Turkey Shoot (1982)

I en avlägsen framtid (året är 1995) jobbar Chris i lugnan ro när soldater rusar in i hennes affär efter frihetskämpen Paul. Chris blir misstagen för sympatisör och blir tillsammans med några andra olyckligt lottade individer, förda till Läger 47 för omskolning och beteendemodifiering. Lägret styrs med en järnhand av Charles Thatcher och hans fängelsevakt Ritter vars motto är: Frihet är lydnad, frihet är arbete, arbetet är livet. Olydnaden är stort i samhället och nya fångar fyller snabbt de många lägren innan de gamla är rehabiliterade och redo för att skickas ut igen. Få fångar får chansen att lämna lägret med livet i behåll men ett fåtal blir utvalda av rika människor från överklassen att agera villebråd i en jakt på liv och död. Snart är Chris och Paul huvudpersoner i ett spel vid namn Turkey Shoot.

Turkey Shoot (även känd under namnen Blood Camp Thatcher och Escape 2000) börjar som en postapokalyptisk vision av framtiden där ingenting avvikande är tillåtet. Graviditet, fritänkande, homosexualitet, allt innebär bestraffning. Merparten av samhällets invånare är inte redo att gå tillbaka till sina liv förrän de kan svara per automatik till den nya regeringens belåtelse. Efter en halvtimmes speltid förvandlas filmen till en variant av The Most Dangerous Game och lägger i den högsta växeln under den resterande timmen. Tack och lov för det för även om den första halvtimmen är underhållande med obligatoriska duschscener och olika bestraffningsmetoder är det den sista timmen som verkligen är höjdpunkten. Det är exploitation i dess bästa form och det är filmer som denna som får Australien att förtjäna sin egen filmgenre, ozploitation. Vi får följa några väl utvalda fängelsekunder som får kämpa för sina liv med döden hack i hälarna. Michael Craig är perfekt som den iskalla lägerchefen Thatcher och Roger Ward är smått lysande som den sadistiska och dessutom mustaschprydda fängelsevakten Ritter. Som pricken över i:et har vi dessutom det varulvsliknande cirkusfreaket Alph som hela tiden är redo för att sätta sina sylvassa tänder i människokött. Det är alltid kul att se Olivia Hussey, kvinnan som aldrig verkar åldras, även fast hon här mest verkar gå på rutin. Steve Railsback gör som vanligt bra ifrån sig som frihetskämpen Paul. Musiken som är signerad Brian May (inte att förknippas med Queens gitarrist) osar John Carpenters samtida skapelser och passar filmen som handen i handsken. Även fast Turkey Shoot har några våldsamma sekvenser minns jag filmen som mer brutal. Å andra sidan har jag sett mycket sedan dess och det är absolut ingenting som drar ner filmen. Turkey Shoot innehåller inte en tråkig sekund och kan ses som en våldsam matinéfilm som tillsammans med en flaska Jack Daniels är alldeles förträfflig underhållning!

War Games: At the End of the Day (2011)

I förtexterna till War Games: At the End of the Day står det att filmen baseras på sanna händelser som utspelade sig den 5 juni 1992. Man kan ju bara hoppas att det inte stämmer då det som följer är en otäck historia.

Fyra killar och tre tjejer åker iväg för att leka krig (filmomslaget säger paintball men det stämmer inte riktigt då det är ett spel vid namn airsoft där man skjuter plastkulor med gevärskopior). Området de befinner sig på är ett gammalt fångläger som numera är en nationalpark. När de strosar omkring efter en spelomgång och väntar på att alla ska samlas igen råkar två av dem stöta på ett skjul i skogen som är fyllt av styckade hundar. Samtidigt försvinner en av tjejerna och mystiska figurer smyger omkring i skogen. När en av vännerna blir skjuten mitt framför ögonen på de andra tar en hänsynslös terror vid. Vad som började som en lek urartar i en kamp på liv och död då tre rejält mentalt störda före detta soldater, som tröttnat på att skjuta hundar, använder de sju vännerna som villebråd.

Liknande upplägg har vi sett många gånger tidigare och mina förväntningar var inte särskilt höga när jag satte mig i soffan och tryckte på play. Men jag blev verkligen positivt överraskad. War Games är en av de bästa varianterna jag sett på väldigt länge på temat som började 1932 med filmen The Most Dangerous Game. Det är brutalt spännande rakt igenom och för en gång skull håller filmen ända till slutet som många gånger brukar förstöra helheten. War Games känns mycket som nutidens franska filmer, där allt går åt helvete och inga lyckliga alternativ ges. Jag känner inte till någon av skådespelarna i filmen men alla gör riktigt bra ifrån sig. Särskilt Lutz Michael i rollen som Uncle, ledaren för det före detta soldatgänget. Han ser totalt iskall ut, vilket han också är. Det var längesedan jag såg så känslokalla karaktärer på film, de visar ingen som helst nåd mot de fredliga airsoft-spelarna. War Games är en mycket lovande filmdebut av den italienska musikvideoregissören Cosimo Alemà och det är definitivt ett namn jag ska hålla utkik efter i framtiden. War Games: At the End of the Day är hittills (tillsammans med Shame, recension HÄR) min mest positiva filmupplevelse för 2012.