Carrie (2002)

”Sin never dies.”

Carrie White har det jobbigt i skolan där alla eleverna hackar på henne och utsätter henne för grymma skämt. Hemma är det ännu värre där hon lever tillsammans med sin religiösa fanatiker till moder som anser att allt som hör tonåren till är syndigt. När det blir för mycket för Carrie tappar hon kontrollen över sin dolda förmåga. Carrie kan med hjälp av sin tankekraft förflytta föremål och när hon blir riktigt arg eller förtvivlad händer det ännu värre saker. Det får ungdomarna på hennes skola snart erfara när det är dags för avslutningsbalen.

”They’ll laugh at you. They always will.”

Denna nyinspelning (som jag inte ens visste att den existerande förens alldeles nyligen) av Brian De Palmas storfilm kom tjugosex år efter det att föregångaren haft premiär. Det är en film gjord för tv och var tänkt som ett pilotavsnitt för en kommande tv-serie. Det blev (lyckligt nog) aldrig av på grund av dåliga tittarsiffror. Det är inte svårt att förstå när man ser resultatet. Stephen Kings bok var en imponerande debutroman som även fast den ibland känns något splittrad är en bra tagning på temat utsatt individ i skolan, med en övernaturlig tvist. Brian de Palmas filmatisering (som jag recenserar HÄR) är ett mästerverk inom genren och det är obegripligt att någon överhuvudtaget försökte sig på att göra en uppgradering av den. Carrie 2002 känns som en typisk tv-produktion och allt ser väldigt fult och hafsigt ut, allt från förtexterna till det otillfredsställande slutet. Det känns verkligen som ett sunkigt pilotavsnitt till en serie som snabbt faller i glömska. Den urusla musiken känns som om den vore tagen ur en porrfilm och de dåliga skådespelarna kunde mycket väl kunna vara aktörer/aktriser i sådana. Vi ser skådespelare från storserier som Lost och 24, skådespelare jag då gillade, men här är de totalt intetsägande. De går omkring och agerar som om de knaprar sobril hela dagarna. Tv-versionen av Carrie följer romanen bättre (förutom slutet) än De Palmas version men här får vi ytterligare ett bevis på att det inte alltid är att föredra. Vissa uppdateringar har gjorts såsom internet, mobiltelefoner och referenser till "dagens hippa filmer" men det stjälper filmen snarare än hjälper.

Det som gjorde boken rörig (återkopplingarna om vad det var som egentligen hände) har de denna gång valt att ta med och många scener känns utdragna i absurdum och det verkar som om de aldrig ska ta slut. Incidenten på balen är rena skämtet och ett hån mot De Palmas utomordentliga visualisering. Carries mamma är mycket mer nedtonad än i den första filmen och det känns ju lite dumt, varför inte visa galenskapen i all sin gudomliga prakt? Uppenbarligen var det skådespelaren David Keith (från Stephen King filmen Firestarter, som jag recenserar HÄR) som bad manusförfattaren Bryan Fuller att ge det religiösa dravlet en lite mer positiv infallsvinkel, hur de kunde gå med på det är ju minst sagt besynnerligt. Filmens största och enda behållning är Angela Bettis som spelar just Carrie. Hon är mycket övertygande i sin roll som den plågade tonåringen med oanade krafter och även fast hon inte är någon Sissy Spacek gör hon rollen mycket bra. Jag kände redan från början att jag skulle hata filmen och skulle det inte vara för att jag samlar på Stephen Kings böcker och filmer som är baserade på hans verk skulle jag ha slängt dvdn i soptunnan i ren protest för så här dåligt ska det inte få lov att vara! Det har gjorts försök att återuppliva Carrie tidigare i The Rage: Carrie 2 och minnena jag har från den filmen är inte många, med undantag från en tatuering som förökar sig. Nästa år är det premiär för ytterligare ett försök att tolka Carrie och det enda jag känner är varför?

Straw Dogs (2011)

David flyttar tillsammans med sin fru Amy från Los Angeles tillbaka till hennes hembygd, den lilla staden Blackwater i Mississippi. David är manusförfattare och behöver lugnet och tystnaden för att skriva ett filmanus om händelserna i Stalingrad. Amy är en såpaskådis som väntar på det stora genombrottet. Deras nya hus, som en gång tillhört Amys far, behöver rustas upp efter stormen Katrinas framfart. De anlitar lokalbor som Amy känner sedan tidigare och varav en av dem hon dessutom dejtat i sin ungdom. Småstadsmentaliteten klickar inte bra ihop med storstadsmentaliteten och efter en rad kommunikationssvårigheter och tvivelaktigt beteende blir stämningen otrygg. När dessutom David lämnar den lokala kyrkan mitt i en gudstjänst och Amy visar en eller två kroppsdelar för mycket så slår det slint. Under en jakt går allt åt helvete och deras idyll förvandlas till en mardröm.

