Big Bad Wolves (2013)

Under en kurragömmalek försvinner en flicka. Hon hittas senare fastspänd vid en stol i skogen, utan huvud och med trosorna hängande vid anklarna. En barnamördare härjar i en israelisk stad och läraren Dror är polisens huvudmisstänkte. När bevisen inte räcker till tar snuten Miki lagen i egna händer men den döda flickans pappa Gidi hinner före och han skyr inga medel för att få Dror att erkänna…

”Han kidnappade flickor och proppade i dem godsaker. Men godsakerna innehöll sömnmedel, så flickorna föll i djup sömn. När de sov körde han in sin penis i vartenda hål på deras kroppar.”

Det senaste året har de båda israeliska regissörerna Navot Papushado och Aharon Keshales andra långfilm Big Bad Wolves poppat upp lite överallt, alla verkar älska den. Regissörernas första film, Rabies, var en positiv överraskning och jag har sedan dess varit nyfiken på vad de skulle hitta på härnäst. Big Bad Wolves gjorde mig inte besviken. Jag visste ingenting om filmens handling innan jag såg den, jag läste inte ens på dvd-fodralets baksida. Regissörsduon har med små medel lyckats skapa en tät och smart thriller med en lagom dos av becksvart humor. Med tanke på filmens tema så är det ganska våghalsat att inkludera humor men det fungerar väldigt bra och man sätter skrattet i halsen vid flera tillfällen och precis som i Rabies så är det komiska förbannat kul, utan att vara gapskrattig.  Utseendemässigt så är Big Bad Wolves ett snyggt hantverk och ser definitivt inte ut som en billig exploitationrulle som skapats i syftet att chockera. Det är en mörk historia som hanteras lite annorlunda än vad vi är vana vid och dilemmat rätt och fel dras till sin yttersta spets. Vad som skulle kunna vara vilken valfri hämndrulle som helst förvandlas till en smart och lågmäld thriller som får tittaren att tveka om vad som är rätt och fel ända tills de sista svettiga minuterna. Jag kan bara hålla med majoriteten av de imponerade filmtittarna, Big Bad Wolves är en förbannat bra rulle och definitivt en av förra årets bästa filmer.

Among the Living (2014)

Sista dagen innan sommarlovet blir de tre ynglingarna Victor, Dan och Tom bestraffade med kvarsittning efter ett matkrig i kafeterian. Det ger de blanka fan i och bestämmer sig för att avsluta terminen med att skolka. De fördriver dagen med att tjuvröka och tutta på en lada innan de anländer till sin favoritlekplats, den övergivna filmstudion Blackwoods. Där hittar de en vettskrämd kvinna fastbunden i bagageluckan på en bärgad bil och de inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Livrädda flyr trion till sina respektive familjer men hemmets lugna vrå är allt annat än säker…

”Klarence, min son. Om de upptäcker att du finns så spärrar de in dig för att studera dig eller håna dig. Vi får återskapa vår familj. Vi får hitta ett hem. Vi får anpassa oss till det okända och försvinna…”

Den franska regissörsduon Alexandre Bustillo och Julien Maury är tillbaka med sin tredje långfilm Among the Living (Aux Yeux des Vivants). Jag hade inte en aning om att de ens var aktuella med en ny film förrän detta årets upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund. Tyvärr missade jag den då jobb kom i vägen men nu har Njutafilms äntligen släppt den på dvd och blu-ray. Det var länge sedan jag hade så grymt höga förväntningar på en film, kanske var det därför jag blev så besviken.

”Tre killar dog på en inspelning för cirka 13 år sedan. De ignorerade säkerhetsreglerna så de fick stänga ner. Det var många som blev arbetslösa. Nu kommer ungdomar hit för att röka, dricka öl och ha sex.”

Inside (À l'intérieur) är en briljant uppvisning i ultravåld och en av mina favoriter bland den nya vågen av extrema filmer från Frankrike. Den otroligt lyckade uppföljaren Livide är en ond vuxensaga som ser makalöst bra ut. Among the Living är alltså regissörernas tredje film och efter en sådan extremt lovande inledning på karriärerna är det svårt att inte förvänta sig storverk varje gång de kommer ut med en ny film. Among the Living inleds brutalt när en höggravid kvinna (samma kvinna som skrämde vettet ur en annan gravid kvinna i Inside) ledsnar på sin supande make och klubbar ner honom, knivhugger deras son, sätter kniven i magen och avslutar med att skära av sig halsen. Sedan tar ett ungdomsäventyr fart som kan ses som något av Frankrikes svar på Stephen Kings historier med ynglingar i huvudrollerna. Problemet är bara att Among the Living´s lovande kombination av ungdomsäventyr och slasherfilm inte är särskilt lyckat. Det kunde ha blivit hur bra som helst men filmen kommer liksom aldrig till skott. Den nedlagda inspelningsstudion är en bra utspelningsplats och när filmen sedan ändrar sceneri och flyttar in i de tre pojkarnas olika hem blir det stundtals riktigt spännande. Det största problemet med Among the Living är att i stort sett vartenda mord händer bortom kameran eller klipps tvärt av när det är dags för blodutgjutelse. En skräckfilm behöver inte drypa i våld bara för att jag ska gilla den fast i Among the Living är det så många missade möjligheter att jag till slut nästan blev förbannad. Among the Living är inte en dålig film men det är utan tvekan en av årets största besvikelser. Den innehåller några snygga och effektiva sekvenser och filmens sista tjugo minuter är intensiva men det är definitivt duons sämsta film. Om man går in med lägre förväntningar än jag så kanske man uppskattar Among the Living men förvänta dig bara inte en ny Inside eller Livide.

