Undead (2003)

När René ”Miss Catch of the Day Queen” Chaplin förlorar sitt barndomshem till banken efter det att hennes föräldrar dör, tröttnar hon på sin livssituation och småstadsmentaliteten i den lilla fiskebyn Berkeley. Tillsammans med sin sliskiga pojkvän sätter hon sig i bilen för att se staden försvinna i backspegeln. De hinner inte långt innan ett meteorregn öser ner över staden och lämnar dem strandade tillsammans med invånarna som en efter en förvandlas till blodtörstiga zombies…

”Those things you saw out there. That’s only the beginning. The beginning of the end.”

Undead är en australiensisk zombierulle skapad av de båda tvillingbröderna Spierig. Filmens budget är deras egna livsbesparingar, med lite hjälp från familj och vänner, och känner man till detta så är Undead en minst sagt imponerande skapelse. Visst är det en lågbudgetrulle men det känns inte som det. Resultatet, som efter enorm tålmodighet, ser bättre ut än mycket av det som genren spottat ur sig.

”When I was a kid, we fuckin’ respected our parents. We didn’t fuckin’ eat ‘em!”

Undead är en fartfylld historia, fylld av skaparglädje. Det är en klockren blandning mellan komedi och splatterfilm, oftast är det jävligt kul utan att bli hysteriskt. Filmen flirtar friskt med genrens grundpelare, samtidigt som den känns genuin. Allt ser väldigt bra ut och specialeffekterna som är en blandning av den gamla skolan och datoreffekter imponerar stort. Undead var en positiv överraskning men den är inte helt felfri. Stundtals känns den lite för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner något då vissa partier känns onödigt långa. Det är ett lite för händelselöst händelseförlopp ibland och det dröjer onödigt länge innan våra huvudpersoner inser att ett skott i huvudet är allt som krävs för att sätta ett stopp på eländet. Ibland blir det lite ostigt och klyschigt men i det stora hela så är Undead mycket bättre än mycket annat som genren kläckt ur sig under den senaste tiden (va fan, de slänger till och med in lite zombiefiskar!). Vändningen mot slutet kändes lite otippad men den fungerade alldeles utmärkt och jag kunde inte sluta att tänka på Stephen King’s Under the Dome (som kom i bokform flera år efter det att Undead släpptes) under filmens andra halva. Undead är en frisk bris i zombiefilmsgenren och väl värd att kolla upp. Den förtjänar utan tvekan en plats vid sidan av Peter Jacksons kultfilmer Bad Taste och Braindead.

Wolf Creek 2 (2013)

Två tyska backpackers som utforskar Australiens vildmarker råkar illa ut när de stöter på lustmördaren Mick Taylor. Turturduvorna tältar i en nationalpark när Mick dyker upp och inte många minuter passerar innan han kör kniven i ryggraden på mannen och slår kvinnan medvetslös. När mördaren är i full färd med att stycka pojkvännen (till tonerna av Patti Pages fantastiska låt I Fall to Pieces) vaknar den uppskakade flickvännen till liv och passar på att smita iväg. Hon snubblar chockad ut på vägbanan där engelskmannen Paul kommer körande och gentleman som han är räddar Paul kvinnan i nöd. Det skulle han aldrig ha gjort. Kvinnan är psykopaten Micks senaste tilltänkta offer och när Paul lägger sin näsa i blöt blir Mick fly förbannad. Kvinnan får ett skott i huvudet och innan Paul vet ordet av har en dödlig katt och råtta lek inletts och Paul är villebrådet.

”I still don’t know what you freaking tourists see in this place.”

Tänk att det har gått nästan tio år sedan Wolf Creek kom, usch vad jag börjar bli gammal! Greg Mclean är en av nutidens mest intressanta skräckfilmsregissörer och hittills har han inte gjort mig besviken. Wolf Creek är en modern skräckfilmsklassiker och hans uppföljare, Rogue är en sorgligt förbisedd pärla om en människoätande krokodil. Wolf Creek 2 är Mcleans tredje film och konstigt nog hade jag inte en aning om att den ens var på gång. Sådant är kul, när det helt plötsligt dyker upp en film som man omedvetet har sett fram mot.

“In this world, there's people like me, there's people like you. People like me eat people like you.”

