Four of the Apocalypse (1975)

Den lilla ökenstaden Salt Flat i Utah är ingen trevlig stad för de laglydiga invånarna. Året är artonhundrasjuttiotre och korthajen Stubby anländer till hålan. Sheriffen vet vad den nyanlände gästen har i kikaren och sätter Stubby bakom lås och bom. När natten lägger sig över staden anordnar sheriffen en massaker där män med vita huvor lynchar stadens invånare. Stubby och tre andra fångar blir skonade och efter det att de blivit fråntagna sina värdesaker skickas de med häst och vagn iväg ifrån staden med livet i behåll. Kvartetten bestående av Stubby, en gravid prostituerad, ett fyllo och en man som säger sig kunna se döda människor ger sig iväg på en resa genom ett laglöst land, där varje ny dag kan bli deras sista. När de stöter på banditen Chaco förändras deras liv drastiskt. Chaco visar sig vara en sadistisk våldsdyrkare som binder fast männen och våldtar kvinnan för att sedan rida iväg mot solnedgången och lämnar kvartetten åt en oviss framtid – den gruvliga hämnden blir bitterljuv.

”Chaco is the name my friend, and I would be very happy to join your group.”

Tack och lov så finns det fortfarande filmer kvar bland mina favoritregissörer som jag inte har sett. Lucio Fulci’s Four of the Apocalypse är en sådan. I ett sista tappert försök gjorde Fulci en av sina personliga favoritfilmer innan spaghettivästerngenren helt dog ut. Fulci är såklart mest känd för sina ultravåldsamma skräckfilmer som badar i blood, gore and guts och det kändes ganska naturligt att han kröntes till ”The Godfather of Gore”. Hans våldsamma sida gör sig även här påmind men till skillnad från många av hans senare filmer så frossar inte Four of the Apocalypse i blodiga specialeffekter. Det finns några sadistiska inslag och kulhålen som revolvrarna lämnar efter sig är kladdiga skapelser men Four of the Apocalypse är ofta en väldigt vacker och emotionell västernfilm.

”I told you I was a good hunter!”

Four of the Apocalypse inleds fullkomligt fantastiskt med att män i vita huvor tar livet av befolkningen i den lilla staden Salt Flat. Sedan ändrar filmen stämning (och väderlek) flera gånger under resans gång. Det blir lättsamt och humoristiskt under en andjakt, varmt och emotionellt under ett regnoväder när våra nyfunna vänner tvingas spendera natten i en övergiven lada (en sekvens som ändrar ton abrupt när kannibalism kommer in i bilden). Stundtals blir det även riktigt grafiskt och sadism får ta fokus i skepnad av Tomas Milian som spelar vettvillingen Chaco. Med undantag för Chaco så innehåller Four of the Apocalypse ovanligt många sympatiska karaktärer, någonting som inte vanligtvis kännetecknar genren. Skådespeleriet är långt över medel. Fabio Testi och Tomas Milian levererar som vanligt starka personporträtt och skönheten Lynne Frederick (som är mest känd för att ha varit gift med Peter Sellers och som avslutade sitt liv på tok för tidigt i en överdos) samt Michael J. Pollard som spelar alkisen Clem är väldigt bra i sina roller och lyckas förmedla ett djup i annars ganska anonyma porträtt. Musiken som är signerad Fabio Frizzi, Franco Bixio och Vince Tempera är lysande och helt annorlunda från den vi är vana vid i filmer som denna. Jazziga och progg-psychedeliska instrumentala stycken varvas med sjungna popstycken som bär många likheter med det brittiska bandet The Moody Blues. Four of the Apocalypse ser förbannat bra ut och Fulci visar ännu en gång vilken fantastisk regissör han var och det är lite konstigt att filmen inte nämns oftare i hans sammanhang. Four of the Apocalypse är en väldigt bra västernrulle som kanske inte är lika hårdkokt som många av sina kollegor men det är en händelserik historia med ett bra driv och många känslor virvlandes i luften. Varmt rekommenderad!

Once Upon a Time in the West (1968)

Jill McBain anländer till Flagstone i Arizona för att återförenas med sin make Brett och dennes son och dotter. Det är en månad sedan de gifte sig i New Orleans och hon anländer en dag tidigare än förväntat för att överraska honom. Men hon kommer för sent, fem revolvermän med den ondskefulla Frank i spetsen har redan avrättat familjen. Banditen Cheyenne och hans män får skulden för morden när det i själva verket är en man vid namn Morton som ligger bakom. Morton har lejt lönnmördaren Frank för att undanröja alla som kommer i vägen för hans järnväg som ska dras genom landet. Jill slår sig samman med Cheyenne och en mystisk man med ett munspel, då de alla har högst personliga anledningar till att önska livet ur den kallblodiga mördaren Frank.

”By the way, you know anything about a man going around playing a harmonica? He’s somebody you’d remember. Instead of talking, he plays. And when he’d better play, he talks.”

