A Good Marriage (2014)

Darcy och Bobs nu vuxna barn anordnar en fest för att fira sina föräldrar som har varit lyckligt gifta i tjugofem år. Bob arbetar som revisor och på fritiden är han en passionerad myntsamlare, vilket innebär flera ensamma nätter i hemmet för Darcy. När hon under en av makens många resor letar efter nya batterier till fjärrkontrollen så hittar hon en gömd ask under makens välsorterade hyllor. Inuti ligger identifikationshandlingar tillhörande unga kvinnor som alla bär samma likheter, samtliga har fallit offer för den sadistiska seriemördaren Beadie…

”You just had to fucking look, didn’t you?”

Till en början hade jag inte tänkt skriva någonting om A Good Marriage. Den senaste tiden har jag känt mig alltmer oinspirerad att klottra ner ord om mina senaste filmupplevelser men så hittade jag en Stephen King-bok som jag letat efter en längre tid och genast fick jag inspiration att skriva några rader om den senaste Kingfilmatiseringen.

”I can read you like a book, honey.”

Jag gillade Kings historia A Good Marriage från novellsamlingen Full Dark, No Stars skarpt och i läsande stund hade jag ingen aning om att den ens var påtänkt att överföras till film. Filmatiseringen har överlag fått ett ganska ljummet mottagande men efter att jag nu sett den så kan jag inte riktigt förstå varför. A Good Marriage följer boken väldigt troget, vilket egentligen inte är särskilt konstigt då King själv står för filmens manus (något han inte har gjort sedan den nu tjugofem år gamla filmatiseringen av Pet Sematary). A Good Marriage bär flera likheter med BTK-mördaren som sporadiskt mördade kvinnor under nästan tjugo års tid och har man det i bakhuvudet så är A Good Marriage en ryslig historia. När Kings namn dyker upp i bok- eller filmsammanhang så tänker man automatiskt på skräck, även fast författaren har gjort massvis av skapelser som inte faller inom kategorin, A Good Marriage är en sådan. Det är en mörk film (och novell), helt klart med det är mer ett becksvart psykologiskt drama är både skräckfilm och thriller. Spänningsmomenten är få och likaså skrämseleffekterna. Det är mer ett kammarspel som säkert skulle passa utmärkt på en teaterscen. Har man läst Kings bok så kan man med gott samvete skippa filmen, inga överraskningar här inte och historien passar sig helt klart bättre i bokform. Har man inte läst novellen så är chanserna dock goda att man gillar filmen. Joan Allen och särskilt Anthony LaPagila sköter sig fint i rollerna som det gifta paret och som ett hängivet Stephen King-fan så hade jag trevliga timmar i tv-soffan. Faktum kvarstår dock. A Good Marriage passar utmärkt i novellform och skulle nog också göra sig bättre i en kortare version som film. Historiens stora avslöjande tillkännages tidigt och efter det så har filmen svårigheter att hålla tempot uppe men hur man än vänder och vrider på det så är A Good Marriage en av de mest lyckade Kingfilmatiseringarna på länge. Dessutom är det alltid välkommet att höra countrydängan A Tombstone Every Mile, även fast det inte är Dick Curless som sjunger.

Mercy (2014)

Pojken Georges bästa vän är hans mormor Mercy. När hon får en stroke och förvandlas till en aggressiv tant skickas hon för att bo på ett äldreboende. När ett år har gått orkar personalen inte längre och det blir George, hans bror och deras mammas uppgift att ta hand om henne i Mercys ödsliga hus. Mormor är i dåligt skick och beter sig alltmer hotfullt och det visar sig att George är ensam om att glorifiera sin gamla mormor. Någonting förändrade Mercy när hon var yngre. Hon bär på mörka hemligheter och något plågar henne, något bara George kan göra någonting åt...

"Hasturs got her George!! Get away. Run, run, run!!"

Stephen King har gått och blivit populär igen. Han är hetare än någonsin. I vanlig ordning så släpper han minst en bok om året och bara den senaste månaden har tre filmatiseringar släppts lös på dvd, vod och tv. I nuläget är enligt imdb trettiosju projekt som har med King att göra på gång, inte sedan nittiotalet har King varit så här populär. Mercy är en av de senaste filmatiseringarna av Kings verk och det var en ren slump att jag trillade över den. Filmen bygger på hans korthistoria Gramma från novellsamlingen Skeleton Crew och då det var länge sedan jag läste den är det inte mycket jag kommer ihåg av själva historien. För regi står Peter Cornwell som långfilmsdebuterade för några år sedan med den lyckade spökrullen The Haunting in Connecticut och Mercy är utan tvekan en av de bästa Stephen King-filmatiseringar jag har sett på väldigt länge.

”Gramma, you ever hurt anyone?”

Mercy är en förbannat stämningsfull rysare som berättar en kuslig historia. Utseendemässigt ser den väldigt bra ut med sitt snygga foto och dystra miljöer. Skådespelarna levererar över medel och ungen från The Walking Dead, Chandler Riggs är trovärdig i rollen som den unge George. Mercy är en precis lagom läbbig historia med några effektiva hoppa-till-sekvenser. Filmen är inte överdrivet våldsam men det finns ett par grafiska scener som säkert får de yngre tittarna att gömma sig bakom kudden. Mercy innehåller ingen dödtid och under sin perfekta speltid på strax under åttio minuter så bygger den mörka historien snabbt upp en känsla av ovisshet och lyckas leverera en alldeles lagom kombination av spänning och kalla kårar. Gumman Mercy är en läskig figur och sekvensen där stadens präst berättar om mormors problematiska uppväxt med barnlöshet, en mystisk bok och hennes makes tragiska självmord när han klyver sin egen skalle med en yxa är av samma kaliber som när gubben Jud berättar för Creed om vad som gömmer sig bortom Jurtjyrkogården. Mercy förtjänar verkligen lite extra uppmärksamhet när det kommer till filmer i Kings namn och det är lite konstigt att den aldrig gick upp på biograferna. Jag har en känsla av att på tok för många kommer att avfärda Mercy som en trist skräckfilm i mängden utan att ens ge den en chans men jag hoppas åtminstone på att mitt lilla avstamp på internet kommer att få folk intresserade på vad filmen har att erbjuda. Mercy var en riktigt trevlig överraskning och det är definitivt en av mina favoritskräckfilmer i år.