Wolf Creek 2 inleds exakt likadant som föregångaren med att berätta för tittaren att historien bygger på sanna händelser och till en början trodde jag att jag hade satt på fel film. Det insåg jag ganska snart att jag inte hade gjort utan sedan drar filmen igång på studs med att två spydiga poliser får smaka på Micks ilska efter det att de helt oprovocerad gett honom fortkörningsböter. Efter en kul inledning så drar själva historien igång med att introducera det förälskade tyska paret som råkar campa på fel plats vid fel tillfälle. Det är ett jävla ös och innan vi vet ordet av så kommer en ny figur in i bilden, Paul som visar sig vara filmens egentliga huvudkaraktär och olycksfågel och för en kort stund förs tankarna till Steven Spielbergs tidiga tv-klassiker Duel. I Wolf Creek 2 är det mycket mer fokus på mördaren som stryker runt i Australiens vildmarker för att hitta nya offer och John Jarratt får spela ut hela sitt register som den skogstokiga Mick. Mclean har haft några år på sig att fundera ut nya scenarion till sin uppföljare och efter en timmes speltid så känns det som om han vill få med så mycket som möjligt av allt och mot slutet blir det tyvärr ganska tröttsamt. Innan dess hinner han dock ge tittaren en svettig helvetesfärd där det inte finns mycket utrymme för att hämta andan. Med en budget som är sex gånger så hög som originalet blir vi serverade en massa blodiga specialeffekter (bland annat en fantastisk kängurusekvens i rusningstrafik) som tack och lov är av den gamla skolan. I det stora hela är Wolf Creek 2 en ganska lyckad uppföljare som denna gång fokuserar mer på actionladdad spänning än på otäck terrorkänsla. Jag är inte helt nöjd med slutet och jag tappade intresset flera gånger under den sista halvtimmen men skulle filmen slutat efter sisådär sjuttiofem minuter så skulle den ha varit helgjuten. Detta hindrar mig dock inte från att hoppas på ytterligare en uppföljare. Det är lite av ett mysterium att inte Wolf Creek 2 gick upp på de svenska biograferna. Jag skulle gladeligen hostat upp pengar för att se Mick Taylor rensa upp bland de europeiska turisterna på den stora vita duken.

Wolf Creek (2005)

30 000 människor anmäls saknade i Australien varje år. 10 % av dem hittas aldrig igen. En kille och två tjejer semestrar i Broome i västra Australien och efter två veckors avkoppling avslutas vistelsen med en brakfest innan det är dags för att bege sig vidare för att utforska landets vildmarker. Efter ett besök i nationalparken i Wolf Creek dör deras bil och ungdomarna spenderar natten i kärran samtidigt som de försöker klura ut deras nästa drag. När mörkret har fallit bryts plötsligt tystnaden och en räddare i nöden dyker upp. Hans namn är Mick Taylor och efter han tagit sig en titt på bilen och hittar problemet erbjuder han vännerna att bogsera den hem till sig och fixa bekymret gratis. Trion går tveksamt med på att följa med främlingen och mycket riktigt så visar det sig vara deras livs största misstag. Under en trevlig stund kring lägerelden blir ungdomarna drogade och när de vaknar upp får de stifta bekantskap med Micks sanna jag – en psykopat som älskar att orsaka andra smärta.

“I was doing people a service really, by shooting them. There's kangaroos all over the place... like tourists.”

Jag har inte sett Wolf Creek sedan den kom men trots detta har jag fortfarande filmen relativt färsk i minnet. Nu är uppföljaren snart ute i de svenska filmbutikerna så det var hög tid att se om denna moderna skräckfilmsklassiker från landet som satte oz före ploitation. Wolf Creek säger sig bygga på sanna händelser men det är ju såklart en sanning med modifikation och jag tänker inte spendera någon tid med att spekulera i ämnet. Scenariot känns emellertid väldigt realistiskt, och skrämmande nog inte helt otänkbart. Hur som helst så är Wolf Creek en otäck skapelse och en otroligt imponerande filmdebut av regissören Greg Mclean. Filmen bygger effektivt upp en nihilistisk och totalt humorbefriad mardröm och Mclean vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få publiken att känna en genuin känsla av obehag.

”Oh, I get around, you know. Never know where I might pop up.”

