Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

The Dark Half (1993)

Den unga pojken Thad Beaumont plågas av en fruktansvärd huvudvärk och i sitt inre hör han fågelläten. När doktorerna opererar honom finner de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara Thads ofödda tvilling som långsamt absorberas i hans vävnad. Tjugosex år senare lever Thad tillsammans med sin fru och deras tvillingar. Han arbetar som lärare och är en framgångsrik författare, men inte under sitt eget namn utan under pseudonymen George Stark som skriver hårdkokta deckare med vettvillingen Alexis Machine i huvudrollen. När en elev hotar att avslöja Thads hemlighet väljer författaren och familjefadern istället att träda fram i ljuset och under ett mediajippo tar han livet av sitt alter ego med en symbolisk begravning. Dagen efter är den fiktiva gravplatsen skändad och liket av fotografen till Starks dödsannons hittas av polisen. Spåren leder till Thad men snart inser polisen att det är omöjligt att han kan vara den skyldiga. Alla tecken pekar på att George Stark vägrar att förbli död.

”I like trash. I love trash. I read George Stark cos it’s fun. I read Thad Beaumont beacause it’s my job.”

Jag har bara sett The Dark Half en gång tidigare och det var när den släpptes på den svenska videomarknaden för tjugo år sedan. Då gillade jag den inte något nämnvärt men ända sedan jag träffade George A. Romero på Lunds Fantastiska Filmfestival förra året har jag varit sugen på att se den igen. Jag passade på att läsa boken innan jag såg filmen på nytt och jag måste få lov att säga att jag inte blev särskilt imponerad. Av de hittills tjugonio böcker jag läst av Stephen King är The Dark Half definitivt en av de jag uppskattat minst. Romanen är stundtals ganska seg och även fast den är relativt kort (för att vara King) och händelserik drogs jag aldrig med i historien. The Dark Half är den sista boken som King skrev innan han blev nykter och det märks tydligt att han brottas med problemen i sin karaktär Thad Beaumont. Ännu mer tydligt är parallellerna mellan George Stark och Kings egen pseudonym Richard Bachman som han i samma veva valde att offentliggöra. King tackar sig själv i inledningen av sin bok genom att skriva: ”Jag står i stor tacksamhetsskuld till framlidne Richard Bachman för all hjälp och inspiration. Denna roman kunde inte ha skrivits utan honom.”

”The sparrows are flying again.”

The Dark Half är regissören George A. Romeros andra och sista samarbete med Stephen King (om man bortser från Kings lilla roll i Knightriders) som inleddes med den grymt underhållande serietidningsskräckisen Creepshow. The Dark Half är en film som nästan aldrig nämns när Romero kommer på tal och till viss del är det inte så konstigt. Romero följer förlagan troget (med undantag för vissa händelseförlopp) och det är på både gott och ont. Det händer en massa grejer men det blir aldrig särskilt spännande eller underhållande även fast filmen har ett bättre driv än boken. Romero har lyckats visualisera Kings berättelse alldeles utmärkt och han lyckas fånga miljöerna och karaktärerna exemplariskt. The Dark Half känns som en typisk Romero rulle utan att jag direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som får mig att känna så. Regin är som vanligt klanderfri och hela filmen ser väldigt bra ut. Skådespelarna är alla perfekta i sina roller (även fast Michael Rooker känns något felplacerad) och Timothy Hutton är klockren i de båda huvudrollerna. Boken är stundtals väldigt grafisk men i filmen svingas Starks rakblad oftast bortom publikens synfält. Filmen är inte alls lika våldsam som jag minns den (med undantag för den imponerande finalen) och det är lite synd då Romero brukar leverera när det kommer till den varan i sina filmer. Jag gillar Romero skarpt och hans filmer har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse men tyvärr tillhör inte The Dark Half hans bättre skapelser. Det är inte en dålig film, den är bara tråkig. The Dark Half är en av de mer lyckade Stephen King filmatiseringarna men problemet är bara att förlagan inte tilltalar mig och då hjälper det inte ens när en gigant som Romero står bakom kameran…