The Beast (1996)

Turistsäsongen knackar på dörren i den lilla kustbyn Graves Point och livet lunkar på som vanligt för invånarna. Lugnet ruckas när fiskaren Whip snubblar över en öde flotte ute på havet och när han tittar närmare hittar han en mystisk klo inbäddad i plasten. Fyndet skickas iväg till marinbiologen Talley för att studeras mer ingående och det dröjer inte länge innan Talley nyfiket knackar på Whips dörr. Klon tillhör en bläckfisk, en hungrig sådan som när djurlivet försvinner letar efter nytt byte att stilla sin hunger med – människan.

”Get out of the water!”

Författaren Peter ”Hajen” Benchley gillar verkligen att utforska vattnet och vad som gömmer sig i djupet. Tv-filmen The Beast följer mallarna och i många avseenden så kopierar Benchley sig själv med denna historia om en gigantisk bläckfisk som terroriserar en liten fiskeby. Jag har inte läst boken men filmatiseringen är i varje fall en på många sätt uppgradering av Jaws med ett nytt sjöodjur i centrum. Det spelar ingen roll då The Beast är en riktigt lyckad rulle!

”Kinda makes you wonder, don’t it? If what we have here is the baby, where is his mama?”

The Beast innehåller alla de karaktärer som vi är vana till när det kommer till djurskräck. Vi får bekanta oss med den godhjärtade fiskaren Whip, vars fru omkom i vågorna tio år tidigare, nyanlända löjtnant Kathryn på kustbevakningen som hela tiden knuffas undan då hon är kvinna, marinbiologen Talley som vet allt om bläckfiskar och trilskas med att använda dess latinska namn, den egotrippade borgmästaren Schyvler och sjöbusen Coven. Även fast det är standardkaraktärer så fungerar de alldeles utmärkt i en film som The Beast, varför krångla till något som fungerar? Det är kul att se Larry Drake i rollen som Coven och CSI-stjärnan William Petersen som aldrig verkar ändra utseende fungerar utmärkt i huvudrollen. The Beast är en väldigt välgjord tv-film, uppdelad i två avsnitt, som mycket väl skulle ha kunnat gå upp på biograferna. Specialeffekterna är riktigt bra och bläckfisken ser förbannat cool ut. Attackerna är ganska många och är riktigt bra utförda där favoritsekvenserna är ubåtsincidenten och slutuppgörelsen mellan människa och monster. Vi får många undervattensscener serverade där bläckfisken simmar runt till tonerna av dramatisk musik och för att vara tre timmar lång så dyker besten upp från djupet fler gånger än jag hade förväntat mig, inget vänta till sista halvtimmen här inte! Visst är The Beast klyschig men jag gillar den skarpt och de tre timmarna stack iväg fort som tusan och filmen kändes aldrig trists eller utdragen. The Beast är en lyckad mix av kärlek, dramatik och sjömonster och den är bättre än mycket annat skräp som djurskräcksgenren spytt ur sig de senaste tjugo åren. Perfekt eftermiddagsunderhållning, varmt rekommenderad!

Splinter (2008)

Polly tar med sin storstadspojkvän Seth (han är biolog som hellre läser om naturen än att spendera tid i den) för lite gammal hederlig campingsemester i Oklahomas utkanter. Det går väl sådär och när tältet pajar så bestämmer de sig (till pojkvännens förtjusning) för att ta in på ett motell istället. Det går väl också lite sådär då de inte hinner långt innan de stöter på brottslingarna Farell och hans flickvän Lacey som forcerar sig in i deras bil. Det kommer dock att bli ännu värre. De fyra fastnar på en bensinmack ute i ingenstans och utanför lurar en livsfarlig parasit som tar djur och människors kroppar i besittning och förvandlar dem till blodtörstiga monster.

”It killed her. It killed the other girl. It kills everything. It’s gonna kill us.”

När Friends gick på tv så tittade jag, precis som resten av världen på den varenda vecka och väntade ivrigt på att nästa avsnitt skulle sändas så att jag kunde se mer av Ross, Rachel, Chandler, Monica, Phoebe och Joey. När seriens spinoff, Joey kom så följde jag förstås även den fast det dröjde inte särskilt länge innan den retade gallfeber på mig. Anledningen var den omåttligt irriterande karaktären som spelade Joeys systerson Michael Tribbiani, spelad av Paulo Costanzo. Costanzo var den enda anledningen till att det dröjde så länge innan jag såg Splinter för första gången men det visade sig att han faktiskt passade ganska bra i rollen som mesproppen Seth.

“Jesus lady, help can't even help us.”

Nu var det flera år sedan jag såg Splinter senast men den är precis lika bra denna gång. Splinter är på många sätt en ultimat monsterfilm. Filmen innehåller inte särskilt många karaktärer, men de som medverkar sköter sig alla bra, och den utspelar sig nästan uteslutande på en avlägsen bensinmack. Trots detta så lyckas Splinter vara riktigt spännande och hålla ett rasande tempo från ruta ett. Filmen innehåller inga mobiler eller andra nymodigheter och den kunde lika väl ha kunnat vara en skapelse från åttiotalet, en idag kultförklarad sådan. Specialeffekterna är brutala och slafsiga och monstren som skapas av illsinta parasiter är riktigt tuffa. Splinter levererar överlevnadsskräck och monsterfilm i en härlig blandning och det är lite konstigt att det fortfarande inte har dykt upp en tvåa. Splinter är utan tvekan en av de bästa monsterfilmerna från denna sida av millenniet!

Excision (2012)

Pauline är inte som alla andra tonåringar. Hon är en udda figur som gör sitt yttersta för att inte passa in, varken hemma eller tillsammans med sina skolkamrater. På hemmaplan lever hennes föräldrar i ett kärlekslöst förhållande och hennes lillasyster lider av en problematisk lungsjukdom som fått Pauline att sjunka in i böcker om kroppens anatomi. På nätterna drömmer hon sexuellt laddade drömmar, fyllda med blod och smärta och hennes fascination för det morbida och obscena eskalerar allt mer. 

”Can you contract an STD from having sex with a dead person?”