Under the Dome: Season 2 (2014)

Två veckor har gått sedan kupolen isolerade invånarna i den lilla amerikanska staden Chester’s Mill. Kaos råder och Barbie är ett hårsmån från döden när medborgarna plötsligt faller livlösa till marken. Detta är emellertid bara en av många underliga saker som numera hör vardagen till i Chester’s Mill och det dröjer inte länge förrän nya problem måste tas itu med.

“Two weeks ago, an invisible dome crashed down on Chester's Mill, cutting us off from the rest of the world. Why the dome is here or what mysteries lie ahead, we still don't know. Every day it tests our limits, bringing out the best and the worst in us. Some say we'll be stuck here forever, but we will never stop fighting to find a way out.”

Första säsongen av Under the Dome avslutades ju som bekant med en cliffhanger där Barbie skulle lynchas inför en påstridig publik. Inte helt otippat så klarar han livhanken och genast knackar nya problem på dörren. Under the Dome var en stor besvikelse och den enda anledningen till att jag fortsätter titta är för att jag är smått besatt i allt som har med Stephen King (han dyker förresten själv upp i det första avsnittet) att göra. Första säsongen (som jag recenserar HÄR) var ett slag i ansiktet mot den fantastiska förlagan och den andra säsongen fortsätter att distansera sig från romanen. När jag nu har accepterat att tv-serien inte kommer att likna boken utan skapar sin egen historia kring kupolen och dess invånare så är det lättare att ta serien till sig. Det betyder inte att jag tycker att den andra säsongen är särskilt bra, bara snäppet bättre.

I centrum står fortfarande Barbie, Julia, Big Jim, Junior och småttingarna Joe och Norrie. Några av de större karaktärerna trillar av pinnen och nya introduceras. Även fast de nya stjärnorna beter sig minst lika idiotiskt som de flesta andra så är de bättre än många av dem som fick alldeles för mycket fokus i den första säsongen. Döingen Melanie som har en viktig koppling till kupolen dyker plötsligt upp, likaså datanörden Hunter, den religiösa barberaren Lyle (spelad av countrysnubben Dwight Yoakam), snillet Rebecca, Barbies pappa Don och både Juniors mamma och farbror har centrala roller. Tragiska och ödesdigra saker händer hela tiden och i nästa stund så är allt glömt och förlåtet och manusförfattarna gör sitt yttersta för att hålla liv i spänningen. Resultatet blir oftast övertydligt och trist och Under the Dome liknar för varje avsnitt mer Lost än Kings roman. Under the Dome är en serie som inte låter tittaren använda hjärnan särskilt mycket och det känns som om seriens skapare kommer på handlingen allt eftersom och ibland blir det lite väl tramsigt. Första halvan av den andra säsongen är ganska ointressant men mot slutet blir det faktiskt lite spännande och Kings mörka personporträtt genomsyrar det sista avsnittet som helt klart är bäst i hela serien. Den andra säsongens cliffhanger är bättre än den första och kommer det en tredje säsong så kommer jag förmodligen bänka mig i tv-soffan ännu en gång, även fast det känns som om jag både kan ha och mista en fortsättning. Under the Dome är ett dumt och klyschigt tidsfördriv, ingenting annat. Stephen Kings roman däremot är förstaklassig underhållning, så gör er själva en tjänst och skippa tv-serien och läs boken istället.

Under the Dome (2013)

Invånarna i den lilla hålan Chester’s Mill var aldrig beredda på vad som skulle hända. En dag så bryter kaos ut när en gigantisk, osynlig kupol lägger sig över staden och avskärmar dem från resten av världen. Det dröjer inte länge förrän paniken sakta griper tag i de desperata invånarna och de vänder sig mot varandra. Alla bär de på mörka hemligheter som väntar på att offentliggöras. Är kupolen ett straff från Gud eller ett militäriskt experiment som gått fel… Eller är det någonting ännu värre?

”Maybe we’re being punished.”

Under the Dome bygger på Stephen Kings mastodontroman med samma namn. Boken, som är en av författarens längsta, innehåller inte ett enda överflödigt kapitel och är en otroligt spännande och händelserik historia – en riktig bladvändare, det är inte tv-serien. Vad fan hände? Hur kan man förvandla någonting så bra till något så här mediokert? Det är för mig helt obegripligt. Tv-serien är ett slag i ansiktet på författaren men då King själv är ganska involverad i produktionen så tycker han uppenbarligen att det är okej.

”The pink stars are falling. The pink stars are falling in lines.”