Sergio Leones Once Upon a Time in the West är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger genom åren. Jag har alltid hållit Clint Eastwood högst av alla västernstjärnor, då det var genom filmer han medverkade i som mitt intresse för västernfilmen väcktes. Mannen med Oxpiskan, Pale Rider, Häng Dom Högt och Dollartrilogin var filmer jag såg med jämna mellanrum under hela min ungdom och var det någon jag ville bli när jag blev stor så var det Clintan. När jag såg Once Upon a Time in the West för första gången var jag skeptisk då Eastwood inte fanns med i rollistan. Saken är den att när skådespelare som Charles Bronson och Henry Fonda gjorde entré glömde jag snart bort att detta var en film utan Clint Eastwood i huvudrollen. Henry Fonda är fullkomligt lysande (i en roll som är den raka motsatsen till vad han brukar porträttera) som den iskalla lönnmördaren Frank och Charles Bronson briljerar som den tystlåtna hämnaren med munspelet.

“You know, Jill, you remind me of my mother. She was the biggest whore in Alameda and the finest woman that ever lived. Whoever my father was, for an hour or for a month - he must have been a happy man.”

När Leone var färdig med sin Dollartrilogi ville han lämna genren bakom sig och sätta igång med sitt drömprojekt Once Upon a Time in America men så blev det ju inte. Hans västernfilmer var omåttligt populära och filmbolaget ville inte låta honom göra en film i en annan genre innan han levererade ytterligare en västernfilm. Då bestämde sig Leone för att inleda en ny trilogi där Once Upon a Time in the West blev den inledande och Once Upon a Time in America den avslutande. Resultatet blev minst sagt strålande och en av de bästa västernfilmer som någonsin har gjorts. Jag håller Dollartrilogin och Once Upon a Time in America väldigt högt men Once Upon a Time in the West är min favorit bland Sergio Leones filmer.

“People scare better when they're dying.”

Det rör sig långsamt framåt och det är långa och utdragna scener med fokus på detaljer i omgivningen och ansiktsuttryck. Den tio minuter långa inledningen där revolvermännen väntar på ett anländande tåg och munspelsspelande Bronson dyker upp är lysande. Man kan riktigt känna dammet i näsborrarna och känna den gassande hettan i det ändlöst vackra ökenlandskapet. Sergio Leone säger om Once Upon a Time in the West att: ”Filmens rytm skulle framkalla känslan av en döende människas sista flämtande andetag” och det är precis så det känns i denna två timmar och fyrtio minuter långa dödsdans. Filmens enda egentliga hopp ligger hos Jill som är det enda riktiga kvinnoporträttet i hela historien, men det är ett starkt sådant. Hennes tuffa framtoning och självständighet hörde inte till vanligheten i denna typ av film från eran. Filmens historia skrev Leone tillsammans med Bernardo Bertolucci och ingen mindre än den blivande mästerregissören Dario Argento. För filmens musik står som vanligt Ennio Morricone och det är bland det bästa han har komponerat. Ibland är musiken smärtsamt vacker och varje gång jag hör munspelet blir jag som förstummad. Han använde sig av en liknande melodi i Aldo Lados magnifika terrorfilm Night Train Murders men det är en annan historia, en historia ni kan läsa mer om här. Som jag nämnde tidigare är Henry Fonda och Charles Bronson strålande i sina roller men det gäller även Claudia Cardinale som spelar Jill och Jason Robards som spelar Cheyenne. Once Upon a Time in the West innehåller en fantastisk dialog som bitvis är riktigt underhållande. Historien i sig är i grunden ganska simpel men mer behövs inte i händerna på Sergio Leone som ännu en gång lyckats skapa ett mästerverk!

Django (1966)

Django inleds med att just Django kommer släpandes med en kista någonstans ute i öknen nära gränsen till Mexico. Han kommer till en liten stad som terroriseras av rebeller ledda av Major Jackson och ett mexikanskt rövargäng med General Hugo i spetsen. I sann A Fistful of Dollars anda eller Yojimbo om man så önskar, spelar Django ut de båda gängen mot varandra och passar på att ta hämnd för mordet på sin fru och dessutom bli rik på kuppen.

Django är en intensiv spaghetti western som inte sparar på krutet. Det skjuts hej vilt och antalet kroppar som Django lämnar efter sig är smått imponerande. Det enda som egentligen går att klaga på är den fruktansvärda dubbningen där alla röster låter likadant. Det känns som de använt en röst till amerikanarna, en till mexikanarna och en till de kvinnliga karaktärerna och i längden blir det lite smått irriterande. Att heller inte Ennio Morricone står för musiken är ett stort minus då det istället låter som soundtracket från valfritt matinéäventyr. Det borde vara en stående regel hos spaghetti western genren att Morricone ska stå för musiken. Titelmelodin däremot är förbannat bra där en Elvis imitatör sjunger om vår hjälte Django.

Enligt mig är världens bästa westernfilm Once Upon a Time in the West, tätt följd av Sergio Leone's dollartrilogi. Franco Nero är inte heller någon Clint Eastwood utan ser mer ut som en snäll variant av denne som pratar på tok för mycket. Men Django är helt klart en film du ska kolla upp om du gillar ovanstående titlar. På svenska släppet av filmen står det att ”döden följer hans spår” och det slår huvudet på spiken. Det är i och för sig det enda som stämmer på det svenska släppet, texten på baksidan har inte ett rätt vad gäller handlingen. Frågan är om de överhuvudtaget ens sett Django. Jag har däremot sett filmen och jag gillar den.