Without Warning (1980)

En elaksinnad utomjording gömmer sig i vildmarken och jagar oskyldiga skogsmullar. Ovetande om att en jägare och hans son just fallit offer för blodsugande frisbees beger sig en kvartett ungdomar upp i bergen för en avspänd eftermiddag med bad och romantik. Inte i sina vildaste fantasier kunde de föreställa sig vad som väntade dem…

”Somebody wrote no chance, no help, no escape.”

Låter handlingen bekant? Tja, även fast omslaget stoltserar med att vara en föregångare till åttiotalsklassikern Predator så är likheterna ganska få. De båda filmerna är som natt och dag. Visst bär Without Warning och Predator vissa likheter men det är två helt skilda skapelser. Predator var en svettig actionskräckis som än idag är en av mina favoriter från det gyllene årtiondet, Without Warning är däremot inte mycket att hänga i granen.

”That alien, he came down here for the sport. He wants to get himself a few trophies, and you know what? Right now, you and me, we are the prize game.”

Jag hade ganska höga förväntningar på Without Warning men sorgligt nog så var filmen en stor besvikelse, på gränsen till dålig faktiskt. Halva filmens blygsamma budget på 150.000 dollar gick till skådisarna Jack Palance och  Martin Landau. 19.000 dollar gick till filmens specialeffekter. Rollistan är smått imponerande med många kända ansikten, vilket inte tillhör vanligheten i filmer som Without Warning. Dock tycker jag att det var lite slöseri med pengarna då de stora namnen inte tillför mycket till historien (även fast Palance är stentuff som vanligt) och filmens stora höjdpunkt, utomjordingen (samma skådis som faktiskt spelade Predator sju år senare) visar sig bara under filmens sista fem minuter. David Caruso (ni vet den buttra brottsutredaren i CSI: Miami) inleder här sin skådespelarkarriär i alldeles för tajta shorts och han visar redan här att han inte är en skådespelare som är mycket att hurra för. Innan filmens regissör Greydon Clark gav sig i kast med den ganska obskyra men skamligt underhållande muterade-kattskräckisen Uninvited, gjorde han den hittills ganska svåråtkomliga utomjordiskskräckisen Wihout Warning. Jag uppskattar att det fantastiska filmbolaget Scream Factory släpper en massa udda skräckfilmstitlar men detta är nog den första gången som de har gjort mig besviken. Deras utgåva är det som vanligt inget fel på men vissa filmer förtjänar trots allt att falla i glömska. Det krävdes fyra personer att klottra ner filmmanuset till Without Warning och det är ju minst sagt lite overkill. Filmen inleds riktigt lovande för att sedan leverera ett riktigt sömnigt mellanparti som avslutas i ett antiklimax. Det som irriterar mig mest är att Without Warning kunde vara hur bra som helst, filmen har alla ingredienser som krävs för att tillfredställa en hungrig skräckfilmstittare som suktar efter bra åttiotalsskräckisar. Without Warning är precis den typ av film som jag är skamligt förtjust i men av någon oförklarlig anledning så misslyckas den totalt. Det är jävligt synd men jag får trösta mig med att filmen trots allt innehåller förbannat tuffa blodsugande frisbees och det är ju alltid något.

Octaman (1971)

Ett gäng forskare med doktor Rick Torres i spetsen åker på en expedition till Latinamerika. Deras uppgift är att utforska efterdyningarna av farlig strålning i vattnet vid ett fiskesamhälle, då flera av invånarna blivit sjuka efter att de druckit av vattnet och ätit fisken. Torres lämnar lägret i hopp om att hitta finansiering till sitt projekt och när han återvänder har ett odjur levt rövare i lägret. Det förorenade vattnet har skapat ett monster som är hälften bläckfisk, hälften människa…

”How can I believe there exist a sea creature with the arms of an octopus who walks on earth like a man?”

Jag såg en bild från Octaman för några veckor sedan där monstret gömmer sig i vassen, och blev förälskad. Omedelbart kände jag att jag måste se filmen, äga den. Jag hade aldrig hört talas om Octaman tidigare men lustigt nog dyker monstret upp i ett filmklipp i Gremlins 2: The New Batch, vilken jag såg om för en vecka sedan - bara några dagar efter det att jag beställt Octaman. Gremlins 2 är fullproppad med allehanda monster och såhär i efterhand är det väl inte så konstigt att jag missade det korta inslaget sist jag såg Joe Dante’s helt hysteriska uppföljare. Tillbaka till ämnet. Det var länge sedan jag längtat så mycket efter att en film ska komma med posten. Tänk att en enda bild fortfarande kan få mig så exalterad – det är ju fantastiskt! Octaman är en bedårande skapelse och ett av de tuffaste gummimonster någonsin. Jag korkade upp finvinet och lutade mig tillbaka i soffan, nyfiken som en pojke i godisaffären fast med en flaska vuxendricka på bordet istället.

”It’s no fair, we come so far for nada.”

