The Texas Chain Saw Massacre (1974)

Igår var jag för första gången i en biosalong på den gamla biografen Spegeln i Malmö. Jag har varit där förut på vernissage, releasepartaj och liknande event men jag har aldrig haft tillfället att avnjuta en film där tidigare. På årets Sci Fi Mässa norpade jag åt mig ett gäng fribiljetter till klubben Cinematekets visning av Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre och jag, min sambo och två bekanta slog oss ner i Spegelns största salong för att för första gången se filmen på vita duken. Jag träffade Gunnar Hansen på metalfestivalen Copenhell för några år sedan då han var där för att signera dvder och berätta lite kuriosa om två av hans filmer innan de visades för festivalbesökarna. Jag tog mig inte tid att se varken The Texas Chain Saw Massacre eller Reykjavik Whale Watching Massacre men jag lyssnade på Hansen vid båda tillfällena. Det framkom väl ingenting som jag inte redan visste men det är alltid kul när skådespelare eller regissörer berättar lite bakgrundhistorier till filmer man har tittat på så många gånger under åren. The Texas Chain Saw Massacre har jag sett säkert tio gånger hittills, första gången på en kopia av en kopia av en kopia på någon gammal vhs-kassett där det enda man såg var suddiga figurer som sprang runt och skrek. Nu, säkert tjugo år senare kunde jag äntligen avnjuta den tillsammans med likasinnade i en halvfull salong i Malmö.

“The film which you are about to see is an account of the tragedy which befell a group of five youths, in particular Sally Hardesty and her invalid brother, Franklin. It is all the more tragic in that they were young. But, had they lived very, very long lives, they could not have expected nor would they have wished to see as much of the mad and macabre as they were to see that day. For them an idyllic summer afternoon drive became a nightmare. The events of that day were to lead to the discovery of one of the most bizarre crimes in the annals of American history, The Texas Chain Saw Massacre.”

Det finns nog ingen som inte känner till The Texas Chain Saw Massacre och de flesta har förmodligen sett filmen vid fler än ett tillfälle. Historien är simpel och den har blivit kopierad ändlöst många gånger sedan dess. De fem genomresande hippieungdomarna som i sökande efter bensin hamnar i klorna på en galen kannibalfamilj i Texas är otroligt effektiv i all sin enkelhet. The Texas Chain Saw Massacre (som var löst baserat på historierna kring Ed Gein) var Tobe Hoopers genombrott och även fast de flesta verkar tro att det var regissörens debutfilm hade han fem år tidigare regisserat och skrivit manuset till Eggshells, en film jag aldrig sett röken av. Anekdoterna kring The Texas Chain Saw Massacre är många och det finns väl ingen som kunnat undgå den omsusade debatten som ägde rum en decemberkväll nittonhundraåttio i det svenska programmet Studio S där filmen gav ordet videovåld ett ansikte. The Texas Chain Saw Massacre har sedan dess omvärderats rejält och ord som kultfilm, klassiker och mästerverk nämns ständigt i dess sammanhang. Fram till idag har filmen redan genererat ytterligare sex filmer om kannibalfamiljen och Leatherface är en karaktär som är lika populär som Freddy, Jason och Michael Myers.

Att filmen överhuvudtaget orsakade sådana ramaskrin en gång i tiden är idag ganska svårt att förstå. Förmodligen dömde de flesta ut filmen på grund av den provocerande titeln utan att ens bemöda sig att se vad det egentligen var för någonting. Det är en blodfattig historia och enda gången Letherface motorsåg lämnar köttiga sår efter sig är när han trillar och råkar motorsåga sig själv i benet, allt annat sker bortom kameran eller är skymt för tittarna. På ett sätt blir det hela mer läbbigt när man inte ser vad det är som egentligen händer med de olycksdrabbade karaktärerna, chansen finns ju faktiskt att de kommer att klara sig och den känslan är ibland värre. Terrorn ligger i det psykologiska och inte i det grafiska men det är en förbannat effektiv lågbudgetrulle som under åttio minuter lyckas leverera en kallsvettig mardröm som dryper av hjälplöshet. Det är en kaosartad historia där desperata skrik och obehagliga ljudeffekter fyller filmens mesta speltid. The Texas Chain Saw Massacre är inte en särskilt otäck film och den makabert nattsvarta humorn gör det hela till en otroligt bisarr upplevelse. The Texas Chain Saw Massacre har nästan fyrtio år senare inte förlorat någonting av sin styrka och är än idag en väldigt bra film. Likheterna med Hoopers nästa skapelse, Eaten Alive är många och även fast han fortsatte att göra fler bra filmer lyckades han inte återskapa samma morbida känsla i sina kommande verk. The Texas Chain Saw Massacre är ett mästerverk och en film jag säkert kommer att se tio gånger till under min livstid, förhoppningsvis igen tillsammans med likasinnade på en denna gång fullsatt biograf någonstans i vårt avlånga land.