Excision bygger på regissören Richard Bates Jrs kortfilm med samma namn och detta är hans långfilmsdebut, en otroligt imponerande sådan. Filmens huvudperson Pauline är en svårdefinierbar figur som är både distanserad och kontaktsökande. Ingen tycker om henne, förutom hennes lillasyster och till och med hennes mamma utbrister halvvägs in i filmen att det är omöjligt att älska henne. Pauline hänförs av blod, både i vaket och sovande tillstånd och driver allt till sin yttersta spets, allra mest tydligt i filmens strålande final. Hennes tonårsrevolt går verkligen inte av för hackor! AnnaLynne McCord är fantastisk i huvudrollen och även fast hon gör det väldigt enkelt för tittaren att hata henne kan man samtidigt inte låta bli att känna för henne. Bates Jr har tagit temat på ungdomars funderingar kring livet och kruxet med att sakta men säkert kliva in i vuxenlivet till en helt ny nivå och jag kan inte annat än att bli överraskad på bästa tänkbara sätt.

“I'm ready to lose my virginity. It's a common misconception that having intercourse during menstruation is unhealthy. When I lose my virginity, I want to be on my period.”

Excision är fullproppad med kända ansikten från tv-serier, allt från Twin Peaks till Modern Family. Gamla rävar som John Waters och Malcolm McDowell gör som vanligt bra ifrån sig men den som imponerar mest (med undantag för McCord) är trots allt den före detta porrstjärnan Traci Lords som briljerar i varenda scen som den frustrerande mamman. Det är fel att kalla Excision för en skräckfilm (eller tja, en förälders värsta mardröm måste det ju ändå falla under) för det är det inte, även fast den innehåller en massa blodsdrypande sekvenser. Det är ett väldigt mörkt drama som är fylld av kolsvart humor och morbida utspel. Inte sedan australiensiska The Loved Ones har jag sett en så bra och annorlunda high school-film. Varmt rekommenderad!

Kiss of the Damned (2012)

Paolo träffar Djuna i videobutiken och genast uppstår en ömsesidig attraktion. De slår följe hem till Djunas avlägsna herrgård men när känslorna svallar över ber Djuna Paolo att gå och att aldrig kontakta henne igen. Kärleken rotar sig djupt inne i Paolos hjärta och lockelsen blir till slut för stor för att motstå. Det finns en anledning till Djunas distanserande beteende, hon är en gammal själ som vandrat på jorden i århundraden. Dagtid gömmer hon sig inomhus och nattetid stillar hon sin blodshunger genom att attackera djur i den kringliggande skogen. Trots detta kan Paolo inte hålla sig borta och under en het kärleksakt blir han ett med Djuna. Djunas värld tillhör nu Paolo och hon lär honom allt hon vet om de odödligas värld. Trubbel är emellertid på ingång när Djunas syster Mimi oannonserat dyker upp och hon är inte lika harmoniskt lagd.

”I would have done anything to be with you.”

Jag har bara hört positiva saker om Kiss of the Damned och jag har varit nyfiken på filmen ett bra tag nu. Kiss of the Damned tar ett steg tillbaka från nutidens vampyrfilmer och rotar sig istället bland de europeiska läckerbitarna från sjuttio- och det tidiga åttiotalet. Vampyrfilmer har aldrig lockat mig något nämnvärt men det finns såklart undantag. Just de europeiska skapelserna, främst de som Jean Rollin regisserade, ligger mig varmt om hjärtat och Kiss of the Damned bär flera likheter med dessa, till en början i alla fall.

”Do we live forever?”

Visuellt sett är Kiss of the Damned en riktig godbit. Det är en ursnygg skapelse som verkligen tar vara på dess omgivningar och långfilmsdebuterande regissören Xan Cassavetes har en fingertoppskänsla för detaljer. Kiss of the Damned är otroligt vackert filmad och fotot är stundtals makalöst. Lust, kärlek och åtrå står i fokus och Kiss of the Damned är mer ett erotiskt laddat drama än en renodlad vampyrskräckis, även fast elementen finns här. Filmens första halvtimme är fantastisk och man glömmer bort att detta är en film från 2012. Sedan faller tyvärr Kiss of the Damned in i det jag tycker är mindre intressant när det kommer till vampyrgenren; trista konversationer om vampyrens funktion och plats i samhället och det känns mer som ett avsnitt ur True Blood än en förförisk och sexuellt laddad skönhet från en tid då genren var i sitt esse. Sexualitet och ett suggestivt bildspråk är sådant jag kräver av en vampyrfilm och Kiss of the Damned lyckas delvis med detta. Filmen serverar flera sexiga sekvenser och den ledande trion är alla övertygande i sina roller. Fransyskan Joséphine de La Baume är som skapad för rollen som Djuna, hon är bedårande vacker och hennes brytning kan få smör att smälta i ett vinterlandskap. Mittenpartiet gjorde mig lite besviken men bortser man från detta så är Kiss of the Damned en väldigt bra film som ekar av den gamla skolan. Kiss of the Damned är erotiskt ögongodis som inte överdoserar på våldsamheter eller nakna kön utan balanserar på den tunna linjen mellan kvalité och kalkon utan att tippa över till det sistnämnda. Det är en imponerande, om än inte helgjuten långfilmsdebut och jag är väldigt nyfiken på vad Cassavetes hittar på härnäst.

Grotesque (2009)

En man sitter i en skåpbil och väntar. När ett par passerar attackerar han. Desorienterade och rädda vaknar paret upp från deras första date, som såhär i efterhand inte gick något vidare. De har fastnat i händerna på en sadistisk doktor som älskar att se andra människor plågas. Den namnlösa doktorn utsätter deras kroppar och psyke för en terror de inte ens kunnat föreställa sig i deras vildaste fantasier. Doktorn ger dem ett löfte, att de kommer att dö om inte deras överlevnadsinstinkt väcker njutning hos honom. Låt tortyren börja!

”Från och med nu kommer det att göra ont. Kämpa och få mig att njuta.”