Stephen King sa till CBS att ”boken är min men serien är er”. Det skulle han aldrig ha gjort. Allt som var bra i Kings roman är som bortblåst. Karaktärerna som finns kvar har blivit anpassade för tv-soffan och de intressanta birollerna är borttagna och ersatta med totalt poänglösa klichéer vi har sett hundratals gånger tidigare. Borta är det burdusa språket och det grafiska våldet och kvar är en såpa-soppa som inte tillför mycket av intresse. Alla de scenarion och personligheter som fick mig att älska romanen har tv-bolaget valt att helt ta bort. De säger i extramaterialet att de älskar Kings bok men behandlar man den så här så vet de uppenbarligen inte vad de pratar om, har de ens läst den? Vad hände med Juniors skeva erotiska fascination för döden? Varför är inte Big Jim groteskt fet? Varför jobbade inte Barbie på syltan och var en hyvens kille som var bundis med militären? Varför är inte bokens mest intressanta karaktärer som vaktar en viss knarklya med och varför i helvete dyker en minikupol med ett svart ägg plötsligt upp i serien? Jag blir trött bara av att räkna upp bristerna i tv-serien. Ännu konstigare är att en ny säsong pågår i staterna. Jag köpte dvd-boxen i tron om att det skulle vara en miniserie som följde boken men icke sa nicke. Istället så har jag suttit igenom tretton fyrtiominuters avsnitt där jag inte ens blir serverad ett ordentligt slut utan måste genomlida åtminstone en säsong till för att få reda på hur snubbarna på CBS ska försöka rädda fiaskot. Under the Dome är en ultralight version av en förbaskat bra bok. Om man inte har läst boken så kanske man uppskattar serien mer men jag har svårt att se hur. Under the Dome är definitivt en av årets största besvikelser.

Trucks (1997)

Plötsligt börjar maskinerna i det lilla samhället Lunar, i närheten av Area 51, att bete sig märkligt. Hope, som flyttat hem till sin barndomsstad igen livnär sig på att köra runt nyfikna turister som vill vandra i utomjordingars och den förljugna regeringens fotspår. Hennes utflykt blir dock avbruten när lastbilar i alla tänkbara storlekar och utseende löper amok…

”Who is driving that truck?!”

Trucks kan ses som antingen en nyinspelning av Maximum Overdrive eller en ny tagning på Stephen Kings kortnovell, eller både och. Jag gillar allt som har med King att göra och även fast de till synes oändliga filmatiseringarna av hans verk skiftar rejält i kvalité har jag svårt att hålla mig borta. Det är klart som korvspad att Trucks är en b-film, inget snack om saken men filmens absurda scenario gör det svårt att inte bli åtminstone lite knäsvag.

”Trucks don’t drive by themselves.”

Trucks är på sina ställen en ganska brutal skapelse, för att vara gjord för tv men inte ens det gör filmen till någon höjdare. Förlagan och Maximum Overdrive är mycket bättre men historien i sig tåls ändå att berättas några gånger. Tyvärr är dock Trucks en ganska trist film, man saknar AC/DCs musik och Emilio Estevez. Karaktärerna är ointressanta och de saggiga skådespelarna som levererar urblåst dialog (men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en film om förarlösa ondskefulla lastbilar) gör inte saken bättre. Ibland kan flippade scenarios och dum dialog göra en film till någonting bättre än vad det egentligen är men det är sällan som Trucks ens lyckas på det planet. Jag kommer inte ihåg korthistorien i detalj men denna gång lägger filmen alldeles för mycket fokus på mystiken kring Area 51 och kemiskt avfall som tros ligga bakom tokigheterna och inte ens det utvecklas till någonting konstruktivt. När det väl är dags för lite lastbilsaction blir det aldrig särskilt spännande, med undantag för två sekvenser. Leksaksbilen som tar livet av brevbäraren och säkerhetsdräkten som blåser upp sig själv och yxmördar två stackare, är strålande avkoppling för en trött hjärna. Bortser man från dessa två incidenter så är dödsfallen inte särskilt tillfredsställande. Trucks är inte en bra film. Den är varken spännande eller skrämmande men den fyllde i alla fall sin funktion - att döda nittio minuter av mitt liv.

The Night Flier (1997)

Skitstöveln Richard Dees jobbar som journalist på skräptidningen Inside View och är minst sagt trött på sitt arbete. Efter lite övertalning tar hans morbida sida över och han börjar gräva i historien om en man som landar på flygplatser nattetid och lämnar lemlästade kroppar, tömda på blod, efter sig. Ju mer Richard nystar i historien, desto närmare kommer han mannen som han ger smeknamnet Nattflygaren. Meddelanden skrivna i blod säger åt honom att sluta leta efter sanningen men även fast Richard känner på sig att uppdraget kan bli hans sista så vägrar han att ge upp. Nattflygaren är ärkefienden och hans jämlike, i en och samma person, och personifierar allt som Richard i grund och botten har sökt efter i hela sitt liv. Historien skrämmer honom lika mycket som den fascinerar honom och Richard kan inte sluta innan han har stått öga mot öga med Nattflygaren, oavsett vilket pris han får betala.

”Why do all the weirdos have to fly at night?”

Jag har haft en paus från Stephen King efter det att jag läst hans första trettio böcker på raken och sett lika många filmer som bygger på hans verk. The Night Flier har jag dock varit på jakt efter en längre tid, både i bok- och filmform och inom loppet av mindre än en månad hittade jag båda varianterna i begagnat format. The Night Flier (eller Nattflygaren som den heter på svenska) bygger på en novell med samma namn, signerad just Stephen King. Den skrevs ursprungligen för antologiboken Prime Evil (Ondskans Väsen) där han delar sidor med bl.a. Clive Barker, Whitley Strieber och Peter Straub. De flesta som har läst historien tidigare har dock förmodligen gjort det i Kings egen samling Nightmares and Dreamscapes (vilken under en kort period fanns utgiven på svenska under titeln Nattmaror och Drömlandskap och som nu är ett eftertraktat och svindyrt samlarobjekt). The Night Flier är en klar favorit bland Kings kortare historier och definitivt en av hans mörkaste.

