fler gånger i framtiden.