Grotesque har funnits i min filmsamling en längre tid men det var inte förrän jag av en slump insåg att det är samma regissör som ligger bakom den utmärkta mockumentär/found footagerysaren Noroi: The Curse som jag blev riktigt sugen på att se filmen. När Grotesque kom ut för några år sedan blev den uppmärksammad på grund av dess våldsamma natur och i England och Norge gick det så långt att filmen totalförbjöds. I Sverige förekom tack och lov inget sådant tramseri utan det alltid lika pålitliga filmbolaget Njutafilms var inte sena med att inkludera den i sin imponerande katalog.

”Jag har plåstrat om er så ni inte dör.”

Brutal är bara förnamnet, Grotesque är ultravåld deluxe. Filmen drar igång på studs och sedan är det ingen hejd på vad den galna doktorn utsätter de två stackars satarna för. Historiemässigt har Grotesque inte mycket att berätta, dess historia är minimal. Det är en studie av en sadistisk människas sjuka begär och en minst sagt tragisk kärlekshistoria om två unga människors första date som slutar i katastrof. Detta tar emellertid inte upp mycket speltid, nästan all fokus går åt till att visa så mycket övergrepp och grafisk tortyr som möjligt och ingenting är tabu. Grotesque är tortyrporr, i dess mest brutala form. Våldsdåden (som ackompanjeras till klassisk musik) gömmer sig sällan bakom kamerans lins och inga kroppsdelar undgår doktors förödande redskap. Dialogen är minimalistisk och rollerna otroligt utlämnande och det är omöjligt att inte känna sympati för de stackars krakarna. Det är inte svårt att se var regissören Kôji Shiraishi hittat sin inspiration. Han har gått tillbaka till åttiotalets Japan där Guinea Pig-filmerna chockerade publiken och när Eli Roth släppte lös den brutala besten Hostel och dess uppföljare några år tidigare kunde Grotesque inte komma vid en mer läglig tid, tittarna törstade efter mer blod och Grotesque levererar med råge på det planet. Om man tar Guinea Pig, Hostel och The Human Centipede och kör runt i filmmixern så skulle det se ut ungefär såhär. Grotesque är en väldigt kort film, bara strax över sjuttio minuter, men det räcker gått och väl. Filmen är gjord med ett enda syfte, att chockera publiken och med det lyckas Grotesque alldeles utmärkt. Specialeffekterna är brutala och allt är så elakt att man börjar undra hur i helvete någon ens kunde komma på tanken att spela in en film som denna. Även fast Grotesque är en skitig film så ser den utseendemässigt väldigt bra ut och en skicklig vändning där regissören drar mattan under fötterna på publiken, just som hoppet sakta infinner sig är väldigt bra. Slutet är helt utflippat, på ett bra sätt som bara japanerna kan komma undan med och ger en dos välbehövd väldigt mörk humor till den annars becksvarta historien. Grotesque är inte en dålig film men det är inte riktigt min kopp te, det blir lite för mycket av det goda och till slut känner jag mig ganska mätt på spikar, motorsågar och andra vassa föremål. Gorehundar behöver dock inte leta längre - Grotesque är filmen för er!

The Gestapo's Last Orgy (1977)

Kommendant Konrad von Starker styr ett kvinnofångläger under andra världskriget med hjärnhand. Vid sin sida har han den lika sadistiska fångvakterskan Alma och en galen professor som ser till att de kvinnliga fångarnas enda uppgift är att agera slavar åt de tyska soldaterna. Under flera år spred de terror i koncentrationslägret och när kriget tog slut och kommendant Starker blev ställd inför krigsrätt undkom han avrättning tack vare ett vittnesmål från den judiska fången Lise, som agerat hans slav under vistelsen i fånglägret. Efter fem år av krigsförbrytarrättegångar, fängelse och rehabilitering är Starker på fri fot igen och Lise kontaktar honom för ett möte på platsen där de träffades för första gången, i det nu nedlagda koncentrationslägret. Lises vittnesmål hade ett ändamål, ett ändamål som Starker snart får erfara…

”Today half the world hates us because we are eliminating them. But the day will come when they’ll thank us.”

Jaha, hur fan skriver man om en film som The Gestapo’s Last Orgy utan att verka helt bäng i huvudet? Nazisploitation är en väldigt märklig och kontroversiell genre som höjer ribban rejält när det kommer till vad som egentligen är okej att visa. Jag har inte sett överdrivet många filmer men nu var det länge sedan jag såg någonting som faller inom kategorin så när sambon sprang Vårruset passade jag på att bekanta mig med de italienska snuskhumrarna igen. Har man sett någon nazisploitationfilm tidigare så vet man vad det handlar om. Det är ungefär som Women in Prison filmer, fast med nazister bakom rodret istället.

”People don’t get out of this camp even after they’re dead. This is the place where people do what I want them to. Of course they can die too, when I want them to. But not when it just suits them.”