”Never believe what you publish, and never publish what you believe.”

The Night Flier var till en början tänkt att få biopremiär men istället visades den på amerikanska kabelkanalen HBO, tre månader innan den tilltänkta premiären. Det är en mörk och morbid filmatisering (precis som förlagan), kanske en av de mörkaste Kingfilmatiseringarna någonsin. The Night Flier andas död och fara och reportern (skickligt porträtterad av Miguel Ferrer) kommer allt närmare den oundvikliga uppgörelsen med både sig själv och monstret han jagar. Det ligger en olustig stämning över hela filmen och även fast den aldrig blir särskilt otäck är det en grymt stämningsfull berättelse som fångar Kings dystra vision väldigt bra. Precis som förlagan så är det inte en särskilt spännande historia, snarare en studie i ren ondska och vad som försiggår i reporterns inre. Hela filmen är en transportsträcka som är ganska lågmäld och helt befriad från skrämseleffekter. Vi får ta del av en rad härligt groteska våldsdåd och en final som till och med slår Kings skrivna ord. Specialeffekterna ser ut som någonting som har skapats för en film som gjordes minst tio år tidigare, precis så som jag vill ha dem. The Night Flier är ett utmärkt exempel på när King görs rätt på film. Filmatiseringen, som jag bara har sett en gång tidigare, hör till en av de bästa adaptionerna av Kings verk och det är ett måste för alla som gillar skräckmästaren.

Children of the Corn V: Fields of Terror (1998)

En rödhårig pojkvasker blir nyfiken på en mystisk eld i majsfältet och i nästa stund knockas han av lågorna. Pojken vaknar upp med flammande ögon och samlar ihop stadens yngre medborgare för att rensa upp bland den äldre generationen. Samtidigt är ett gäng ungdomar på genomresa i samma regioner för att sprida deras väns aska när bilen kraschar ute på vischan. Ungdomarna missar den sista bussen och när deras bil fattar eld tvingas de spendera natten i ett hus ute på en åker. När de hittar två av deras vänner mördade ute på majsfältet schasar stadens sheriff bort dem från staden men barnen och han-som-går-mellan-raderna har andra planer för de nyanlända gästerna…

”That cornfield belongs to us.”

Då var det dags för den femte delen i den till synes oändliga filmserien om majsens barn. När Children of the Corn V: Fields of Terror kom ut på video så tyckte jag att det var den bästa delen i serien. Jag har inte sett den sedan dess men precis som barnen känner en dragning till han-som-går-mellan-raderna, känner jag en dragning till filmserien. Regissören Ethan Wiley inledde sin karriär med att skriva manuset till den idag kultförklarade skräckkomedin House. Året efter regidebuterade han med uppföljaren House II: The Second Story, vilken han även denna gång stod för manuset samt filmens historia. Det dröjde elva år innan han satte sig i regissörsstolen igen och resultatet blev den femte delen i Children of the Corn sagan.

”After your 18th birthday and you become an adult, enter the age of sin.”

Jag försöker att varje månad beta av åtminstone en Stephen King relaterad film (och det finns ju en hel del) och när jag nu tagit en paus från författarens böcker ägnar jag mig istället åt att fokusera på mängderna av uppföljare till någon av hans verk. Children of the Corn 5 kryllar av halvkända ansikten. Frank Zappa’s son Ahmet och dottern Diva dyker upp i mindre roller innan de får halsen uppskuren eller sprängs i luften. Alexis Arquette (som här fortfarande är en man innan han förvandlades till kvinna några år senare) har en av de största rollerna som den otroligt osympatiska Greg. Dessutom dyker genreskådespelarna Fred Williamson, David Carradine och Kane Hodder upp i mindre roller. Eva Mendes debuterar här på den vita duken och efter att ha sett henne agera för första gången känns det konstigt att hon slog igenom några år senare, hon är riktigt kass men det är å andra sidan de flesta i gänget som hamnar i den lilla staden av misstag.

”Those kids give me the creeps.”

Children of the Corn 5 levererar ingenting nytt. Alla tänkbara klichéer finns här och det är synd att säga att filmen är särskilt originell, däremot är den väldigt underhållande. Det är en raskt berättad historia och det är tätt mellan våldsdåden som faktiskt är många och i vissa fall ganska brutala. Favoritdödsscenen är helt klart när Williamson och Carradine drabbar samman och förlorar huvudena. Det är besynnerligt att Children of the Corn har lyckats generera så många uppföljare men jag har en soft spot för de första fem delarna (den sjunde och åttonde samt nyinspelningen har jag inte sett) och jag brukar se någon del i serien varje år. Children of the Corn 5 kommer förmodligen bara att uppskattas av dem som är riktigt insunkade i skräckfilmsträsket men jag gillar den. Det är inte en särskilt bra film och den är varken bättre eller sämre än någon av de tre tidigare delarna men den gör det den ska – Children of the Corn 5 lyckas underhålla mig i åttio minuter och det är allt jag begär.

Här recenserar jag de första fyra delarna i filmserien:

Children of the Corn

Children of the Corn II: The Final Sacrifice

Children of the Corn III: Urban Harvest

Children of the Corn IV: The Gathering

Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

Carrie (2013)

Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker. Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen, gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den. Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte Kimberly Peirce’s variant på historien.