Wolf Creek har kallats Australiens svar på The Texas Chain Saw Massacre och visst finns här likheter men Wolf Creek är mycket mer än så. Filmen ser förbannat bra ut med fantastiskt foto och effektfulla miljöer och Mclean visar att han är en jäkel på att hantera filmkameran. Regissören rör om rejält i skräckfilmsmixern och får ut det bästa från genren utan att filmen känns som en tröttsam kliché. Vi blir introducerade för en skara sympatiska ynglingar som för en gångs skull inte beter sig som kompletta idioter och man tycker verkligen synd om dem, trots att killen i sällskapet har otroligt fula tatueringar. John Jarratt levererar ett utomordentligt personporträtt och han är klockren i rollen som den iskalla psykopaten Mick. Det ska bli riktigt kul att få stöta på honom igen då det känns som att han har så mycket mer att ge filmpubliken! Det dröjer innan Wolf Creek blir en otäck skräckfilm men vägen dit är väldigt bra och det känns inte alls som ett obligatorisk tidsfördriv för att förvandla historien till långfilmsformat. Sista halvan är riktigt effektiv och även fast den inte är lika otäck andra gången jag ser den så levererar filmen skoningslös terror som är svår att värja sig från. Wolf Creek har ingen hög bodycount men de tre olyckligt drabbade satarna får våndas så att det räcker och blir över. Wolf Creek är en förbannat effektiv psykoskräckis som har blivit ett viktigt kapitel i Australiens skräckfilmshistoria. Nu hoppas jag bara att uppföljaren håller samma höga kvalité.

Patrick (1978)

Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den nya sjuksköterskan…

”One thing’s for certain. Patrick never does anything on purpose.”

Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad. Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon. Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard Herrmann osande originalmusik passar Patricks stämning bättre.

”What do you call it when someone has the power to make things move around the room without touching them?”

Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är jag beredd att ge Patrick ett toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury. Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt snygga sekvenser. Problemet med Patrick är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga favoriter som Roadgames, Long Weekend och Razorback fast denna gång är det mycket som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.

Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.

Fair Game (1986)

Tre kängurujägare tröttnar på att skjuta kängurus och börjar istället att terrorisera folk i trakten. De sätter siktet på vackra Jessica som driver en fristad för vilda djur i utkanten av bonnhålan, efter det att hon käftat med dom en gång för mycket. Elakingarna bryter sig in i Jessicas hem och lämnar ett foto på henne när hon tar en naken tupplur och det hela eskalerar snabbt i fysisk och psykisk terror. Jessica får nog och endast en tanke cirkulerar i hennes huvud – att hämnas!

”We’re just gonna even up the score a little.”

Jag blev så till mig efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation att jag var tvungen att se någonting som faller under genren. Jag gick igenom min filmsamling och hittade Fair Game (inte den med Cindy Crawford och William Baldwin), vilken jag aldrig tidigare sett. Det lilla klipp jag sett från filmen i dokumentären gjorde den dock till ett av de bidragen jag ville se mest. Ibland lönar det sig att ha en stor filmsamling, man vet aldrig riktigt vad som gömmer sig däri.

Fair Game är en rape/revenge/terrorfilm som avviker från mallen och det är inte helt klart om Jessica faktiskt blev våldtagen eller om hon ”bara” fick kläderna avslitna och blev fastspänd på framgrillen på en bil och körd genom Australiens ökenlandskap tills hon tuppade av. Det känns emellertid mer som en spännande äventyrsfilm, en väldigt bra sådan. Utseendemässigt ser Fair Game jävligt bra ut och regissören har verkligen lyckats skapa en riktigt tät och intensiv terrorfilm som inte känns särskilt b, även fast den faller under kategorin. Filmen känns inte det minsta billig och den innehåller en massa coola och imponerande stunttricks som hör landet till och mycket av actionsekvenserna involverar ett vrålåk. Den pampiga musiken hjälper till att driva den spännande historien framåt och det är inte många av minuterna som försakas till meningslösa diskussioner eller sidohistorier – här är det pang på rödbeten från start. Cassandra Delaney är kanske mest känd för att en gång ha varit gift med John Denver. Här spelar hon Jessica, en stentuff brud i lyxförpackning och det är lite konstigt att hon inte har medverkat i fler än totalt fem filmer och ett tvserieinhopp då hon visar sig vara en alldeles förträfflig skådespelerska. De tre andra sluskarna övertygar också i sina roller och överlag känns inte alls Fair Game som en billig liten b-produktion, vilket jag trodde att den skulle vara. Det blir aldrig särskilt blodigt eller våldsamt men Fair Game var en positiv överraskning som är värd att kolla upp!