The Gestapo’s Last Orgy är tydligt inspirerad av den italienska klassikern The Night Porter som kom tre år tidigare och filmen gör ett tappert försök till att vara ett seriöst stycke filmhistoria som berättar om krigets fasor. Det går väl sisådär och istället drunknar filmen i våld och förnedring på alla tänkbara sätt. The Gestapo’s Last Orgy är förstås ren exploitation, ingenting annat. Filmen fullkomligen frossar i snusk och förnedringsvåld och det finns så många sekvenser som får mig att ifrågasätta hur i helvete de ens kom på idén att göra filmen. Filmskaparna går över gränsen i stort sett hela tiden och detta är utan tvekan den mest brutala och smaklösa film inom genren jag sett hittills, jag gillar den förstås. The Gestapo’s Last Orgy använder sig av tillbakablickar för att berätta historien och det är redan under de första minuterna ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Vägen dit är proppfull med ”va fan?!” scenarion som verkligen inte passar hemma hos Svenssonfamiljen i tv-soffan. Dialogen är konstant provocerande och når förmodligen sin pik när den galna professorn (som ser ut som Porter Wagoner) utbrister: ”There’s nothing better than a pot roast of unborn jew!” följt av att sällskapet kalasar på just det. Filmskaparna försöker gång på gång att lura tittarna att de vill berätta en viktig historia och väver snyggt in sorgsen och stämningsfull musik mellan varven och till och med en kärlekshistoria får några minuters speltid. Gång på gång hajar man dock till och inser att så är inte fallet utan här är ingenting tabu, allt är tillåtet. Filmens nittio minuter är en lång uppvisning i förnedring och vrickade ideologier men de försvinner av bara farten och när filmen är över inser jag att jag inte har tittat på klockan en enda gång. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt ett av de mest effektiva exemplen inom nazisploitationfilmen. Grym är bara förnamnet och även fast det aldrig blir särskilt grafiskt är scenariona magstarka så att det räcker och blir över. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt inte en film för alla och det är konstant respektlöst och obarmhärtigt. Det är lite svårt att rekommendera en film som denna men ni som gillar genren kommer säkerligen inte att bli besvikna, det blev inte jag i alla fall även fast jag måste erkänna att jag kände mig lite smutsig efter det att filmen tog slut.

Here Comes the Devil (2012)

Felix och Sol har picknick ute i den mexikanska öknen tillsammans med sina två barn Adolfo och Sara. När det är dags för hemfärd vill barnen utforska bergen i närheten och föräldrarna släpper iväg dem i en timme för att få egentid i bilen innan de somnar utmattade. När de vaknar har barnen fortfarande inte kommit tillbaka. Timmarna går och Felix och Sol blir alltmer oroliga. När gryningen anländer gör barnen likaså i en poliseskort och allt verkar vara okej igen. Snart märker dock föräldrarna att någonting inte står rätt till med barnen. De hittar blåmärken på kropparna och en psykolog antyder om ett sexuellt trauma. Föräldrarna ger sig efter den enda person som de tror sig ligga bakom men det är långt ifrån över. Någonting fruktansvärt hände uppe i bergen och ju närmare föräldrarna kommer sanningen, desto mer skrämmande visar den sig vara…

”Ögon som är rädda kan inte ljuga.”

Jag gillar regissören Adrián García Bolgianos råa och skoningslösa rape & revenge historia I’ll Never Die Alone men Here Comes the Devil är en helt annan historia. Det osar fortfarande sjuttiotalsexploitation fast denna gång serverar regissören oss istället en psykologisk rysare som många gånger känns som Roman Polanskis tidiga skapelser. Here Comes the Devil inleds med en passionerad kärleksakt mellan två kvinnor för att i nästa stund helt ändra stämning när en galning med machete bryter sig in i lägenheten och hugger av den ena kvinnans fingrar efter att han slagit henne medvetslös. Överrumplad av den andra kvinnan flyr mannen ut i öknen där hans troféer, i form av flera avhuggna fingrar, faller till marken tillsammans med hans nakna kropp. Detta är filmens första tio minuter och sedan inleds filmens primära historia – en historia om föräldrars värsta mardröm.

”Ingen borde gå dit upp. En del tror sig kunna hämta energi där men det är nåt som är fel med platsen. Indianerna gick aldrig dit. De trodde det vilade en förbannelse över platsen. Det är sant. De talade om varelser som sov under marken där. Varelser som betraktar oss som simpla skal.”

Here Comes the Devil är en långsamt berättad historia. Det är en suggestiv mardröm som tar tid på sig med att svara på de många frågorna. När filmen är slut finns det fortfarande en del frågetecken men Here Comes the Devil är en film som stannar kvar i tankarna efteråt. De otäcka undertonerna blir aldrig direkt skrämmande men den levererar en känsla som är svår att sätta fingret på. Till en början så trodde jag att Here Comes the Devil skulle vara en satanisk rysare men även fast elementen finns här så är det mer ett psykologiskt drama än en renodlad skräckfilm. Många menar att det finns flera likheter med Peter Weirs klassiska Picnic at Hanging Rock men då jag inte har sett filmen kan jag inte uttala mig om detta. Estetiskt sett ser Here Comes the Devil väldigt bra ut med schyssta kameravinklar och kompetent regi och filmens enda våldsdåd är brutalt så att det räcker och blir över. Scenen där bilen kör iväg från platsen där flickans första menstruation ägt rum är grymt snygg. Here Comes the Devil får mig att bli ännu mer nyfiken på regissören, nu måste jag leta upp hans andra filmer! Jag gillar Here Comes the Devil skarpt med det är en film som faller inom kategorin som ”vanligt” filmfolk förmodligen inte kommer att uppskatta.

Lovely Molly (2011)

Efter att Molly och Tim har gift sig så flyttar paret in i Mollys avlidna föräldrars gamla hus. Tim spenderar mycket tid på vägarna som lastbilschaufför och ensamheten i det knarriga huset gör Molly allt mer paranoid och skräckslagen. Mollys trasiga förflutna hemsöker henne och trots att huset är larmat så vaknar hon varje natt med känslan av att någon gömmer sig i mörkret. Minnesluckor och missbruk gör sig återigen påminda och maken vet inte hur han ska ställa sig till Mollys alltmer förvärrade tillstånd. För varje dag som går är Molly än mer övertygad om att ”han” är tillbaka igen och ”han” vill alla i Mollys närhet illa, inklusive henne själv.

”Something is wrong with me. I’m feeling something, someone. Someone that couldn’t possibly be here anymore.”