”Help this little girl who's sinned in her days and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon her...”

Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.

“There are other people out there like me who can do what I can do.”

Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny variant av Carrie. Det är en helt okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös nyinspelning.

The X Files: Chinga (1998)

FBI-agenterna Mulder och Scully har en ledig helg från arbetet. Mulder fördriver ledigheten på sitt kontor med att rulla tummarna, i väntan på att nästa spännande fall ska dyka upp och Scully åker på en välbehövd semester till New England. När Scully anländer till staden Maine stöter hon på en skadad äldre herre som insisterar på att det finns folk inne på ett köpcentrum som behöver läkarvård. Inne i affären finner Scully att alla har försökt att klösa ögonen ur sig själva, tillsynes helt utan anledning. Även fast hon är på semester kan hon inte låta bli att ge en hjälpande hand till lokalpolisen. Spåren leder till änkan Melissa och hennes autistiska dotter Polly som har en kuslig docka som bästa vän…

”I’m not quite sure how to describe it, Mulder. I didn’t witness it myself, but there’s some kind of an outbreak of people acting in a violent, involuntary way.”

Jag kände mig lite tvungen att skriva åtminstone en liten notis om avsnitt nummer etthundrasju i kultserien The X Files. Anledningen är enkel, det är skrivet av ingen mindre än Stephen King. Det är säkert tredje gången som jag ser om The X Files från början. Jag köpte den kompletta dvd-boxen för ett tag sedan och har fördrivit förmiddagar och sena kvällar med att ännu en gång följa FBI-agenterna Mulder och Scully’s äventyr. Det var som vanligt ett kärt återseende och jag blev lite förvånad över hur många avsnitt som serien innehåller vilka jag har så starka minnen från. Strunt samma, en längre recension av serien är en historia jag sparar till ett senare tillfälle, nu fokuserar jag på det tionde avsnittet i den femte säsongen – Chinga.

”The talking-doll myth is well-established in literature, especially in New England. The fetish or juju is believed to pass on magical powers to its possessor. Early witches were condemned for little more than proclaiming that these objects existed. The supposed witch having premonitory visions and things... Why do you ask?”

Tydligen var Chris Carter inte helt nöjd med King’s bidrag till serien och bestämde sig för att göra vissa justeringar, hur mycket Carter ändrade har jag ingen aning om och även fast det inte är en typisk King historia finns många av hans kännetecken här. Utspelningsplatsen är såklart Maine och somliga karaktärer är typiska King skapelser. Även humorn som genomsyrar Mulder och Scully’s telefonsamtal känns igen. Det är inte en särskilt originell historia som avsnittet Chinga levererar, vi har sett liknande många gånger tidigare. Vid ett tillfälle refererar Mulder till och med till den onda dockan Chucky i Child’s Play. Det spelar ingen roll att historien går efter en redan använd mall, så är fallet i flera The X Files avsnitt, huvudsaken är att det funkar och det gör det verkligen här. Det är ett underhållande ämne och det är alltid lika kul att stöta på filmer eller tv-episoder där barnens bästa vänner, dockorna, orsakar smärta hos de äldre förebilderna. För regin står The X Files veteranen Kim Manners som totalt regisserade femtiotvå avsnitt i serien och som vanligt sköter han sig alldeles utmärkt. För att vara ett avsnitt gjort för tv är Chinga förvånansvärt blodig och våldsam och så många grafiska våldsdåd som här, har det inte varit sedan förra säsongens episod Sanguinarium där plastikkirurgers släpper alla hämningar efter lite inblandning från häxor. Det är kul att Scully får extra mycket fokus denna gång och att Mulder mest får agera pellejöns på kontoret, kemin över telefonen är klockren. Chinga är ett väldigt lyckat bidrag till The X Files och definitivt ett av de bästa avsnitten från säsong fem. Synd bara att Stephen King aldrig återvände till serien.

The Langoliers (1995)

Högt över molnen färdas ett fullsatt flygplan mot Boston. Någonting händer och när tio sovande passagerare vaknar finner de att alla andra resenärer är spårlöst försvunna, inklusive servicepersonal och piloten. Förstummade och omtumlade försöker de kontakta omvärlden men allt är stilla och tyst. Piloten Brian Engle är en av de tio nyvakna passagerarna och med hans hjälp lyckas de vända planet och landa på Bangors flygplats i Maine. Förskräckta inser de att läget är det samma på marknivå – allt ligger öde, inte en enda levande varelse finns kvar. Passagerarna ombord flygplan American Pride 29 har rest genom en reva i tiden och befinner sig nu i ett skede som sakta tynar bort. Frasande otäcka ljud kommer allt närmare – Langoljärerna är på väg!

”Not only have the passengers and the crew on this flight disappeared, but it appears the people on the ground have disappeared as well.”

Jag har haft en hatkärlek till The Langoliers ända sedan jag såg den första gången, en kärlek till den fascinerande historien och ett hat till den lilla blinda flickan Dinah. Även fast The Langoliers varar tre timmar har jag sett den flera gånger genom åren och jag har vid vartenda tillfälle haft otroligt stora problem med den lilla flickan, hon retar gallfeber på mig. Nu har jag för första gången läst förlagan som inleder Stephen King’s novellsamling Four Past Midnight (Mardrömmar fick den svenska översättningen heta) och sett filmen ännu en gång, och jag har ändrat uppfattning.  

”Because the langoliers, they run. They have purpose. In fact, you could say that the langoliers are purpose personified.”