”We all trust eachother here. We don’t even lock our doors.”

40 år efter Sam Peckinpahs stilbildande filmklassiker är det dags för en nyinspelning. Denna gång utspelar sig historien i den amerikanska södern istället för i en liten by i England och huvudpersonen är manusförfattare istället för matematiker. Ingen av ersättningarna fungerar lika bra. James Marsden är ingen Dustin Hoffman och Rod Lurie är ingen Sam Peckinpah. Varken regi eller personporträtt är ens i närheten lika utvecklade som i förlagan. Om man nu bortser från detta är Straw Dogs en helt okej film. Den amerikanska södern där lokalinvånarna lyssnar på Lynyrd Skynyrd och dricker sig fulla är en tacksam filmmiljö. Filmens uppbyggnad fungerar förvånansvärt bra och man vet, även om man inte har sett originalet, att det kommer sluta illa. Nu är det säkert 10 år sedan jag såg originalet så historien är inte purfärsk i minnet även om jag kommer ihåg det mesta. Kanske är det därför jag uppskattade nyinspelningen mer än vad jag kanske borde. Skådespelarfavoriten James Woods spelar över så det står härliga till och ibland blir det nästan pinsamt att se honom slänga bort sin talang. Alexander Skarsgård däremot gör bra ifrån sig även om karaktären inte känns långt ifrån hans roll som Eric Northman i True Blood. Ibland blir det påfrestande med karaktärernas helt idiotiska beteende. Mesiga Davids förlegade kvinnosyn och Amys tonårsbeteende i sökande efter bekräftelse från sin man är ibland för mycket. Jag saknar verkligen karaktärernas djup som Peckinpah lyckades skildra så bra för flera årtionden sedan. Bortser du från detta och om du dessutom inte sett originalet så är Straw Dogs en ganska så underhållande B-film. Det är en modern tappning av en 40 år gammal filmklassiker som bör ses av alla som har det minsta intresse av film. 

Chaos (2005)

Angelica åker från Los Angeles för att träffa sin vän Emily i sin hemstad Hicksville. Det är raveparty ute i skogen och efter lite övertalning tycker Emilys föräldrar att det är okej att de går, bara de är försiktiga och inte tar några droger (är det inte lite grejen när man går på raveparty?). De är tidigt ute så de bestämmer sig, trots föräldrarnas varningar, att försöka få tag på lite ecstasy. De träffar en kille vid namn Swan som säger sig ha ecstasy men de måste hämta det hos hans vänner på andra sidan skogen. Ljushuvud som de unga tjejerna är följer de med främlingen. Där väntar Swans pappa Chaos och hans två polare vilka inte är några trevliga typer. De är uttråkade brottslingar på rymmen. En orgie i våld och förnedring följer.

”Let’s find that bitch and carve her to pieces”

Chaos går ut hårt redan från start och menar på att filmen är avsedd som en varning för föräldrar och ”potentiella” offer. Filmmakarna vill visa våldet från sin extrema sida och genom detta så hoppas de att filmen i slutändan kan rädda liv. Ja, eller hur. Det är mer en sorglig ursäkt för att visa en brutal film. Filmskaparna gömmer sig bakom en fasad och försöker rättfärdiga någonting som inte behöver rättfärdigas. Det har gjorts mängder av denna typ av film tidigare och jag gillar många av dem skarpt. Skillnaden mellan dem är dock att de inte försöker vara någonting de inte är. Denna filmgenre är exploitation och ingenting mer och det är just det som är dess charm. Utöver att Chaos försöker gömma sig i buskarna och undvika sitt sanna ändamål, är filmen för det mesta scen för scen ripoff av Wes Craven’s The Last House on the Left. Till och med filmens poster är en nästintill exakt kopia. Det var tydligen avsikten från början, att vara en nyinspelning av Cravens film men sedan bestämde sig regissören för att filmen kunde stå på egna ben. Det kan den inte. När man tittar på extramaterialet och ser den osympatiske fjanten till regissör om och om igen berätta att detta är " The most brutal movie ever made" så blir man bara trött. Visst, ”dålig” reklam och ”dåliga” recensioner är bra för att få folk som mig intresserade men även här misslyckas det. Det är inte helt missvisande dock då filmen innehåller ett par riktigt brutala scener (som dessutom ser väldigt realistiska ut) men då Chaos innehåller noll atmosfär och då ”skådespelarna” är så osympatiska och korkade är det svårt att känna sympati för de stackars flickorna. Klart att övergreppen som de utsätts för är fruktansvärda men filmen utdelar inte den där käftsmällen som många andra liknande filmer gör. Chaos lämnar mig inte med ett obehag i magen. Som sagt, skådespeleriet är ingen höjdare och pappa Sylvester kan inte vara särskilt stolt över sin son Sage Stallones insatser. Den enda som faktiskt fungerar är psykot Chaos som spelas av Kevin Gage, han är som klippt och skuren och filmens enda behållning. Chaos är inte helt urusel men det är en onödig skapelse och det är inte heller en särskilt bra film. Däremot fick den mig att vilja se om The Last House on the Left ytterligare en gång och dessutom fick den mig att uppskatta den ”riktiga” nyinspelningen ännu mer.