Eduardo Sánchez är mannen som tillsammans med Daniel Myrick satte found footage/mockumentär genren på kartan igen genom att skrämma slag på biopubliken med The Blair Witch Project för femton år sedan. En genre som sedan dess vägrar att sluta existera och tur är väl det då det är en genre jag verkligen uppskattar, även fast mycket av det är skit. Jag har bara sett två av Sánches filmer (om Altered kan ni läsa här) och bidraget till V/H/S/2 tidigare men de gillar jag skarpt. Lovely Molly har jag inte läst eller hört någonting om tidigare utan av ren tur så plockade jag upp den på måfå bland Njutafilms titlar. Tur var väl det då Lovely Molly visades vara en av årets mest intressanta upplevelser.

”I love her but I just don’t know how to help her.”

Till en början verkar Lovely Molly vara ytterligare en found footage rulle men ganska snabbt så bli de skakiga kamerainslagen endast fragmentariska bidrag till historien. Filmen inleds med en förtvivlad Molly som sitter med en kniv mot sin strupe och i nästa stund gör den totala motpolen entré när vi får följa med på Tim och Mollys bröllop. Ganska så snart förvandlas Lovely Molly till en pyrande psykologisk rysare med Mollys mentala kollaps i centrum. Skådespeleriet är väldigt bra och trion Gretchen Lodge, Alexandra Holden och Johnny Lewis (som dog under tragiska omständigheter i september 2012) är otroligt övertygande i sina roller. Lovely Molly är en väldigt speciell film som inte faller alla i smaken men ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är, sista halvtimmen är sanslöst bra! Det finns vissa sekvenser som är förbannat skickligt utförda och Lovely Molly är ytterligare ett bevis på att Sánchez är en väldigt intressant och pålitlig regissör som får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är många konstiga situationer som utspelar sig under filmens lopp och även fast jag klurade ut grundproblematiken ganska så snabbt så känns det som om att Lovely Molly är en film som man behöver se flera gånger. Min enda invändning är att jag hade önskat att den vore lite läskigare, men man kan inte få allt här i världen och när en film är så pass bra som Lovely Molly så är detta petitesser. För er som vill se en lite mer annorlunda rysare så är Lovely Molly varmt rekommenderad.

Game of Werewolves (2011)

En förbannelse som föddes i början av nittonhundratalet gör sig påmind hundra år senare när författaren Tomás beger sig till sin hemby Arga efter femton års frånvaro. Tomás lånar sin mormors gamla hus för att slå sig till ro och för att påbörja arbetet med sin nästa roman. Han stöter ihop med barndomsvänner, sin före detta förläggare och en avlägsen släkting som sadlat om till präst men ingenting är sig likt. Byborna bär på en fruktansvärd hemlighet, en hemlighet som är skriven i Tomás släkts blod och när månen blir full börjar terrorn…

”Ikväll, med herrens nåd, kommer förbannelsen som har drabbat vår by under 100 år att brytas.”

Jag har hört mycket gott om den spanska skräckkomedin Game of Werewolves och det var med spänning som jag tryckte på play efter att jag till och med fått min sambo intresserad. Filmen var ett av de bidrag som visades under Lunds Fantastiska Filmfestival förrförra året men då den visades på tok för sent så blev det aldrig av att jag såg den, förrän nu.

”Det finns en varulv här! Ring polisen!”

Varulvar, precis som vampyrer, har aldrig tilltalat mig men såklart så finns det några gedigna undantag - jag hade hoppats på att Game of Werewolves var en av dem. På pappret ser allt bra ut men ganska så snart så inser jag att detta inte kommer att tillfredställa mig överhuvudtaget. Det händer en hel del under filmens gång men den håller ändå ett ganska slött tempo och fångar aldrig riktigt min uppmärksamhet. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte var på rätt humör eller för att en surpuppa satt och surade vid min sida men jag satt hela tiden och väntade på att någonting skulle hända, någonting som skulle få mina mungipor att röra på sig eller öka pulsen. Jag hade satt ribban ganska högt redan innan jag satte filmen i dvd-spelaren och jag ville verkligen tycka om Game of Werewolves. När ett filmomslag stoltserar med att ”Shaun of the Dead möter Wolfman” så blir man ju såklart lite skeptiskt men när säkra källor har försäkrat mig om att det är en klockren blandning av skräck och komedi så är det ju klart att man har höga förväntningar. Humorn fungerar emellertid inte alls för mig och med undantag för fingersekvensen så finns det inte mycket i Game of Werewolves som kan kallas för humor. Specialeffekterna är det dock inget fel på och varulvarna och dess förvandlingsscener är riktigt bra, men det räcker inte. Det blir ofta högljutt och hysteriskt och jag väntar tappert på att det någon gång under filmens gång ska vända och att det ska bli sådär bra som alla andra verkar tycka, men det blir det inte. I slutändan är Game of Werewolves en av årets största besvikelser.

Patrick (1978)

Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den nya sjuksköterskan…

”One thing’s for certain. Patrick never does anything on purpose.”

Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad. Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon. Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard Herrmann osande originalmusik passar Patricks stämning bättre.

”What do you call it when someone has the power to make things move around the room without touching them?”

Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är jag beredd att ge Patrick ett toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury. Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt snygga sekvenser. Problemet med Patrick är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga favoriter som Roadgames, Long Weekend och Razorback fast denna gång är det mycket som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.

Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.

Wake Up and Die (2011)

Efter en blöt utekväll på krogen vaknar Camila upp med en främling vid sin sida, i en lägenhet hon tidigare aldrig varit i. Främlingen heter Dario och är en psykopat. Camila förstår snart att allt inte står rätt till och innan dagen ens har hunnit börja sluts Darios händer kring Camilas hals och livet rinner sakta ur henne. Nästa morgon vaknar Camila igen men det är inte en ny dag, det är samma mardröm som om och om igen utspelar sig. En ond cirkel har inletts där samma morgon återupprepas, alltid med samma resultat – Camila dör. För varje ny morgon blir Camila mer medveten om sitt öde och gör allt i sin makt för att förändra det.

”Det var ingen mardröm. Det var på riktigt.”

