Once Upon a Time in the West (1968)

Jill McBain anländer till Flagstone i Arizona för att återförenas med sin make Brett och dennes son och dotter. Det är en månad sedan de gifte sig i New Orleans och hon anländer en dag tidigare än förväntat för att överraska honom. Men hon kommer för sent, fem revolvermän med den ondskefulla Frank i spetsen har redan avrättat familjen. Banditen Cheyenne och hans män får skulden för morden när det i själva verket är en man vid namn Morton som ligger bakom. Morton har lejt lönnmördaren Frank för att undanröja alla som kommer i vägen för hans järnväg som ska dras genom landet. Jill slår sig samman med Cheyenne och en mystisk man med ett munspel, då de alla har högst personliga anledningar till att önska livet ur den kallblodiga mördaren Frank.

”By the way, you know anything about a man going around playing a harmonica? He’s somebody you’d remember. Instead of talking, he plays. And when he’d better play, he talks.”

Sergio Leones Once Upon a Time in the West är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger genom åren. Jag har alltid hållit Clint Eastwood högst av alla västernstjärnor, då det var genom filmer han medverkade i som mitt intresse för västernfilmen väcktes. Mannen med Oxpiskan, Pale Rider, Häng Dom Högt och Dollartrilogin var filmer jag såg med jämna mellanrum under hela min ungdom och var det någon jag ville bli när jag blev stor så var det Clintan. När jag såg Once Upon a Time in the West för första gången var jag skeptisk då Eastwood inte fanns med i rollistan. Saken är den att när skådespelare som Charles Bronson och Henry Fonda gjorde entré glömde jag snart bort att detta var en film utan Clint Eastwood i huvudrollen. Henry Fonda är fullkomligt lysande (i en roll som är den raka motsatsen till vad han brukar porträttera) som den iskalla lönnmördaren Frank och Charles Bronson briljerar som den tystlåtna hämnaren med munspelet.

“You know, Jill, you remind me of my mother. She was the biggest whore in Alameda and the finest woman that ever lived. Whoever my father was, for an hour or for a month - he must have been a happy man.”

När Leone var färdig med sin Dollartrilogi ville han lämna genren bakom sig och sätta igång med sitt drömprojekt Once Upon a Time in America men så blev det ju inte. Hans västernfilmer var omåttligt populära och filmbolaget ville inte låta honom göra en film i en annan genre innan han levererade ytterligare en västernfilm. Då bestämde sig Leone för att inleda en ny trilogi där Once Upon a Time in the West blev den inledande och Once Upon a Time in America den avslutande. Resultatet blev minst sagt strålande och en av de bästa västernfilmer som någonsin har gjorts. Jag håller Dollartrilogin och Once Upon a Time in America väldigt högt men Once Upon a Time in the West är min favorit bland Sergio Leones filmer.

“People scare better when they're dying.”

Det rör sig långsamt framåt och det är långa och utdragna scener med fokus på detaljer i omgivningen och ansiktsuttryck. Den tio minuter långa inledningen där revolvermännen väntar på ett anländande tåg och munspelsspelande Bronson dyker upp är lysande. Man kan riktigt känna dammet i näsborrarna och känna den gassande hettan i det ändlöst vackra ökenlandskapet. Sergio Leone säger om Once Upon a Time in the West att: ”Filmens rytm skulle framkalla känslan av en döende människas sista flämtande andetag” och det är precis så det känns i denna två timmar och fyrtio minuter långa dödsdans. Filmens enda egentliga hopp ligger hos Jill som är det enda riktiga kvinnoporträttet i hela historien, men det är ett starkt sådant. Hennes tuffa framtoning och självständighet hörde inte till vanligheten i denna typ av film från eran. Filmens historia skrev Leone tillsammans med Bernardo Bertolucci och ingen mindre än den blivande mästerregissören Dario Argento. För filmens musik står som vanligt Ennio Morricone och det är bland det bästa han har komponerat. Ibland är musiken smärtsamt vacker och varje gång jag hör munspelet blir jag som förstummad. Han använde sig av en liknande melodi i Aldo Lados magnifika terrorfilm Night Train Murders men det är en annan historia, en historia ni kan läsa mer om här. Som jag nämnde tidigare är Henry Fonda och Charles Bronson strålande i sina roller men det gäller även Claudia Cardinale som spelar Jill och Jason Robards som spelar Cheyenne. Once Upon a Time in the West innehåller en fantastisk dialog som bitvis är riktigt underhållande. Historien i sig är i grunden ganska simpel men mer behövs inte i händerna på Sergio Leone som ännu en gång lyckats skapa ett mästerverk!

The Evil That Men Do (1984)

Den pensionerade yrkesmördaren Holland får reda på att hans polare Hidalgo som är journalist blivit torterad till döds av Clement Molloch, även känd under namnet Doktorn. När han dessutom får se inspelade intervjuer med andra som fallit offer för dennes tortyr bestämmer han sig för att axla sitt gamla yrke en sista gång. Med sig tar han journalistens änka och dotter som täckmantel till Guatemala för att sätta stopp för Doktorns terror.

Detta är en tidstypisk Bronson-Rulle regisserad av J. Lee Thompson. Även om de flesta verkar tycka att Bronson’s 80-tals filmer suger ganska rejält måste jag nog få lov att säga att det är detta årtionde jag föredrar mest när det kommer till Charles Bronson.

Thompson’s och Bronson’s samarbete med 10 To Midnight och Murphy’s Law tillhör mina favoriter med skådespelaren.

The Evil That Men Do är precis som 10 To Midnight och Murphy’s Law en ganska våldsam film. Den är härligt sunkig med en som vanligt stenhård Bronson som dessutom kan läsa på läppar.

När en film inleds med att Bronson kastar en kniv följt av en stillbild av honom med hans namn vet man precis vad man har framför sig. Bronson på rutin i en sliskig och actionfylld hämndodyssé. Precis som jag vill se honom.

Death Wish 1-5 (1974-1994)

Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.

Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.
Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.

Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.

I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.

Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.

Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.
Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.

1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.
Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.
Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.

Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!