För regi och manus står Harry Essex, mannen bakom manus till mängder av filmer från nittonhundrafyrtio- och femtiotalet där Creature from the Black Lagoon förmodligen är den mest kända. Det dröjde emellertid sjutton år innan han själv satte sig bakom kameran och gjorde sin egen monsterfilm. Octaman bär flera likheter med Creature from the Black Lagoon (vissa sekvenser är direkt kopierade) men är inte i närheten lika bra. Octaman levererar ingen originell historia men det är ju heller inte därför vi väljer att titta på filmen. Det är monstret vi vill se och här dröjer det inte länge innan mutationen gör entré. Redan innan förtexterna har dragit igång får vi se Octaman i all sin prakt, svingandes med sina tentakler. Octaman skiter fullständigt i att gömma sig i dunkla miljöer och bara visa delar av sin kropp. Octaman dyker upp överallt, hela tiden, dag som natt. Monstret för sig som Frankensteins skapelse och när han inte kramar ihjäl sina offer lappar han till dem till höger och vänster med sina sugproppsförsedda labbar. 

För monsterkostymen står Rick Baker som numera är världskänd men med Octaman visade han framfötterna för första gången, långt innan han började håva in oscarsstatyetter. Det är tack vare Baker som Octaman är vad den är. Utan hans involvering skulle förmodligen filmen inte vara mycket att hänga i granen. Visst ser man tydligt att det är en människa i gummidräkt som spelar monstret men det är just det som är filmens charm. Octaman känns som en monsterfilm från femtiotalet och det är förmodligen precis det som var meningen. Filmen är inspelad i tystnad och allt ljud och dialog är inspelad i efterhand. Arkivbilder får ofta agera omgivning och det är tydligt vad som är filmat på plats och vad som är hämtat från allehanda nyhetssändningar eller djurprogram. Regin är inte filmens starka sida och scener som utspelar sig under dagen är i nästa sekund i mörker. Dialogen är tramsig och skådespeleriet är träigt och vissa scener känns onödigt långa när det egentligen inte händer någonting men detta är petitesser och bidrar (förutom det ibland långsamma tempot) till filmens charm. Octaman är en fånig b-film med stort B som på sina ställen till och med levererar lite blodiga våldsamheter som inte är helt olika de som kan ses i samtida italienska våldsfilmer. Folk som uppskattar monsterfilmer med människor i gummidräkter måste se Octaman, resten gör bäst i att sky den som pesten. Jag föll pladask för Octaman och även fast det finns mängder av brister är det en film jag definitivt kommer att se flera gånger i framtiden.

The Incredible Melting Man (1977)

En rymdresa till Saturnus slutar i katastrof när alla utom en i besättningen får sätta livet till efter det att de sett solen genom Saturnus ringar. Astronauten Steve är den enda som ännu är i livet när rymdfärjan Scorpio Five återvänder hem till jorden. Han vårdas under stort hysch hysch på ett sjukhus då allt inte står rätt till med Steve. Han utsöndrar radioaktiv strålning (men bara lite?!) och sakta men säkert förvandlas han kroppshydda till en smältande massa. När Steve flyr från sjukhuset beger sig doktor Ted Nelson och General Michael Perry iväg efter honom men katastrofen är ett faktum. För alla de som kommer i kontakt med Steve går det riktigt illa för.

”He’s gonna need human cells to live on. His instinct will tell him to kill.”

The Incredible Melting Man är en otroligt underhållande film. Den är förmodligen mest känd för sina make-up effekter (och att regissören Jonathan Demme dyker upp i en liten roll) som är skapade av Rick Baker, som senare hjälpte till med kultfilmer som An American Werewolf in London, Videodrome och blockbusters som Men in Black. De är minst sagt imponerande och The Incredible Melting Man skulle inte vara mycket att hänga i granen om det inte vore för Baker’s strålande jobb. Historien är lika absurd som situationerna filmen levererar. Kassa skådespelare överreagerar å det grövsta och dialogen är någonting i hästväg.

”Steve? I’ve got to go out and find Steve.”

Hela filmen går i stort sett ut på att Steve (namnet vi ständigt blir påminda om under filmens gång) aka The Incredible Melting Man går omkring och dödar folk och när han inte gör det står han och stirrar in genom fönster. Konversationerna karaktärerna emellan är korkade och det tar flera sekunder innan de ens svarar på tilltal och när de väl gör det känns det som om de inte har en aning om vad de pratar om eller med vem. Doktor Ted beter sig som om han svalt en näve valium och jag vet inte riktigt vad problemet är med honom och telefoner men varje gång någon har lagt på luren flippar han ut. Nya karaktärer introduceras, den ena konstigare än den andra och för ett enda syfte – att bli dödade av Steve. Situationerna som uppstår är helt bisarra och otroligt fascinerande. Huvudet i bäcken, sjuksköterskan som i slowmotion springer med händerna för brösten och brakar igenom en glasdörr eller flickfotografen som tvingar tjejen att ta av sig behån är bland det mest underhållande jag sett på väldigt länge. I stort sett varenda scen Steve är med i är absurd och ju mer han smälter desto starkare blir han och när man tror att man har sett allt kletar han sig vidare för nya äventyr. Musiken går från att vara riktigt stämningsfull till att vara någonting ur en buskisrulle och i det stora hela är The Incredible Melting Man en väldigt speciell upplevelse. Det är en lågbudget b-film med stort B, men så himla bra vet jag inte om den är. En sak är dock säkert och det är att The Incredible Melting Man är jävligt roande, en skrattfest med massor av what-the-fuck-stunder och en förbannat imponerande smältande man i huvudrollen. Det är en perfekt film i sällskap med några öl och ett gäng likasinnade polare. Jag är övertygad om att jag kommer att se The Incredible Melting Man flera gånger igen.