Stephen King visar ännu en gång att han är en mästare när det kommer till att namnge och beskriva en skräck som sakta visualiseras i läsarnas inre. Langoljärerna är otäcka varelser och hela historiken bakom deras existens tilltalar mig något oerhört, det är sådär härligt rysligt. Filmatiseringen, som är regisserad av Tom Holland (som nästa år tog sig ann ännu en Stephen King historia, Thinner) är väldigt trogen förlagan. The Langoliers följer King’s historia nästan till punkt och prickar och dialogen är oftast tagen direkt från novellen. Här har Holland valt att dela upp filmatiseringen i två delar och resultatet blir en miniserie gjord för tv, vilket märks tydligt men blir aldrig till ett problem. Miniseriens specialeffekter är inte populära bland många tittare och jag har själv alltid tyckt att de varit ganska ruttna. Nu, efter det att jag har läst boken är jag inte lika skeptisk. Visst ser langoljärerna ut som något hämtat ur ett dataspel men med tanke på hur de beskrivs i boken tycker jag inte att det är någonting att tjabba om, de fyller sin funktion och med handen på hjärtat tycker jag faktiskt att de är ganska häftiga. En annan sak som många verkar klaga på är skådespelarna. Jag var en av dom som avskydde valet av skådespelerska till karaktären Dinah men när jag nu såg om den kan jag inte riktigt förstå vad det var som jag hade så stora problem med. Förmodligen har jag upplevt långt mycket värre personporträtt sedan dess. Det finns andra inblandade som är ett mycket större problem och det namnet är Kimbler Riddle som spelar Bethany. Det finns en anledning till att hon bara har medverkat i totalt fem tv- eller filmproduktioner – hon suger och är totalt irrelevant för historien. Alla andra sköter sig, allt från skapligt till riktigt bra och då mycket av The Langoliers bygger på dialog är det viktigt att den innehåller karaktärer som faktiskt är intressanta. The Langoliers innehåller typiska King karaktärer som utvecklas allt mer längs resans gång. Av de tio överlevande resenärerna finner vi bland annat en pilot, en hyvens yrkesmördare, en lärarinna, en arbetsnarkoman med dåligt humör, en blind flicka med speciella egenskaper och såklart en deckarförfattare.

The Langoliers är en väldigt lyckad filmatisering av King’s verk (både King och Holland dyker upp i mindre roller) och trots att den är tre timmar lång känns den aldrig utdragen. Även fast The Langoliers inte tillhör mina favoriter, varken bland Kings skrivna verk eller bland de oändligt många filmatiseringarna, är det en film som jag av någon anledning ständigt återkommer till - det måste innebära att den förtjänar ett bra betyg.

The Dark Half (1993)

Den unga pojken Thad Beaumont plågas av en fruktansvärd huvudvärk och i sitt inre hör han fågelläten. När doktorerna opererar honom finner de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara Thads ofödda tvilling som långsamt absorberas i hans vävnad. Tjugosex år senare lever Thad tillsammans med sin fru och deras tvillingar. Han arbetar som lärare och är en framgångsrik författare, men inte under sitt eget namn utan under pseudonymen George Stark som skriver hårdkokta deckare med vettvillingen Alexis Machine i huvudrollen. När en elev hotar att avslöja Thads hemlighet väljer författaren och familjefadern istället att träda fram i ljuset och under ett mediajippo tar han livet av sitt alter ego med en symbolisk begravning. Dagen efter är den fiktiva gravplatsen skändad och liket av fotografen till Starks dödsannons hittas av polisen. Spåren leder till Thad men snart inser polisen att det är omöjligt att han kan vara den skyldiga. Alla tecken pekar på att George Stark vägrar att förbli död.

”I like trash. I love trash. I read George Stark cos it’s fun. I read Thad Beaumont beacause it’s my job.”

Jag har bara sett The Dark Half en gång tidigare och det var när den släpptes på den svenska videomarknaden för tjugo år sedan. Då gillade jag den inte något nämnvärt men ända sedan jag träffade George A. Romero på Lunds Fantastiska Filmfestival förra året har jag varit sugen på att se den igen. Jag passade på att läsa boken innan jag såg filmen på nytt och jag måste få lov att säga att jag inte blev särskilt imponerad. Av de hittills tjugonio böcker jag läst av Stephen King är The Dark Half definitivt en av de jag uppskattat minst. Romanen är stundtals ganska seg och även fast den är relativt kort (för att vara King) och händelserik drogs jag aldrig med i historien. The Dark Half är den sista boken som King skrev innan han blev nykter och det märks tydligt att han brottas med problemen i sin karaktär Thad Beaumont. Ännu mer tydligt är parallellerna mellan George Stark och Kings egen pseudonym Richard Bachman som han i samma veva valde att offentliggöra. King tackar sig själv i inledningen av sin bok genom att skriva: ”Jag står i stor tacksamhetsskuld till framlidne Richard Bachman för all hjälp och inspiration. Denna roman kunde inte ha skrivits utan honom.”

”The sparrows are flying again.”