Jag tror aldrig att jag tidigare har sett en Colombiansk skräckfilm. Nu är Wake Up and Die inte en renodlad skräckfilm utan mer en psykologisk terrorfilm men i alla fall, det blev en intressant inledning till ett land som jag hoppas få se mer film ifrån framöver. För några månader sedan såg jag om Groundhog Day (Måndag Hela Veckan) tillsammans med min sambo då hon aldrig sett den tidigare så det är svårt att inte se likheter mellan dessa två filmer. Det är dock två helt skilda skapelser och Wake Up and Die är en ondskefull och skoningslös variant på samma tema, att vakna upp varje morgon till samma scenario.

Wake Up and Die är regissören Miguel Urrutias regidebut och jag ser redan fram mot vad han ska hitta på härnäst. Filmen innehåller bara två skådespelare (med undantag för minimala inhopp) och då krävs det verkligen att de övertygar – det gör de med bravur. Andrea Montenegro som spelar Camila är otroligt bra i sin totalt utlämnande roll som kvinnan som fastnat i en ond dröm. Det är inte i många scener som hon har kläder på sig, inte Luis Fernando Bohórquez som spelar Dario heller för den delen, och det är inte mycket som lämnas åt fantasin. Det råa men inte överdrivet grafiska våldet utspelar sig ofta till tonerna av vacker klassisk musik och kontrasten blir strålande. Camila ändrar taktik för varje morgon hon vaknar och det pendlar från uppgivenhet, ilska, rädsla till försök att förstå människans ondskefulla natur. Detta gör att det aldrig blir tråkig eller känns som ett långt upprepande, för även fast vi vet hur det ska sluta vet vi inte på vilket sätt. Snygga mellanpartier där historien spolas fram och tillbaka ger filmen ytterligare ett djup som gör mig nyfiken på varje nytt segment. En otippad vändning som använder sig av ett välanvänt koncept uppenbarar sig mot slutet men utan att förstöra filmens helhet. Wake Up and Die är ett uppfriskande bidrag till dagens våldsfilm och precis som Groundhog Day lyckas Wake Up and Die hålla publiken intresserad och frågande, fast på två helt olika sätt.

Stitches (2012)

Avdankade och tjuriga Richard ”Stitches” Grindle agerar inte helt förtjust clown på barnkalas för få lite pengar i fickan. Toms tioårskalas blir hans sista jobb när ett spratt går fel och Stitches genomborras av en felvänd kniv i diskmaskinen och avlider. Sex år senare knaprar Tom ångestdämpande och plågas av minnena från sin tionde födelsedag, dessutom tycker han sig se ondskefulla clowner lite varstans. När mamman åker till London passar Tom på att bjuda in sina närmaste vänner till sin födelsedagsfest. Det spårar emellertid ut då en av kompisarna skickar iväg en massinbjudning till skolans elever och snart kryllar huset av kåta och festsugna ungdomar. Ett av inbjudningskorten fångas av vinden och hamnar på Stitches grav och hämndlysten återvänder clownen från dödsriket för att hämnas på dem som är ansvariga för hans död.

”A clown that doesn’t finish a party can never rest in peace.”

Jag såg regissören Conor McMahons debutfilm Dead Meat när den kom och jag minns att jag gillade den skarpt. Irländarens senaste film Stitches har jag uteslutande hört gott om och det visade sig att den var precis så bra som alla andra tycker. Stitches är en hyllning till sjuttio- och framför allt åttiotalets slasherfilmer, till och med musiken osar Carpenters legendariska Halloweenslinga. När det blandas in humor i skräckfilmer blir jag alltid lite skeptiskt då det ofta blir pannkaka av alltihop. Det finns såklart vissa undantag och Stitches är ett av dem. Våldet är uppskruvat - kroppsdelar flyger och blodet sprutar. Humorn är helskön och även fast de typiska anspelningarna på sex och droger bockas av så är Stitches en förbannat rolig film, utan att det spårar ur. Det är en bra samling unga skådespelare som jag aldrig sett tidigare och det är tacksamt att regissören låtit de mest störiga bli avverkade först. Ross Noble som tydligen är en uppmärksammad stå-upp-komiker har jag aldrig hört talas om tidigare men han är lysande som clownen Stitches och hans porträtt är en fantastisk tillökning till skräckfilmsansiktena som jag hoppas att vi får se mer av i framtiden. Filmens historia är minimal men i en film som denna behövs det inte mer – inslaget med clownkulten är smått lysande! Specialeffekterna, vilka är många och av den gamla skolan, är en fröjd att se och de flesta är dessutom uppfinningsrika skapelser. Stitches är inte det minsta otäck men den är underhållande som fan. Det är en klockren film och den bästa av sitt slag som jag sett sedan Tucker & Dale vs. Evil. Jag håller med citatet på dvdomslaget från Njutafilms släpp av filmen: ”En blivande kultfilm man vill se om och om igen!”

Modus Anomali (2012)

En man vaknar upp mitt ute i skogen, begravd under ett tunt lager jord, utan ett minne av vem han är eller hur han hamnat där. Desorienterad och skrämd springer han därifrån till ett hus där en videokamera står riggad med en lapp som säger, tryck på play. Framför hans ögon mördas en gravid kvinna och chockad rusar han ifrån huset ut i skogen igen. När mannen hittar en plånbok i sin bakficka inser han att han är gift och har två barn och kvinnan på videon är hans nu döda hustru. Nu måste han hitta sina barn men mannen blir snart varse om att han inte är ensam i skogen - en galning förföljer honom.

”I’m sorry I couldn’t protect us.”

Modus Anomali (eller Ritual som den heter i USA) är en indonesisk film med engelsk dialog (något som mainstreamfolket säkert kommer att klaga på) som bevisar att det går att göra en bra film trots att skådespelarna inte talar sitt modersmål. Det är inte många karaktärer i filmen och mest fokus går åt Rio Dewanto som spelar den flyende mannen. Han är trovärdig i huvudrollen och presterar en enmansshow med nerv i, du kan riktigt känna hans frustration och förtvivlan.

