Octaman (1971)

Ett gäng forskare med doktor Rick Torres i spetsen åker på en expedition till Latinamerika. Deras uppgift är att utforska efterdyningarna av farlig strålning i vattnet vid ett fiskesamhälle, då flera av invånarna blivit sjuka efter att de druckit av vattnet och ätit fisken. Torres lämnar lägret i hopp om att hitta finansiering till sitt projekt och när han återvänder har ett odjur levt rövare i lägret. Det förorenade vattnet har skapat ett monster som är hälften bläckfisk, hälften människa…

”How can I believe there exist a sea creature with the arms of an octopus who walks on earth like a man?”

Jag såg en bild från Octaman för några veckor sedan där monstret gömmer sig i vassen, och blev förälskad. Omedelbart kände jag att jag måste se filmen, äga den. Jag hade aldrig hört talas om Octaman tidigare men lustigt nog dyker monstret upp i ett filmklipp i Gremlins 2: The New Batch, vilken jag såg om för en vecka sedan - bara några dagar efter det att jag beställt Octaman. Gremlins 2 är fullproppad med allehanda monster och såhär i efterhand är det väl inte så konstigt att jag missade det korta inslaget sist jag såg Joe Dante’s helt hysteriska uppföljare. Tillbaka till ämnet. Det var länge sedan jag längtat så mycket efter att en film ska komma med posten. Tänk att en enda bild fortfarande kan få mig så exalterad – det är ju fantastiskt! Octaman är en bedårande skapelse och ett av de tuffaste gummimonster någonsin. Jag korkade upp finvinet och lutade mig tillbaka i soffan, nyfiken som en pojke i godisaffären fast med en flaska vuxendricka på bordet istället.

”It’s no fair, we come so far for nada.”

För regi och manus står Harry Essex, mannen bakom manus till mängder av filmer från nittonhundrafyrtio- och femtiotalet där Creature from the Black Lagoon förmodligen är den mest kända. Det dröjde emellertid sjutton år innan han själv satte sig bakom kameran och gjorde sin egen monsterfilm. Octaman bär flera likheter med Creature from the Black Lagoon (vissa sekvenser är direkt kopierade) men är inte i närheten lika bra. Octaman levererar ingen originell historia men det är ju heller inte därför vi väljer att titta på filmen. Det är monstret vi vill se och här dröjer det inte länge innan mutationen gör entré. Redan innan förtexterna har dragit igång får vi se Octaman i all sin prakt, svingandes med sina tentakler. Octaman skiter fullständigt i att gömma sig i dunkla miljöer och bara visa delar av sin kropp. Octaman dyker upp överallt, hela tiden, dag som natt. Monstret för sig som Frankensteins skapelse och när han inte kramar ihjäl sina offer lappar han till dem till höger och vänster med sina sugproppsförsedda labbar. 

För monsterkostymen står Rick Baker som numera är världskänd men med Octaman visade han framfötterna för första gången, långt innan han började håva in oscarsstatyetter. Det är tack vare Baker som Octaman är vad den är. Utan hans involvering skulle förmodligen filmen inte vara mycket att hänga i granen. Visst ser man tydligt att det är en människa i gummidräkt som spelar monstret men det är just det som är filmens charm. Octaman känns som en monsterfilm från femtiotalet och det är förmodligen precis det som var meningen. Filmen är inspelad i tystnad och allt ljud och dialog är inspelad i efterhand. Arkivbilder får ofta agera omgivning och det är tydligt vad som är filmat på plats och vad som är hämtat från allehanda nyhetssändningar eller djurprogram. Regin är inte filmens starka sida och scener som utspelar sig under dagen är i nästa sekund i mörker. Dialogen är tramsig och skådespeleriet är träigt och vissa scener känns onödigt långa när det egentligen inte händer någonting men detta är petitesser och bidrar (förutom det ibland långsamma tempot) till filmens charm. Octaman är en fånig b-film med stort B som på sina ställen till och med levererar lite blodiga våldsamheter som inte är helt olika de som kan ses i samtida italienska våldsfilmer. Folk som uppskattar monsterfilmer med människor i gummidräkter måste se Octaman, resten gör bäst i att sky den som pesten. Jag föll pladask för Octaman och även fast det finns mängder av brister är det en film jag definitivt kommer att se flera gånger i framtiden.