BMX Bandits (1983)

BMX Bandits var den första film jag såg på bio som inte var tecknad och den lämnade djupa spår i mig som ung grabb. BMX-cyklar var det enda som cirkulerade i huvudet på mig och när jag fyllde 10 år fick jag en blå i födelsedagspresent av min far, min lillebror fick en röd. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv och jag kände mig häftigast på hela skolan. Inte långt senare visades BMX Bandits eller BMX-gänget Slår Till som den hette på bio och jag blev ännu mer förälskad i både cykeln och min nya favoritfilm. Åren gick och min BMX skrotades. Det var inte lika häftigt längre och filmen försvann sakta från mitt minne, till Severin släppte filmen förra året.

”Why did we take those things? We must have been mad!”

Vännerna Goose och P.J. är två riktiga höjdare när det kommer till att göra vågade tricks med sina BMX-cyklar. Så spenderar de sina dagar tills de av misstag råkar köra in i några kundvagnar och förstör sina hojar. Där möter de Judy som förlorar sitt jobb på grund av detta och de blir snabbt bästa vänner. För att få ihop pengar till att laga sina cyklar och till att köpa en sprillans ny till Judy åker de ut med en båt för att plocka musslor från förtöjda stolpar i vattnet. De hittar en väska och tar den med sig. I den finner de walkie-talkies som ett gäng bankrånare gömt där i väntan på deras stora stöt. Ungdomarna ligger snart riktigt risigt till då skurkarna är dem på spåren.

BMX Bandits är den andra filmen jag ser av regissören Brian Trenchard-Smith inom loppet av ett dygn och träffande nog är det filmen han regisserade efter den fantastiska Turkey Shoot (recension HÄR). BMX Bandits är nog mest känd för att vara Nicole Kidmans första filmroll, här blott 16 år gammal och många år från att göra succé i Hollywood och gifta sig med Tom Cruise. Det är en snäll film för de yngre i familjen med en ganska tunn historia men som är fullproppad av imponerande BMX stunts. Hela sista halvan av filmen är egentligen en lång bil och cykeljakt och skulle det inte vara för de oftast ganska häftiga cykeltricken skulle det nog ha blivit ganska tråkigt. Den tidsenliga musiken och ljudeffekterna som låter som ljussablarna i Star Wars får mina mungipor att röra sig uppåt. För mig är BMX Bandits ett kärt återseende och skulle det inte vara för de tramsiga skurkarna som mest springer runt och är pajaser (förutom överhuvudet som ser ut som Chuck Norris) skulle filmen ha varit mycket bättre, än idag. BMX Bandits får mig att inse att det gjorts på tok för lite BMX-filmer (jag kan inte komma på fler än Rad) för detta är en charmig film och en sida hos mig får mig att sakna min blåa tvåhjuling. BMX Bandits är en nostalgitripp rakt tillbaka till min barndom. 

Turkey Shoot (1982)

I en avlägsen framtid (året är 1995) jobbar Chris i lugnan ro när soldater rusar in i hennes affär efter frihetskämpen Paul. Chris blir misstagen för sympatisör och blir tillsammans med några andra olyckligt lottade individer, förda till Läger 47 för omskolning och beteendemodifiering. Lägret styrs med en järnhand av Charles Thatcher och hans fängelsevakt Ritter vars motto är: Frihet är lydnad, frihet är arbete, arbetet är livet. Olydnaden är stort i samhället och nya fångar fyller snabbt de många lägren innan de gamla är rehabiliterade och redo för att skickas ut igen. Få fångar får chansen att lämna lägret med livet i behåll men ett fåtal blir utvalda av rika människor från överklassen att agera villebråd i en jakt på liv och död. Snart är Chris och Paul huvudpersoner i ett spel vid namn Turkey Shoot.