Var lugna, talet i filmen är engelska. Kunde bara inte hitta den amerikanska trailern.

Att gå på bio i Indien Vol. 2: Agneepath (2012)

Även om Casanovva (recension HÄR) inte var det bästa som vi sett på bio så gav det oss definitivt mersmak! När det inte kostar mer än 50 rupees (7 SEK) att gå på bio så har man ju råd att gå två dagar i rad. Dagen efter gick vi för att se den superhypade Agneepath, filmen vi inte fick chansen att se i Mumbai, och som vi sedan dess haft i åtanken att försöka se om tillfället gavs. Nu var det alltså äntligen dags att se vår första riktiga Bollywood-film, två dagar innan hemfärden till kalla Sverige.

Hrithik Roshan

Året är 1977 och filmen inleds med en stor fest i en liten by där det kastas färg och de unga pojkarna roar sig med att bygga en mänsklig pyramid. En av pojkarna blir sned när pengar delas orättvist men innan det spårar ut helt och hållet avbryter hans far fejden. Fadern lär sin son allt han kan om ödmjukhet och rättvisa och sedan ropar de båda ”Agneepath Agneepath”, om och om igen.
Vi introduceras för en hårlös och biffig tjomme, vars favoritfärg är svart och som dessutom har en ful fejkring som öronprydnad. Han visar sig vara den lilla byns nyanlända och elaka tyrann. När pojkens pappa öppet visar sitt missnöje över tyrannens uppförande blir denne rosenrasande. Samma natt så finner fadern en svårt misshandlad flicka som innan hon avlider av skadorna pekar på fadern. Detta leder i sin tur till att byborna tror att det var han som begått det fruktansvärda dådet. Ledda av tyrannen, släpas pappan genom byn och trots sonens många försök att hjälpa fadern slutar det med att pappan hängs i ett träd.
Förtvivlade lämnar pojken och hans mor den lilla byn och anländer till ett hamnområde i Mumbai, för att börja om på ny kula. De hinner inte skaffa ett boende innan modern får värkar och föder en dotter mitt i slummen. En dag när pojken jobbar i hamnen ser han sin faders mördare glida förbi i en bil så han följer efter för att se vart tyrannen tar vägen. Pojken ser honom samtala med vad som visar sig vara stadens maffiaboss som styr kokain och människohandeln i Mumbai. När pojken en dag räddar maffiabossen från att åka dit för dråp och dessutom skjuter en korrupt snut, slänger hans mor ut honom. Utan tak över huvudet så bestämmer han sig för att söka upp maffiabossen.
Femton år senare spelar den lilla pojken, som nu blivit stor, ett livsfarligt spel. Han har lyckats nässla sig in hos maffian och genom att vara slug så vänder han dem emot varandra för att slutligen kunna ta hämnd på den skalliga tyrannen som mördade hans far.
Eller nått åt det hållet.

Biografen Athulya i Trivandrum

Till skillnad från Casanovva så pratas det här ingen engelska alls och inte heller här fanns det några undertexter. Det var ofta svårt att hänga med i svängarna och det var säkert många viktiga detaljer som jag missade. Skulle jag få chansen så skulle jag vilja se filmen igen fast då med undertexter för det här var verkligen bra! Filmens inledning och resten med för den delen, var otroligt snyggt utfört. Det kändes befriande att slippa se kritvita turister som i bakgrunden agerade statister. Det kryllade av dom i Casanovva och det irriterade mig ibland. Agneepath kändes seriös och här passade dessutom dans och sångnumren in utan att kännas påtvingade. Hrithik Roshan som spelar huvudrollen, passar perfekt in och ser ut som en blandning mellan Hugh Jackman och en ung Sylvester Stallone. Det är bra skådespeleri rakt igenom och de tre huvudkaraktärerna vill jag gärna se mer av i framtiden. Det enda jag egentligen kan klaga på, som med de flesta Bollywood-filmer, är filmens långa speltid. Den skulle tjäna på att trimmas ner en halvtimme eller två. Utöver det är filmen riktigt underhållande från start till slut. Gör inte Hollywood en nyinspelning på Agneepath (nu är ju redan Agneepath en nyinspelning och jag skulle inte vilja se Hollywoods version av den) så vet de uppenbarligen inte vad en given succé är. Agneepath är en riktig publikdragare, på ett bra sätt.

