Retreat (2011)

Jag är en sucker för luftburna smittor som tar död på jordens befolkning, på film då förstås. Så fort jag själv åker på ett virus och ligger till sängs en längre tid önskar jag livet av allt som har med virus att göra, men inte på film. På film älskar jag att se hur virus förvandlar världen till en kaotisk plats. Den nu ganska så söndertjatade filmgenren fick en nystart med Danny Boyle’s 28 Days Later… 2002, efter det är det inte många som nått samma klass. Jag fortsätter envist att leta efter en film som når samma höjder. Det gör inte Retreat.

Cillian Murphy (från just 28 Days Later…) spelar här Martin som med sin fru Kate åker till en avlägsen ö för att komma bort från deras bittra verklighet ett tag. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap som fått sig en rejäl törn efter att de förlorat sitt ofödda barn i 12e veckan. Det verkar inte som om Kate är särskilt intresserad av att få det att fungera igen då hon hellre sitter inomhus och skriver under pseudonym om händelserna hon och hennes man varit med om medan Martin motionerar och fångar fisk. De är helt ensamma på ön och deras enda kontakt med civilisationen är med ägaren av ön, Doug som kommer och hjälper till om något går sönder. Två dagar in på deras semester så havererar generatorn och de lämnas strömlösa. Doug svarar inte på radion och de börjar anpassa sig till en semester utan el och varmvatten. Plötsligt dyker en man upp och säckar ihop utanför deras stuga. De tar med honom in och när han vaknar till liv berättar han att han jobbar inom militären och att båten han var ombord gick på grund. Han berättar också att en pandemi brutit ut, ett dödligt virus har slagit ut befolkningen på fastlandet och är nu på väg till ön.

Retreat är ett kammarspel mellan tre personer där filmens mittparti till största del fokuserar på att soldaten Jack försöker att vända det äkta paret emot varandra. Filmen börjar ganska mediokert, på ett sätt vi sett flera gånger innan. Det krävs inget större intellekt för att förutse vad som ska hända men så kommer det otippade slutet som i alla fall jag inte var beredd på. Problemet är bara att då har filmen gått på tomgång lite väl länge, dessutom har jag aldrig varit något större fan av Jamie Bell och här är han en riktigt irriterande karaktär. Jamie Bell slog igenom stort i början av 2000-talet som killen som älskade att dansa i brittiska Billy Elliot. Alla kritiker trodde att han var en ny lovande stjärna men det gick inte särskilt bra efter debutfilmen. Jag förstår varför. Han är inte en bra skådespelare, särskilt inte så pass bra att han kan höja upp sin tredjedel av filmen. Retreat utspelar sig i stort sett bara i stugan och när det bara finns tre skådespelare i en film krävs det att de är bra och i Retreat är Cillian Murphy och Thandie Newton okej, inte mer. Karaktärernas bakgrunder är inte det minsta intressanta och mycket tack vare det förlorar filmen sin kraft. När det väl börjar ta fart och när filmen börjar bli spännande är det bara 20 minuter kvar. Det är på tok för lång tid. Retreat är en lågbudgetfilm som helt förlitar sig på stämning. Vad som kunde ha blivit intressant blir istället en klichéfylld bagatell som tyvärr inte kan räddas trots ett bra avslut. 

Quarantine 2: Terminal (2011)

En tjockis ombord på ett flygplan från L.A. blir biten av en hamster (det visar sig senare att det var av en råtta och de är ju lätta att ta fel på). Han blir snabbt sjuk och väldigt aggressiv och biter en av flygvärdinnorna, Paula i ansiktet. Passagerarna hjälps åt att stänga in honom på toaletten och de får order om att nödlanda. När de landat märker de snabbt att terminalen är låst från alla håll och att de är satta i karantän. För att göra situationen ännu värre sprids smittan bland passagerarna och förvandlar dem till vrålande, fradgadreglande monster med rödsprängda ögon.