Turkey Shoot (även känd under namnen Blood Camp Thatcher och Escape 2000) börjar som en postapokalyptisk vision av framtiden där ingenting avvikande är tillåtet. Graviditet, fritänkande, homosexualitet, allt innebär bestraffning. Merparten av samhällets invånare är inte redo att gå tillbaka till sina liv förrän de kan svara per automatik till den nya regeringens belåtelse. Efter en halvtimmes speltid förvandlas filmen till en variant av The Most Dangerous Game och lägger i den högsta växeln under den resterande timmen. Tack och lov för det för även om den första halvtimmen är underhållande med obligatoriska duschscener och olika bestraffningsmetoder är det den sista timmen som verkligen är höjdpunkten. Det är exploitation i dess bästa form och det är filmer som denna som får Australien att förtjäna sin egen filmgenre, ozploitation. Vi får följa några väl utvalda fängelsekunder som får kämpa för sina liv med döden hack i hälarna. Michael Craig är perfekt som den iskalla lägerchefen Thatcher och Roger Ward är smått lysande som den sadistiska och dessutom mustaschprydda fängelsevakten Ritter. Som pricken över i:et har vi dessutom det varulvsliknande cirkusfreaket Alph som hela tiden är redo för att sätta sina sylvassa tänder i människokött. Det är alltid kul att se Olivia Hussey, kvinnan som aldrig verkar åldras, även fast hon här mest verkar gå på rutin. Steve Railsback gör som vanligt bra ifrån sig som frihetskämpen Paul. Musiken som är signerad Brian May (inte att förknippas med Queens gitarrist) osar John Carpenters samtida skapelser och passar filmen som handen i handsken. Även fast Turkey Shoot har några våldsamma sekvenser minns jag filmen som mer brutal. Å andra sidan har jag sett mycket sedan dess och det är absolut ingenting som drar ner filmen. Turkey Shoot innehåller inte en tråkig sekund och kan ses som en våldsam matinéfilm som tillsammans med en flaska Jack Daniels är alldeles förträfflig underhållning!

Coffin Rock (2009)

Jess är en kvinna som önskar sig barn mest av allt i hela världen men hon och hennes man Rob har stora svårigheter, de har försökt i 13 månader utan något resultat. Tillsammans beger de sig till en fertilitetsklinik för att undersöka om Robs spermier fungerar som de ska. En ung man vid namn Evan sitter i receptionen och blir ohälsosamt intresserad av Jess. Han kollar upp deras adress och tar första bästa buss dit, flyttar in i en husvagn och börjar jobba i den lilla staden. Ovissheten om vem eller vad som är problemet hos paret Jess och Rob resulterar i ett stort bråk. Rob stannar hemma och har prestationsångest medan Jess slänger igen dörren och sticker ner till den lokala puben där ett tjejband spelar rock n roll och männen satsar pengar på ett krabbrace. Rob får dåligt samvete och åker ner till krogen för att hämta Jess men hon blåser av honom och ragglar dyngrak där ifrån till sitt jobb, för att komma bort ett tag. Evan dyker upp och visar henne en bebiskänguru och de ligger med varandra men mitt i akten ångrar sig Jess och rusar hem. Evan, som uppenbarligen inte riktigt är som han ska, blir överlycklig och tror att de är ett par men då han ser Jess och Rob kramas i deras hus blir han skogstokig och åker hem och slår ihjäl sin bebiskänguru. När Jess förklarar för Evan att allt var ett misstag fattar han fortfarande inte galoppen. Som om saker och ting inte vore illa nog blir Jess gravid och oddsen ligger på att det är Evan som är fadern. Evan är en djupt störd ung man som är övertygad att de är menade för varandra. Jess liv förvandlas till en mardröm.

Coffin Rock berättar en historia vi har sett flera gånger tidigare. Kille träffar gift kvinna, kvinna ligger med kille, kille blir besatt av kvinna, kvinna vill inte ha något med kille att göra, kille blir galen. Trots att man vet exakt vad som ska hända sitter jag på helspänn filmen igenom. Detta är mycket tack vare bra skådespelare och de många gånger dåligt utförda klichéerna fungerar här alldeles utmärkt trots att de har använts fler gånger än jag kan räkna. Coffin Rock har jämförts med Fatal Attraction men det är lite missvisande. Filmen handlar om en affär som går överstyr men där slutar likheterna. Här är det inte Glenn Close som kokar en kanin utan den unga förmågan Sam Parsonson som lägger en död känguruunge i parets barnkammare. Coffin Rock är en spännande psykothriller där Parsonson är mycket bra som psykopaten Evan och Lisa Chappell likaså som den osympatiska Jess. Det svårt att förstå varför den sympatiska Rob stannar hos henne och det är nästan så att man tycker synd honom när han går från plågad make till lycklig blivande familjefar.

Australien har spottat ur sig mängder av bra film den senaste tiden och det är konstigt att jag helt missat Coffin Rock. Det blev ännu en positiv överraskning och det är alltid lika trivsamt att bekanta sig med en ny eller gammal rulle från landet där de flesta invånarna verkar vara helt från vettet.

Lady, Stay Dead (1981)

”Don’t you play games with me woman”

Gordon är en djupt störd individ som är besatt av smörsångerskan Marie. Tidningsurklipp från Maries karriär fyller väggarna och i garderoben har han en skyltdocka efter hennes avbild. Som pricken över i är han dessutom Maries personliga vaktmästare. När Gordon får lite tid över gömmer han sig på stranden och kollar in Marie med en kikare samtidigt som han juckar ett hål i marken och fantiserar om fastbundna kvinnor. Marie, som visar sig vara en riktig diva, är helt ovetande om Gordons besatthet för henne och hennes musik. När Gordon inte tycker att det räcker att ha samlag med ett hål i marken smyger han in i Maries hus och spelar favoritskivan Love Songs av henne. Marie flippar ut och idiotförklarar honom och ber honom lämna huset. Det vill inte Gordon utan istället våldtar han henne och när han inser hur illa Marie verkligen tycker om honom dränker han henne i ett akvarium. Eftersom Gordon inte är den smartaste personen i ett par skor tar det lite tid innan han inser vad han gjort. Han blir ledsen och uppgiven och börjar smyga runt i och runt omkring huset. Maries syster kommer på besök i tron om att systern är på något jobb i några dagar och gör sig hemmastad. Hon inser ganska snart att allt inte står rätt till när hon hittar grannens hund flytandes i havet och dessutom beter sig Gordon allt märkligare.

”Anytime that you want it good and rough, I’m always here. You just got to call me.”

Jag har aldrig hört talas om Lady, Stay Dead tidigare men efter lite detektivarbete visade det sig att jag har två andra filmer av regissören som nu väntar på att bli sedda. De som sett filmen verkar tycka att den första halvtimmen är seg och tråkig. Det kan jag verkligen inte hålla med om då det är sleaze på hög nivå med sliskig musik som soundtrack. Filmen börjar som ren exploitation (eller ozploitation som det ju kallas när det kommer från Austalien) i skitig I Spit on Your Grave anda men sedan utvecklas den till en psykologisk thriller. En väldigt stämningsfull sådan där allt klaffar perfekt, från skådespeleri och historieberättande till kameravinklar och snyggt utförda scener. Chard Hayward är klockren i rollen som den perverterade trädgårdsmästaren. Det är ingen blodig historia, här går det psykiska våldet före det grafiska men det är spännande som bara den. Jag förlorar aldrig intresset och även om det är en b-film känns det inte som en sådan. Filmen var inte alls vad jag väntat mig, jag blev positivt överraskad. Lady, Stay Dead är en australiensisk pärla som (om du får tag i den) jag rekommenderar det varmaste!

trailer till filmen + en massa andra intressanta titlar

The Horseman (2008)

Christian Forteski får beskedet att hans dotter har avlidit till följd av en heroinöverdos. Förutom spår av heroin, kokain och alkohol fann polisen sperma efter fyra män. Christian får ett paket utan avsändare, innehållandes en film som visar grova övergrepp på hans kraftigt påverkade dotter. Fylld av sorg och förtvivlan påbörjar han en jakt på hämnd. Det blir en enkelresa till helvetet med en enda avsikt. Att ta livet av alla som var involverade i hans dotters död.

The Horseman är en rå och realistisk mardröm som utspelar sig i namnlösa förorter i Australien. Det är mycket mer än bara en hämndhistoria. Det är en faders sorgsna resa genom tomhet och smärta. Den enda ljuspunkten i hela filmen är relationen som uppstår mellan Christian och en ung lifterska vid namn Alice. Då Christians minnen av sin dotter visar henne vid en ung och oförstörd ålder, indikeras det ganska tydligt att deras relation för länge sedan raserats. Alice blir dottern han aldrig hade, dottern han kan rädda från det grymma i samhället.

Utseendemässigt ser The Horseman ut som en skapelse från 1980-talet. Den ser skitig ut men inte alls på samma sätt som exploitationfilmer från samma era. Filmen har mer gemensamt med brittiska Dead Man’s Shoes (recension HÄR) än merparten av Death Wish (recension HÄR) kopiorna. Det är inte en cool film som man jublar åt varje gång elakingarna får vad de förtjänar. Här känns det i hela kroppen. När man tror att det inte går att bli mer miserabelt och att våldet nått sitt klimax, når filmen ytterligare en pik.