”Go back to the beginning.”

Modus Anomali drar igång på studs och sedan är det inte många pauser som låter tittaren andas ut. Upplägget är simpelt men väldigt effektivt och även fast det till en början känns som något man sett förut lyckas regissören och manusförfattaren Joko Anwar leverera någonting som känns originellt och inte det minsta blasé. Det är sparsamt med filmmusik och istället får omgivningarna agera soundtrack och vid åtminstone ett tillfälle hoppade jag till i soffan. Dialogen är även den väldigt sparsam men det är ingenting man som filmtittare tänker på då det hela tiden händer saker som håller intresset uppe och ofta är det förbannat spännande. Modus Anomali är i grund och botten en överlevnadsthriller med skräckinslag och den levererar flera ”jobbigt läge” situationer. Efter ungefär en timme kommer en vändning som får mig att tänka ”jaha vad fan kommer detta att leda till”, men sedan faller allt på plats och Modus Anomali förvandlas till en smart liten film. Även fast jag hade mina föraningar om vad som skulle hända var det inte alls vad jag föreställt mig, det var mycket bättre. Modus Anomali är inte en helgjuten film och några partier skulle ha tjänat på att plockas bort eller kortas ner men det är ändå en effektiv rulle, tillräckligt fylld med chockeffekter och spänningsmoment för att hålla mig underhållen. Modus Anomali är kanske inte en film du ser flera gånger men stöter du på den i videobutiken så tveka inte, den förtjänar en plats i filmhyllan.

Morituris (2011)

Tre killar och två tjejer som träffats på ett diskotek kvällen innan sitter i en bil på väg mot ett rejvparty. När mörkret inkräktar och vännerna bestämmer sig för att förfesta i en skog innan knarkandet och dansandet sätter igång på allvar, förändras plötsligt stämningen. Männen förvandlas till monster och våldtar och misshandlar de försvarslösa tjejerna. När töserna till slut lyckas överrumpla sadisterna och fly börjar den riktiga mardrömmen. Området är en begravningsplats för illsinta gladiatorer som nu vaknat till liv och skogen blir deras nya arena.

”Vi var rädda att någon skulle vara farlig. Men ni är så trevliga. Vi är glada att vi är här.”

Italienska Morituris har funnits på min radar en längre tid och innan jag tryckte på play fick jag samma känsla i kroppen som när jag tittade på Fulcis, Lenzis eller Deodatos filmer för första gången. Jag plockade hem dvdn från årets sci fi mässa i Malmö från de trevliga killarna på SubDVD och Njutafilms ska verkligen ha en eloge för att de släpper denna typ av film hemma i Sverige till ett dessutom humant pris.

Morituris inleds becksvart med att beskriva den kommande mardrömmen i bara några få meningar: ”Inget är tillräckligt för dem som skall dö, eller för dem som redan är döende. För varje dag som går närmar vi oss den sista dagen. För varje timme närmar vi oss avgrunden dit vi alla ska falla.” Efter detta får vi ta del av en semestervideo där en familj och pappans snuskiga farbror blir avbrutna i sin picknick när någon med ett stort vasst föremål tar livet av dem allihop. Sedan tar den riktiga historien vid och vi får bekanta oss med de fem ynglingarna som är på väg till rejvpartyt. Det dröjer ungefär en halvtimme innan det börjar hända grejer men då får vi valuta för pengarna. Sexuella övergrepp och grova utspel fyller de kommande tjugo minuterna och det är ingenting nytt på planeten men under filmens sista halvtimme blir det riktigt underhållande. Tydligen ska Morituris vara inspirerad av sanna händelser som utspelade sig i Italien under mitten av sjuttiotalet då två unga kvinnor blev våldtagna och den ena mördad av tre unga män. Detta är ju dock lite tramsigt att sätta i filmens sammanhang då det enda som stämmer in i verkligheten är just att den innehåller tre män som våldtar två unga kvinnor, sedan slutar likheterna och in i bilden kommer filmens intressanta karaktärer – de levande döda gladiatorerna. Beväpnade med livsfarliga vapen, försedda med tuffa visir och indränkta i damm och smuts visar de skräckinjagande gladiatorerna ingen nåd, inte ens mot de oskyldiga flickebarnen.

Morituris är skoningslös våldsunderhållning som blandar friskt bland genrerna och i det stora hela är Raffaele Picchios första och hittills enda film riktigt lyckad. Från och med det att gladiatorerna kommer in i bilden blir det riktigt stämningsfullt och det levereras den ena grova scenen efter den andra. Sergio Stivaletti behöver väl ingen närmare presentation om man är bekant med de italienska våldsfilmerna från åttio- och nittiotalet. Hans specialeffekter är som vanligt top notch och min enda invändning är att jag önskar att de vore fler. Både till tonen och till utseendet är Morituris en väldigt mörk film. Även under dagtid är det dunkelt och ibland svårt att se vad som försiggår men så länge det är svart i hemmet är detta ingenting som stör. Ljudbilden sätter tonen till filmen alldeles utmärkt med ett mullrigt syntlandskap och under de mer kaotiska sekvenserna får melodisk black metal agera soundtrack. En sidohistoria där männens polare fördriver tiden med en prostituerad genom att hälla syra på henne och introducera en mus för en ingång de inte ska vara välkomna in i känns som den är skapad enbart för att chockera men det är egentligen ingenting att klaga på, den känns bara onödig. Morituris är inget mästerverk men den är fan så mycket bättre än det mesta i skräckfilmsväg idag och det är filmer som denna som fick mig att älska genren helhjärtat. Jag skulle med nöje se en tvåa och då får det gärna vara ännu mer fokus på de tuffa gladiatorerna, om filmen fokuserat mer på dessa figurer skulle Morituris få full pott i betyg. Morituris visar dock att Italien fortfarande är ett land att lita på när det kommer till våldsamma skräckfilmer - jag vill se mer!