Stir of Echoes (1999)

Under en fest låter sig Tom bli hypnotiserad av sin fru Maggies syster Lisa och något går fel. Fruktansvärda bilder utspelar sig i hans inre och när Tom vaknar upp har han förändrats. Hallucinationer avlöser varandra och vardagen förvandlas till en levande mardröm. Någonting har väckts till liv inom Tom och snart uppmärksammar han att sonen Jake delar samma förmåga. Jake kommunicerar med Samantha, en flicka som sex månader tidigare försvann spårlöst. Nu är det upp till Tom att luska ut vad det var som verkligen hände…

”What’s the worst thing that can happen?”

När jag såg Stir of Echoes för första gången tyckte jag att det var den bästa spökisen jag sett på väldigt länge. Av någon anledning har det inte blivit av att jag sett om den sedan dess. Stir of Echoes kom samma år som M. Night Shyamalan brakade igenom i Hollywood med sin The Sixth Sense och därför valde filmbolaget att döpa om Stir of Echoes till The Secret Sense för att dra mer publik. Det är ju visserligen inte helt ovanligt men ganska idiotiskt. Filmen bygger på Richard Mathesons roman med samma namn och för regi och manusbearbetning står David Koepp.

”Does it hurt to be dead?”

Stir of Echoes drar igång med ett rasande tempo och den första halvtimmen är riktigt bra. Det är resten med men jag har sett liknande historia flera gånger sedan dess så idag känns inte filmen lika rysande. Stir of Echoes är i grund och botten en spökhistoria och det läggs mer fokus på att skapa en krypande stämning än att visa en massa tramsiga spöken eller leverera billiga hoppa-till-sekvenser och det känns otroligt befriande. Upplägget är bra och vi får ännu en gång nysta i en stads mörka hemligheter och resultatet blir en spännande thriller med övernaturliga drag. Kevin Bacon är som vanligt väldigt bra och det är en av de få skådespelare från dagens filmer som jag försöker att se allt med, det är sällan han gör mig besviken. Det märks att Stephen King tagit inspiration av Richard Matheson när han skrev sin The Shining och jag önskar att det gick mer tid åt att studera Jakes tidiga förmåga. Det gör det kanske i boken och efter att jag sett färdigt filmen kände jag direkt ett sug att läsa förlagan. Stir of Echoes är inget mästerverk men den tåls att se åtminstone en gång och de ovana skräckfilmstittarna lär säkert tycka att den är läskig. Åtta år senare kom en uppföljare gjord för tv – den är kass.

Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.