Far och son färdas genom ett dött landskap. Världen har för
längesedan kollapsat och omgivningen andas död och förruttnelse och så långt
ögat kan nå syns bara kala landskap dränkta i aska. De få som har överlevt
katastrofen är hungriga och rädda och ingen går längre att lita på. För varje
fotsteg försvinner livsgnistan samtidigt som kärleken mellan far och son växer
allt starkare och driver dem framåt, söderut och mot kusten, deras enda hopp…
”Each day is more grey than the one before. It
is cold and growing colder as the world slowly die.”
The Road är en smärtsam upplevelse som berör mig djupt in i
själen. Filmen har funnits med mig någonstans i bakhuvudet ända sedan jag såg
den. Boken läste jag för första gången i dagarna och efteråt såg jag om John
Hillcoats filmatisering. Romanen är väldigt bra men filmen är för ovanlighetens
skull i min mening ännu bättre. Hillcoats filmatisering är väldigt trogen
förlagan och mycket av bokens inre och yttre dialog är direkt överförd till
filmen. Det är ett mörkt mästerverk som beskriver livets allra yttersta spets.
Orden är överflödiga, likaså handlingarna. Språket är kort och koncist och ofta
dystert poetiskt. Vad finns det mer att säga när världen andas sitt sista
andetag? Detta är slutet och det blir alltmer påtagligt längs resans gång.
Pappan vet det, sonen vet det. Allt de har är vägen.
“They're gonna catch up with us and they're
going to kill us. They're gonna rape me, and then they're gonna rape your son
and they're gonna kill us and eat us.”
Det förklaras aldrig vad det var som egentligen hände men
det behövs inte. Vi vet att någonting fruktansvärt har skett. Där har vi
utgångspunkten och sedan handlar det om en tröstlös överlevnad. The Road är en tung film. Ibland vill
jag bara begrava huvudet i händerna i en djup suck och gråta. Samtidigt är det
en väldigt vacker film om den gränslösa kärleken mellan far och son. Det är
hjärtskärande när fadern berättar för sonen hur han ska hantera revolvern när
tiden kommer som innehåller två kulor, en till honom och en till sig själv. Viggo
Mortensen och Kodi Smit-McPhee är superba och de gestaltar de båda karaktärerna
utmärkt, både till utseende och agerande. Personkemin är exemplarisk och även
fast Mortensen är en väldigt pålitlig skådespelare så är detta utan tvekan det
bästa han har presterat. Filmatiseringen går inte att prata om utan att nämna
Nick Cave och Warren Ellis fantastiska musik. Jag sticker inte under stolen med
att Nick Cave toppar min lista över favoritmusiker men här är duons musik
olidligt vacker och sorgsen och den finns såklart inkluderad i min sparsamma
samling av soundtracks. Filmen innehåller få ljuspunkter, de enda är minnena
från mamman fast även de slutar dystert när hon en dag öppnar dörren och
försvinner ut i mörkret. Allt är så grått och deprimerande att det ibland
likaväl kunde ha varit filmat i svartvitt. The
Road är ett ödesmättat och skoningslöst mästerverk som ger en obarmhärtig
vision av en värld som har gått åt helvete och målar på ett skickligt sätt upp
det fruktansvärda scenariot. The Road
är en av tvåtusentalets bästa berättelser i både bok- och filmform och det
finns inget annat betyg att utdela än en klockren femma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar