War Games: At the End of the Day (2011)

I förtexterna till War Games: At the End of the Day står det att filmen baseras på sanna händelser som utspelade sig den 5 juni 1992. Man kan ju bara hoppas att det inte stämmer då det som följer är en otäck historia.

Fyra killar och tre tjejer åker iväg för att leka krig (filmomslaget säger paintball men det stämmer inte riktigt då det är ett spel vid namn airsoft där man skjuter plastkulor med gevärskopior). Området de befinner sig på är ett gammalt fångläger som numera är en nationalpark. När de strosar omkring efter en spelomgång och väntar på att alla ska samlas igen råkar två av dem stöta på ett skjul i skogen som är fyllt av styckade hundar. Samtidigt försvinner en av tjejerna och mystiska figurer smyger omkring i skogen. När en av vännerna blir skjuten mitt framför ögonen på de andra tar en hänsynslös terror vid. Vad som började som en lek urartar i en kamp på liv och död då tre rejält mentalt störda före detta soldater, som tröttnat på att skjuta hundar, använder de sju vännerna som villebråd.

Liknande upplägg har vi sett många gånger tidigare och mina förväntningar var inte särskilt höga när jag satte mig i soffan och tryckte på play. Men jag blev verkligen positivt överraskad. War Games är en av de bästa varianterna jag sett på väldigt länge på temat som började 1932 med filmen The Most Dangerous Game. Det är brutalt spännande rakt igenom och för en gång skull håller filmen ända till slutet som många gånger brukar förstöra helheten. War Games känns mycket som nutidens franska filmer, där allt går åt helvete och inga lyckliga alternativ ges. Jag känner inte till någon av skådespelarna i filmen men alla gör riktigt bra ifrån sig. Särskilt Lutz Michael i rollen som Uncle, ledaren för det före detta soldatgänget. Han ser totalt iskall ut, vilket han också är. Det var längesedan jag såg så känslokalla karaktärer på film, de visar ingen som helst nåd mot de fredliga airsoft-spelarna. War Games är en mycket lovande filmdebut av den italienska musikvideoregissören Cosimo Alemà och det är definitivt ett namn jag ska hålla utkik efter i framtiden. War Games: At the End of the Day är hittills (tillsammans med Shame, recension HÄR) min mest positiva filmupplevelse för 2012.