[Rec] är en av de bästa skräckfilmerna från 2000-talet. [Rec] 2 var totalt värdelös. Quarantine är inte mycket att hänga i granen och en helt meningslös amerikansk nyinspelning. Nu är det dags för Quarantine 2:Terminal. Det är inte en remake på den spanska [Rec] 2 utan den försöker istället att stå på egna ben och skapa en alternativ fortsättning till tragedin som utspelade sig i Quarantine. Det kommer de tyvärr inte särskilt långt med då detta är en riktigt tråkig film som är seg och på tok för högljudd. Karaktärerna är sunkigare än en gammal disktrasa och filmens försök till att införa intressanta bakgrundhistorier blir bara patetiskt. Skit i Quarantine 2: Terminal och Quarantine med för den delen och se [Rec] en gång till istället.

Föresten, anledningen till att Jenny och Paula var sena till flyget i början av filmen var att de såg en livekonsert med Band of Horses. Det var det bästa i hela Quarantine 2: Terminal. Inte filmen, utan att de gick och såg Band of Horses.

Survivors - Säsong 2 (2008)

Om du inte sett den första säsongen av Survivors, sluta läs nu och ta en titt på min recension av första säsongen HÄR istället.

Vi får följa våra vänner Abby, Tom, Greg, Anya, Aalim, Najid och Sarah i den andra och sista säsongen av Survivors. Den tar vid där den första säsongen slutar när Abby blir bortförd för att agera labbråtta åt en hemlig organisation vars enda mål är att hitta ett vaccin mot viruset, som nu börjat mutera sig, till vilket pris som helst.

Första säsongen fokuserade på att lära känna karaktärerna. Andra säsongen fokuserar på att utveckla dem. Det händer en hel del under loppet av sex timmar. Sökandet efter Abby’s son fortsätter, mystiska vykort kräver sin förklaring och vi får fördjupa oss rejält i Greg’s liv före viruset. Själviskt beteende och kampen om överlevnad är nu ännu mer påtaglig och alla människor de stöter på agerar mer drastiskt då insikten om att även de som är immuna kan drabbas av den muterade varianten av viruset. Andra säsongen av Survivors är lika bra som den första och lite välbehövd romans piffar upp den annars mörka vardagen.

Slutet lämnas väldigt öppet vilket är bra men samtidigt väldigt frustrerande eftersom man vet att detta är sista säsongen. Jag tycker Survivors är mycket bättre än liknande The Walking Dead som efter det fantastiska pilotavsnittet mest trampar runt utan att det egentligen händer någonting. De skulle ha använt zombiesarna från The Walking Dead och slängt in dom i Surviviors istället. De skulle ha varit klockrena biroller. 

Survivors - Säsong 1 (2008)

Ett virus tar död på 99 % av världens befolkning och den resterande procenten gör allt som krävs för att hålla sig vid liv.

Vi får följa ett antal överlevande. Abby, mamman som letar efter sin son och som är förnuftet personifierat. Tom, brottslingen som när epidemin utbröt satt fängslad. Anya, doktorn som förlorat hoppet då hennes kunskaper var lönlösa gentemot viruset. Aalim, lyxliraren som är van att leva ett liv i överflöd. Najid, en föräldralös pojke som letar efter sin farbror och Greg, ensamvargen som egentligen vill bo så långt borta från civilisationen som möjligt och börja om på nytt.

De träffar på allt från en schizofren pastor till spillrorna från en regering och i varje episod introduceras nya karaktärer som på gott och ont försöker att leva i eftersviterna av det fruktansvärda viruset.

Survivors är en nyinspelning av en serie från 1970-talet med samma namn. Jag har inte sett originalet men nyinspelningen gillar jag.

En story som detta är alltid lika aktuell och idag, efter svininfluensan och EHEC känns den som ett trovärdigt scenario. Människans rädsla skildras här mycket bra även om det ibland kanske blir något klichéartat. Den håller mitt intresse uppe och jag ser spänt fram emot att titta igenom den andra och tyvärr sista säsongen.