Visar inlägg med etikett Joe Mantegna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joe Mantegna. Visa alla inlägg

tisdag 11 februari 2014

Body of Evidence (1993)




En förmögen äldre herre hittas död och fastbunden i sitt hem med kokain i blodet och en sexfilm med sig själv i huvudrollen spelandes på tvn. När det framkommer att hans yngre flickvän Rebecca står som enda arvinge till de många miljonerna blir hon genast misstänkt för att ligga bakom hjärtinfarkten. Advokaten Frank, som är övertygad om att Rebecca är oskyldig blir tilldelad fallet och det dröjer inte länge innan de båda inleder en passionerad affär. Ett svartsjukedrama fyllt av lögner, sex och ond bråd död följer.

”Can you really screw someone to death?”

Jag har aldrig gillat porrullar. Däremot har jag alltid varit väldigt förtjust i erotiska filmer. Efter det att Basic Instinct gjorde succé med sin ypperliga blandning av erotik och våld så följde en rad liknande filmer i kölvattnet. En av dem var Body of Evidence (som tydligen spelades in innan, trots att den släpptes ett år senare) där ingen mindre än popstjärnan Madonna ställde upp och slängde kläderna för snuskigt mycket pengar. Jag minns fortfarande när jag hyrde filmen för första gången under titeln Älska till Döds som fjortonåring och hur jag smusslade med videokassetten så att de vuxna i hushållet inte skulle veta vad jag tittade på. Då tyckte jag att det var spännande att titta på en naken Madonna, idag känns filmen ganska oskyldig.

”She said she was going to fuck me like I’d never been fucked before.”

Det dröjer inte många sekunder innan vi får se en spritt språngandes naken Madonna och jag var nog inte ensam om att förvänta mig en ny variant av Basic Instinct när jag såg den första gången. Så är ju inte fallet utan de båda filmerna skiljer sig markant från varandra, till och med när det kommer till det sexuella och det är fel att jämföra de båda filmerna. Basic Instinct var, för sin tid, en väldigt vågad erotisk thriller där publiken fick se mer än vad de var vana vid och det finns nog ingen kille i min ålder som inte pausade vhs-spelaren under en viss förhörssekvens med Sharon Stone när filmen hade premiär i de svenska videobutikerna. Body of Evidence är mycket mer nedtonad när det kommer till sex och under de sekvenser då Madonna ligger med sin motspelare, den alltid lika bra Willem Dafoe, sker det oftast i det dunkla eller bakom tunna draperier. I det stora hela så är Body of Evidence en ganska oskyldig historia som utspelar sig i en rättegångssal under den största delen av speltiden. Jag har aldrig tyckt att Madonna har varit särskilt attraktiv men här är hon faktiskt ganska söt och inte alls en så dålig skådespelerska som jag befarade. Hon är ingenting exceptionellt men bättre än väntat. Vid hennes sida finns en hel dröse med mer eller mindre kända birollsinnehavare som alla sköter sig så bra de kan med det de har att arbeta med och det är kul att se så många kända ansikten i en och samma film. Body of Evidence är mer ett drama än en thriller och även fast den inte är särskilt spännande så är den heller inte tråkig. Den är ganska lågmäld, även när det kommer till det sexuella och det är långt ifrån en fantastisk film men det är ett helt okej tidsfördriv med en inte alltför häpnadsväckande final.

måndag 25 februari 2013

Thinner (1996)




Smällfeta Billy lyckas äntligen visa sina framfötter på advokatfirman när han friar den ökända maffiabossen Ginella i en rättegång. På kvällen går de ut för att fira och frugan visar sin uppskattning genom att sticka ner handen i byxorna på honom under hemresan. Det slutar i katastrof när Billy av en olyckshändelse kör ihjäl en zigenarkvinna. Rättegången resulterar i att Billy, i egenskap av goda vänner, helt frias från misstankar om brott. Lättad lämnar han byggnaden, redo att lägga allting bakom sig. Det tillåter emellertid inte den avlidna kvinnans far, den hundranio år gamla zigenarhövdingen Tadzu Lempke som överraskar Billy genom att stryka honom över kinden och viska ett enda ord – mager. Billy rasar i vikt och till en början glädjer det alla i familjen men det urartar snart och Billy inser att han nu måste betala ett högt pris för sina synder.

”What do you think? He put a curse on you? Good old-fashioned gypsy curse? Like in the shock theatre?”

Thinner bygger på en roman av Stephen King som han skrev under pseudonymen Richard Bachman. Historien skiljer sig dock markant från de tidigare böckerna som King skrev under det påhittade namnet. Bachmans historier brukar i regel vara samhällskritiska och inte innehålla några övernaturliga inslag men Thinner är en typisk Stephen King bok. I boken ger King hintar om vem Bachman egentligen är genom att nämna sig själv i ett kapitel under en konversation mellan Billy och doktor Houston. Han skriver [..] Ett slag lät du nästan som en roman av Stephen King, men det är inte alls som du tror.[..] och fortsätter på nästa sida [..] så börjar det låta lite grann som Stephen King igen, inte sant?[..] Om detta var ett frivilligt försök till att låta sina läsare inse vem han egentligen är, vet jag inte men det var i och med Thinner som det uppdagades att Richard Bachman i själva verket var Stephen King.

”Whatever we did, we don’t deserve this.”

Det tog mig två dagar att läsa Thinner och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Även fast den inte brukar nämnas i Stephen King sammanhang tycker jag personligen att det är en av hans bästa böcker av de jag läst hittills. Tio år efter det att boken släpptes kom filmatiseringen. För regi står mannen bakom filmer som Child’s Play och Fright Night, Tom Holland, som redan året efter fortsatte med att regissera Kings verk med miniserien The Langoliers. Holland håller sig väldigt trogen förlagan och fick till och med sin vilja igenom med att behålla bokens mörka slut, trots invändningar från testpublik och filmbolaget. Det känns dock ändå som en väldigt påskyndad version av historien och Billys trevande efter bekräftningar på sina farhågor besvaras oftast innan han ens hunnit ställa frågorna. Men vad kan man förvänta sig när trehundra sidor förvandlas till nittio minuter? Filmatiseringen får helt enkelt ses som en snabbgenomgång av boken.

Thinner är relativt nedtonad på våldsamheter men makeupeffekterna är å andra sidan riktigt bra och Billys förvandling från överviktigt matvrak till spinkigt skelett är imponerande. Skådespeleriet är okej fast Robert John Burke (som väser som Clint Eastwood) och Joe Mantegna är bra i de största rollerna. De är egentligen de enda två i filmen som löper linan ut i sina rollporträtt då de resterande känns som nedtonade varianter av figurerna i romanen. Den (o)frivilliga humorn är ganska tröttsam och Billys mimik passar inte alls tillsammans med karaktären. Det förändras dock efter en stund men det är synd att en mörkare ton inte låg över filmen så som det gör i boken. Resultatet blir en medelmåttig Stephen King (denna gång dyker han upp som apotekaren Bangor) filmatisering, om än en ganska tråkig sådan. Filmerna är oftast bättre om man inte har läst böckerna och så är även fallet med Thinner.