The Dark Half är regissören George A. Romeros andra och sista samarbete med Stephen King (om man bortser från Kings lilla roll i Knightriders) som inleddes med den grymt underhållande serietidningsskräckisen Creepshow. The Dark Half är en film som nästan aldrig nämns när Romero kommer på tal och till viss del är det inte så konstigt. Romero följer förlagan troget (med undantag för vissa händelseförlopp) och det är på både gott och ont. Det händer en massa grejer men det blir aldrig särskilt spännande eller underhållande även fast filmen har ett bättre driv än boken. Romero har lyckats visualisera Kings berättelse alldeles utmärkt och han lyckas fånga miljöerna och karaktärerna exemplariskt. The Dark Half känns som en typisk Romero rulle utan att jag direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som får mig att känna så. Regin är som vanligt klanderfri och hela filmen ser väldigt bra ut. Skådespelarna är alla perfekta i sina roller (även fast Michael Rooker känns något felplacerad) och Timothy Hutton är klockren i de båda huvudrollerna. Boken är stundtals väldigt grafisk men i filmen svingas Starks rakblad oftast bortom publikens synfält. Filmen är inte alls lika våldsam som jag minns den (med undantag för den imponerande finalen) och det är lite synd då Romero brukar leverera när det kommer till den varan i sina filmer. Jag gillar Romero skarpt och hans filmer har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse men tyvärr tillhör inte The Dark Half hans bättre skapelser. Det är inte en dålig film, den är bara tråkig. The Dark Half är en av de mer lyckade Stephen King filmatiseringarna men problemet är bara att förlagan inte tilltalar mig och då hjälper det inte ens när en gigant som Romero står bakom kameran…

The Tommyknockers (1993)

Författaren Bobbi Anderson snubblar över ett mystiskt föremål som är begravt i marken vid hennes hus. Det ger ifrån sig en svag vibration och utan att veta varför, börjar hon gräva fram vad som ligger gömt. Till hjälp har hon sin vän och älskare Gard, en misslyckad alkoholiserad poet som flyr från verkligheten till de trygga armarna hos sin älskade vän. Vad de tillsammans frigör är en uråldrig ondska från en annan värld och invånarna i den lilla staden Haven i Maine börjar sakta förändras. Plötsligt är de kapabla att skapa saker de aldrig tidigare kunnat drömma om, men allt kommer med ett pris. Under ett födelsedagskalas försvinner den unga pojken Davey i det tomma intet och stadens öde ligger nu i den alkoholiserade poeten Gards händer som tack vare sin inplanterade stålplatta i huvudet kan blockera ondskan…

”Late last night and the night before. Tommyknockers, Tommyknockers, knocking at the door. I want to go out, don’t know if I can, because I’m so afraid of the Tommyknocker man.”

Jag förstår inte riktigt varför så många klagar på The Tommyknockers och verkar tycka att det är en av författarens sämsta böcker. Som så många av Stephen King’s andra romaner är det en lång skapelse men det behöver inte betyda att det är dåligt, se bara på The Stand och It. Här blandar författaren friskt samhällskritik med gammal hederlig science fiction och skräck och som vanligt blir vi serverade intressanta personporträtt i inte minst författarparet Bobbi och Gard samt den godhjärtade polisen Ruth. Filmatiseringen som blev till en miniserie skapad för tv kom sex år efter det att boken släpptes och blev precis som boken inte särskilt väl mottagen och många menade att flera av skådespelarna inte passar alls i sina roller. Mycket fokus gick till att den före detta porrskådisen Traci Lords spelar en av rollerna och jag kan hålla med om att hennes rollprestation inte är den bästa men det är också den enda som inte är mycket att hänga i granen. Jimmy Smits och Marg Helgenberger är båda perfekta i sina roller som Gard och Bobbi och även fast Gard inte är en lika patetisk figur som i boken känns hans karaktär trovärdig.

”Du verkar inte direkt som hälsan själv, sade Gard. Men Haven påverkar folk på det viset nuförtiden.”

Stephen King predikar klart och tydligt sitt hat och sin rädsla för kärnkraftverken och de många framstegen inom teknologin som försätter människan i ett beroende till dess framgångar och existens. Det är påtagligt historien igenom men det blir aldrig påfrestande och det tar aldrig för stort fokus. Till en början får vi det väldigt klart för oss men sedan får den skrämmande historien ta mest plats. Som i många av författarens andra böcker refererar han till sig själv och sina verk och The Tommyknockers är inget undantag. Här fläskar King på rejält och förutom att hänvisa till sig själv i egen hög person kan man enkelt dra paralleller till romanerna The Talisman, The Dead Zone, It, The Shining, Firestarter och i filmatiseringen även Pet Sematary och Cujo, och det är ju alltid kul. Det tog mig lite mer än två månader att läsa färdigt boken men det berodde inte på att det var en dålig historia utan att jag det senaste året läst uteslutande King’s böcker och behövde en paus. The Tommyknockers är en av de böcker av författaren jag velat läsa mest när jag tog mig ann det gigantiska projektet att gå igenom allt författaren har skrivit i kronologisk ordning och även fast jag läst en hel del skit om boken i förväg blev jag definitivt inte besviken. Den innehåller typiska King-karaktärer som är lätta att tycka om, trots sina brister och de strax över åttahundra sidorna kändes inte det minsta överflödiga. Jag förstår faktiskt inte alls den kritik som The Tommyknockers har fått. Jag gillar den skarpt, både som bok och film. Den första delen av miniserien är riktigt bra och väldigt trogen förlagan och lyckas bygga upp en bra stämning. Den andra delen håller inte samma kvalité och mycket av Kings bok går förlorad i lyckliga slut och tramsiga händelseförlopp men i det stora hela är filmatiseringen väldigt lyckad. Specialeffekterna är inte mycket att prata om då de mest består av det gröna ljuset som föder skaparglädje hos invånarna men som i slutändan göder förödelse men det är effektivt och glöden trollbinder mig ibland lika mycket som de zombifierade invånarna. Den spöklika musiken gillar jag skarpt och dess syntlandskap adderar väldigt mycket till den tre timmar långa historien.

”Vad i herrans namn är detta för slags stad?”