The Horseman är en svår film att betygsätta, inte för att den är dålig utan för att den tar upp ett ständigt aktuellt ämne som är omöjligt att värja sig mot. Det är enkelt att ställa sig frågan och att spekulera, vad skulle du själv göra i en liknande situation? Svaret är däremot omöjligt att ge.

Primal (2010)

För 12 000 år sedan satt en kille och kladdade på en grottvägg. Han blev slaktat av någonting människoliknande med sylvassa tänder. BAM! Vi blir förflyttade till nutid. Sex vänner åker i en bil någonstans i Australiens ödemarker. De är på väg till samma ställe för att utforska grottmålningarna som killen 12 000 år tidigare skapade. Tydligen är det 120 år sedan någon såg dem sist och för de gick det inget vidare. Vännerna slår läger i närheten av målningarna och spelar gitarr vid lägerelden, knullar, svär och dricker öl. När en av tjejerna, Mel, bestämmer sig för att nakenbada blir hon täckt av blodiglar. Det visar sig att något i vattnet gör henne väldigt sjuk. Under natten får hon hög feber och hennes tänder trillar ut. Efter ett misslyckat försök att ta henne därifrån till ett sjukhus blir hon allt sämre. Mel blir skogstokig och hennes sprillans nya rakbladsvassa tänder använder hon flitigt på de andra i sällskapet. En mardröm långt ute i ingenstans har tagit sin början.

Detta är ett koncept som alltid har tilltalat mig och det krävs inte mycket till övertygelse för att få mig att se så många som möjligt av dessa filmer. Det enda undantaget skulle i så fall vara om de kommer från produktionsbolaget The Asylum. Deras filmer har gjort mig besviken och irriterad flera gånger för mycket.

Några ungdomar ute i vildmarken som festar och har det kul och plötsligt kommer ett monster eller en psykopatisk mördare och tar deras liv, en efter en. Det är historier som får mig att fastna på kroken. I Primal får vi dessutom lite mystik inslängt. Score, säger jag då det är riktigt underhållande, till en början i alla fall. Filmen tappar ganska snabbt fart och den sköna stämningen som fanns i filmens första 30 minuter är som bortblåst. Vad som följer är det gamla vanliga springaskrikasplash och det har jag ingenting emot så länge det är gjort med finess. Här får det mig istället att fingra på min telefon och det är inget gott tecken. Primal är ett helt okej tidsfördriv, inget mer. Filmens sista 10 minuter är dock riktigt roande och ”befruktningsscenen” är hur cool som helst, även om regissören kanske sett The Evil Dead några gånger för mycket.

Long Weekend (1978)

Peter och Marcia tar en paus från stressen i storstaden och deras problem på hemmaplan och campar över helgen på en avskild strand, långt borta från civilisationen. Där behandlar de varandra och deras omgivning som skit, något de bittert kommer att få ångra.

Att berätta mer om handlingen för de som ännu inte sett filmen skulle förstöra helheten då detta är en effektiv ”naturen slår tillbaka” film. 

Jag hörde först talas om Long Weekend när jag såg remaken från 2008. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var mer originell än de flesta filmer jag sett på ett tag och fick då reda på att det var en nyinspelning av en australiensisk film med samma namn. Jag glömde helt bort den men nu tre år senare fick jag äntligen chansen att se den, i vacker widescreen på Synapse's dvdsläpp av filmen.

Long Weekend är skriven av samma man som ligger bakom manusen till den Hitchcock inspirerade Roadgames och vildsvinsfilmen Razorback, detta är helt klart min favorit bland de tre. Peter och Marcia kan vara det mest osympatiska par jag sett på film någonsin och det är ett stort mysterium vad de gör tillsammans överhuvudtaget. Det är inte många snälla ord som kommer ut ur deras munnar.

Tack vare den stämningsfulla musiken och de obehagliga ljudeffekterna, vilar det en illavarslande stämning över Long Weekend. Det otäcka är inte det man ser utan det man hör för filmen är varken våldsam eller blodig. 

Detta australiensiska guldkorn ger tittaren en rejäl hint till att inte jävlas med moder natur.