Visar inlägg med etikett Julianne Moore. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Julianne Moore. Visa alla inlägg

tisdag 11 februari 2014

Body of Evidence (1993)




En förmögen äldre herre hittas död och fastbunden i sitt hem med kokain i blodet och en sexfilm med sig själv i huvudrollen spelandes på tvn. När det framkommer att hans yngre flickvän Rebecca står som enda arvinge till de många miljonerna blir hon genast misstänkt för att ligga bakom hjärtinfarkten. Advokaten Frank, som är övertygad om att Rebecca är oskyldig blir tilldelad fallet och det dröjer inte länge innan de båda inleder en passionerad affär. Ett svartsjukedrama fyllt av lögner, sex och ond bråd död följer.

”Can you really screw someone to death?”

Jag har aldrig gillat porrullar. Däremot har jag alltid varit väldigt förtjust i erotiska filmer. Efter det att Basic Instinct gjorde succé med sin ypperliga blandning av erotik och våld så följde en rad liknande filmer i kölvattnet. En av dem var Body of Evidence (som tydligen spelades in innan, trots att den släpptes ett år senare) där ingen mindre än popstjärnan Madonna ställde upp och slängde kläderna för snuskigt mycket pengar. Jag minns fortfarande när jag hyrde filmen för första gången under titeln Älska till Döds som fjortonåring och hur jag smusslade med videokassetten så att de vuxna i hushållet inte skulle veta vad jag tittade på. Då tyckte jag att det var spännande att titta på en naken Madonna, idag känns filmen ganska oskyldig.

”She said she was going to fuck me like I’d never been fucked before.”

Det dröjer inte många sekunder innan vi får se en spritt språngandes naken Madonna och jag var nog inte ensam om att förvänta mig en ny variant av Basic Instinct när jag såg den första gången. Så är ju inte fallet utan de båda filmerna skiljer sig markant från varandra, till och med när det kommer till det sexuella och det är fel att jämföra de båda filmerna. Basic Instinct var, för sin tid, en väldigt vågad erotisk thriller där publiken fick se mer än vad de var vana vid och det finns nog ingen kille i min ålder som inte pausade vhs-spelaren under en viss förhörssekvens med Sharon Stone när filmen hade premiär i de svenska videobutikerna. Body of Evidence är mycket mer nedtonad när det kommer till sex och under de sekvenser då Madonna ligger med sin motspelare, den alltid lika bra Willem Dafoe, sker det oftast i det dunkla eller bakom tunna draperier. I det stora hela så är Body of Evidence en ganska oskyldig historia som utspelar sig i en rättegångssal under den största delen av speltiden. Jag har aldrig tyckt att Madonna har varit särskilt attraktiv men här är hon faktiskt ganska söt och inte alls en så dålig skådespelerska som jag befarade. Hon är ingenting exceptionellt men bättre än väntat. Vid hennes sida finns en hel dröse med mer eller mindre kända birollsinnehavare som alla sköter sig så bra de kan med det de har att arbeta med och det är kul att se så många kända ansikten i en och samma film. Body of Evidence är mer ett drama än en thriller och även fast den inte är särskilt spännande så är den heller inte tråkig. Den är ganska lågmäld, även när det kommer till det sexuella och det är långt ifrån en fantastisk film men det är ett helt okej tidsfördriv med en inte alltför häpnadsväckande final.

fredag 29 november 2013

Carrie (2013)




Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker. Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen, gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den. Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte Kimberly Peirce’s variant på historien.

”Help this little girl who's sinned in her days and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon her...”

Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.

“There are other people out there like me who can do what I can do.”

Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny variant av Carrie. Det är en helt okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös nyinspelning.