Som vanligt när det kommer till filmatiseringar av Stephen King’s verk så har filmversionen ändrat händelseförloppen. Det själva ”blivandet” av karaktärerna i den lilla staden är inte lika groteskt detaljerade som i förlagan och Gards självömkande personlighet är inte alls lika påtaglig utan här framställs han som en ganska hyvelns kille som trots att han kämpar mot flaskan faktiskt kan hålla sig när det väl gäller. Det är lite synd då mycket av bokens styrka just sitter i karaktären Gard som är starkt influerad av King själv. Samma sak gäller hela filmens crescendo till det oundvikliga slutet. I boken finns det inga lyckliga slut men i filmen knyter man ihop berättelsen snabbt och enkelt för att tillfredställa de oroliga tittarna och det förstör en hel del. Slutet är inte för den delen misslyckat och mycket av det som sker under den sista halvtimmen är underhållande men jag kan inte förstå varför så många filmatiseringar av författaren har alternerats till det ljusare alternativet. Strunt samma, jag ska inte sitta och ta upp mer tid med det. När King skrev The Tommyknockers blev det för mycket av det goda och hans fru Tabita ordnade ett möte med släkt och vänner för att stoppa hans missbruk, vilket visade sig ha en positiv inverkan på författaren. Han skriver själv i sin bok On Writing att ”jag satt oftast uppe till långt efter midnatt med en puls på hundratrettio och med bomullstussar i näsan för att hindra kokainnäsblodet” och någonstans har jag läst att han knappt minns att han skrivit boken, om det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om men om det stämmer så är resultatet om möjligt ännu mer imponerande. The Tommyknockers är inget mästerverk och den har sannerligen sina brister men jag gillar i varje fall både boken och filmatiseringen skarpt. Det är en av mina favoritfilmer av författarens böcker och skulle det inte vara för den sista halvan skulle det förmodligen vara en av mina topp tre och dessutom var filmatiseringen mycket bättre än jag minns den. Har man inte läst boken är mycket av det jag tagit upp inte ett problem, även fast den kan kännas något förlegad i sitt utförande idag, och har du ingenting bättre för dig är The Tommyknockers ett alldeles förträffligt tidsfördriv, både som bok och film.

Children of the Corn III: Urban Harvest (1995)

Bröderna (som egentligen bara är styvbröder) Joshua och Eli flyttar från den lilla gudsförgätna hålan Gatlin till Chicago när de bli adopterade av det godhjärtade paret William och Amanda Porter. Den yngste brodern Eli sätter genast sina ondskefulla planer i verket när han smyger sig in bakom familjens hus och planterar majs i en nedlagd fabrik till ära för Han-Som-Går-Bakom-Raderna. Mardrömmen från Gatlin har nu fått näste i storstaden och brödernas skolkamrater följer snart i den unga falska profetens Elis fotspår.

”Let us give thanks to He Who Walks Behind the Rows, who protects our crops and keeps the infidel and unbeliever in the torments of hellfire eternal. Amen.”

Jag har haft som en fix idé att recensera åtminstone en Stephen King relaterad film i månaden här på bloggen den senaste tiden och då jag fick en förhoppningsvis tillfällig brist på intresset av att läsa författarens romaner, bestämde jag mig för att återbesöka den tredje delen i sagan om majsens barn, Children of the Corn III: Urban Harvest.

”The harvest is upon us!”

Children of the Corn III är en ganska våldsam och blodig uppföljare som får ett rejält uppsving genom att förflytta historien till storstaden istället för att fortsätta på de majsfyllda åkrarna i bondhålan Gatlin. Det är en klar förbättring efter den andra delen i historien och filmens nittio minuter springer iväg av bara farten. Filmen är kanske mest känd för att ha en ung Charlize Theron i en okrediterad debutroll innan hon tio år senare kammade hem en oscar för sin roll i Monster. När jag var yngre och såg filmerna för första gången var jag inte särskilt imponerad men de har växt på mig allt eftersom jag har blivit äldre. Detta kanske inte är ett tecken på mognad men jag känner mig skamligt underhållen varenda gång jag sätter på en film i serien. Alla filmerna i den till synes oändliga serien tenderar att ha en otroligt störig ungjävel i huvudrollen och Children of the Corn III är inget undantag. Unga Eli passar perfekt som den manipulativa religiösa tokstollen från vischan och samtidigt som han försöker finna anhängare till sin majskult försöker storebrodern att passa in i sin nya miljö och får stå för sympatin i historien. Religiösa snorungar i storstaden är ett fantastiskt scenario och det är lite synd att de inte spann vidare på det i de kommande uppföljarna då det skulle kunna ha blivit hur bra som helst. Children of the Corn III är en kul tagning på religiösa tokerier och för en gångs skull tillbeds inte en korsfäst son till Gud utan ett monster som gömmer sig bland majsen och ett monster är precis vad vi får se under filmens sista minuter. Children of the Corn III adderar friskt med galenskaper och under den korta speltiden får vi stöta på allt från mordlystna fågelskrämmer till ett gigantiskt monster som tuggar i sig (uppenbara dockvarianter av sina offer) olydiga småglin. Jag gillar skarpt vilken riktning de tagit berättelsen och trean är lite av en parantes i historien innan filmskaparna bestämde sig för att försätta historien till Gatlin igen. Att Children of the Corn III ligger så pass lågt i betyg på imdb bevisar bara att det är ett gäng nötter som valt att dela med sig av sina åsikter på nätet. Klart som korvspad så är filmen inget mästerverk men det är ett väldigt underhållande tidsfördriv som tåls att ses några gånger.