The Road (2009)

Far och son färdas genom ett dött landskap. Världen har för längesedan kollapsat och omgivningen andas död och förruttnelse och så långt ögat kan nå syns bara kala landskap dränkta i aska. De få som har överlevt katastrofen är hungriga och rädda och ingen går längre att lita på. För varje fotsteg försvinner livsgnistan samtidigt som kärleken mellan far och son växer allt starkare och driver dem framåt, söderut och mot kusten, deras enda hopp…

”Each day is more grey than the one before. It is cold and growing colder as the world slowly die.”

The Road är en smärtsam upplevelse som berör mig djupt in i själen. Filmen har funnits med mig någonstans i bakhuvudet ända sedan jag såg den. Boken läste jag för första gången i dagarna och efteråt såg jag om John Hillcoats filmatisering. Romanen är väldigt bra men filmen är för ovanlighetens skull i min mening ännu bättre. Hillcoats filmatisering är väldigt trogen förlagan och mycket av bokens inre och yttre dialog är direkt överförd till filmen. Det är ett mörkt mästerverk som beskriver livets allra yttersta spets. Orden är överflödiga, likaså handlingarna. Språket är kort och koncist och ofta dystert poetiskt. Vad finns det mer att säga när världen andas sitt sista andetag? Detta är slutet och det blir alltmer påtagligt längs resans gång. Pappan vet det, sonen vet det. Allt de har är vägen.

“They're gonna catch up with us and they're going to kill us. They're gonna rape me, and then they're gonna rape your son and they're gonna kill us and eat us.”

Det förklaras aldrig vad det var som egentligen hände men det behövs inte. Vi vet att någonting fruktansvärt har skett. Där har vi utgångspunkten och sedan handlar det om en tröstlös överlevnad. The Road är en tung film. Ibland vill jag bara begrava huvudet i händerna i en djup suck och gråta. Samtidigt är det en väldigt vacker film om den gränslösa kärleken mellan far och son. Det är hjärtskärande när fadern berättar för sonen hur han ska hantera revolvern när tiden kommer som innehåller två kulor, en till honom och en till sig själv. Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee är superba och de gestaltar de båda karaktärerna utmärkt, både till utseende och agerande. Personkemin är exemplarisk och även fast Mortensen är en väldigt pålitlig skådespelare så är detta utan tvekan det bästa han har presterat. Filmatiseringen går inte att prata om utan att nämna Nick Cave och Warren Ellis fantastiska musik. Jag sticker inte under stolen med att Nick Cave toppar min lista över favoritmusiker men här är duons musik olidligt vacker och sorgsen och den finns såklart inkluderad i min sparsamma samling av soundtracks. Filmen innehåller få ljuspunkter, de enda är minnena från mamman fast även de slutar dystert när hon en dag öppnar dörren och försvinner ut i mörkret. Allt är så grått och deprimerande att det ibland likaväl kunde ha varit filmat i svartvitt. The Road är ett ödesmättat och skoningslöst mästerverk som ger en obarmhärtig vision av en värld som har gått åt helvete och målar på ett skickligt sätt upp det fruktansvärda scenariot. The Road är en av tvåtusentalets bästa berättelser i både bok- och filmform och det finns inget annat betyg att utdela än en klockren femma.

A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!

Eastern Promises (2007)

En ung flicka avlider i samband med en förlossning i London. Barnmorskan Anna tar med flickans dagbok för att finna släktingar till det nyfödda barnet. Då dagboken är skriven på ryska ber hon sin farbror att översätta den till henne. Den berättar en tragisk berättelse om prostitution, droger och om ökända män inom den ryska maffian.

”He was like a brother to me and now he looks like a fucking icecream.”

Eastern Promises är det andra samarbetet mellan David Cronenberg och Viggo Mortensen, i mina ögon deras bästa. Det är en mörk och brutal berättelse där de grå och trista Londonmiljöerna är perfekt iscensatta. Mortensen visar här ytterligare en gång att han är en utmärkt skådespelare, fast det är Vincent Cassel som stjäl showen som maffiabossens enda son. Naomi Watts sköter sig bra med att göra det hon gör bäst, spela en sorgsen men stark kvinnokaraktär. Precis som att A History of Violence (recension HÄR) hade en omtalad sexscen har även Eastern Promises en sekvens som var uppmärksammad när den kom. Den innehåller en brutal slagsmålscen i en bastu, med en spritt språngande naken Mortensen. Detta är filmens bästa stund och är värd att se enbart för detta. Nu är emellertid Eastern Promises mycket mer än så. Det är Cronenbergs bidrag till maffiafilmen och som med så mycket annat hanterar han det utmärkt. 

A History of Violence (2005)

I och med att David Cronenberg’s nya film, A Dangerous Method, går upp på de svenska biograferna nu på fredag tyckte jag att det var läge att se om A History of Violence. Det var med denna film regissörens samarbete med Viggo Mortensen började.

Tom Stall lever ett stillsamt och harmoniskt liv med sin familj i den lilla staden Millbrook i Indiana. En dag kommer två elaka människor och håller Tom med personal gisslan på hans diner. Av ren automatik tar han livet av de två elakingarna som mördat sig igenom USA en längre tid. Tom blir hyllad som hjälte och TV och tidningar sprider historien. Uppmärksamheten får dock ingen positiv efterföljd då män med maffiabossen Carl Fogarty i spetsen tycks känna igen honom. Inte som Tom Stall utan som Joe från Philadelphia och det är ingen person de tycker något vidare om.

Detta är David Cronenbergs första ”mainstream” film (med undantag för kanske The Dead Zone) som inte följer i hans spår av filmer inom den smala genren body horror. A History of Violence är en mycket mer rak film som fokuserar på människans psyke men självklart så finns regissörens kännetecken även här. Det mänskliga psyket har han gjort filmer om tidigare, senast den mörka och svårsmälta Spider men A History of Violence är mycket lättare att ta till sig. Cronenberg väljer att ta upp ämnet om hur människan fungerar i pressade situationer och hur våldet i livet ibland blir nödvändigt, här dubbelbottnat.

Jag förstår verkligen varför Cronenberg fastnade för Mortensen och valde att filma med honom i hans kommande två filmer. Mortensen är fruktansvärt bra, det är i och för sig resten av skådespelarna också men Mortensen är filmens kärna. Det är en våldsam historia om kärlek och svek, på Cronenbergs speciella vis. Filmen blev uppmärksammad mycket för en vågad sexscen. Idag känns den inte lika vågad då ribban höjts rejält de senaste åren för vad man visar och inte visar inom både film och TV. David Cronenberg är en av mina favoritregissörer men A History of Violence är inte min favorit bland hans filmer. Det betyder absolut inte att jag inte gillar filmen skarpt, för det gör jag. Det känns lite som om det är två filmer i en. Del ett är mästerlig medan del två känns något stressad och stannar på betyget helt okej. Jag föredrar den tidigare Cronenberg med filmer som The Brood, Rabid, Scanners, Videodrome och Crash. Frågan är om vi någonsin kommer att få ta del av den Cronenberg-sidan igen.