Premiär för Agneepath i Mumbai

Värt att tillägga är att när skådespelarna röker en cigarrett så dyker texten ”cigarettes are injurious to health” upp. Bara så att ni känner till det.

Mother's Day (2010)

”Yes, mother”

Daniel och hans fru Beth har fest hemma i sitt nyköpta hus. Samtidigt flyr tre bröder från ett misslyckat bankrån där en av dem blivit skottskadad. Bröderna beger sig tillbaka till sitt barndomshem för att möta upp sin mor och syster. Det visar sig dock att det inte längre är deras hem utan Daniel och Beths hus sedan två månader tillbaka. Fly förbannade tar knäppgökarna de nya ägarna och deras gäster som gisslan och terrorn kan börja. Morsgrisarna är ingenting jämfört med modern som snart lyfter skräcken till en helt ny nivå.

”What’s the point in having ears if you’re not going to listen?”

Tydligen är Mother’s Day en nyinspelning av en gammal tromafilm med samma namn. Jag har inte sett den men det spelar ingen roll om det är en remake, så länge det är en bra sådan. Mother’s day är just det. Det är ytterligare ett bidrag till den ständigt aktuella home invasion / terrorfilm genren och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Rebecca De Mornay har inte gjort något vettigt sedan mitten av 1990-talet och det är kul att se henne igen som fullfjädrad psychobitch. Deborah Ann Woll (Jessica från True Blood) spelar här systern i familjen och ser ut att gå på autopilot och spela exakt samma roll som i serien, fast utan huggtänder. Filmen rör sig i ett långsamt tempo utan att bli tråkig, trots dess relativt långa speltid på närmare två timmar. Det var ett smart drag från regissören Darren Lynn Bousman att sluta regissera den oändliga serien av Saw-filmer och istället regissera Mother’s Day för resultatet blev över förväntan. Filmen är långt från ett mästerverk men den är underhållande och stundtals otippat våldsam, dessutom är slutet för en gångs skull ingen besvikelse. Heartless Bastards dyker oväntat upp på filmens soundtrack och får mig att inleda veckan med deras musik. Det är ett band värt att kolla upp för er som ännu inte bekantat er med dem, filmen med för den delen!

Survivors - Säsong 2 (2008)

Om du inte sett den första säsongen av Survivors, sluta läs nu och ta en titt på min recension av första säsongen HÄR istället.

Vi får följa våra vänner Abby, Tom, Greg, Anya, Aalim, Najid och Sarah i den andra och sista säsongen av Survivors. Den tar vid där den första säsongen slutar när Abby blir bortförd för att agera labbråtta åt en hemlig organisation vars enda mål är att hitta ett vaccin mot viruset, som nu börjat mutera sig, till vilket pris som helst.

Första säsongen fokuserade på att lära känna karaktärerna. Andra säsongen fokuserar på att utveckla dem. Det händer en hel del under loppet av sex timmar. Sökandet efter Abby’s son fortsätter, mystiska vykort kräver sin förklaring och vi får fördjupa oss rejält i Greg’s liv före viruset. Själviskt beteende och kampen om överlevnad är nu ännu mer påtaglig och alla människor de stöter på agerar mer drastiskt då insikten om att även de som är immuna kan drabbas av den muterade varianten av viruset. Andra säsongen av Survivors är lika bra som den första och lite välbehövd romans piffar upp den annars mörka vardagen.

Slutet lämnas väldigt öppet vilket är bra men samtidigt väldigt frustrerande eftersom man vet att detta är sista säsongen. Jag tycker Survivors är mycket bättre än liknande The Walking Dead som efter det fantastiska pilotavsnittet mest trampar runt utan att det egentligen händer någonting. De skulle ha använt zombiesarna från The Walking Dead och slängt in dom i Surviviors istället. De skulle ha varit klockrena biroller. 

Long Weekend (1978)

Peter och Marcia tar en paus från stressen i storstaden och deras problem på hemmaplan och campar över helgen på en avskild strand, långt borta från civilisationen. Där behandlar de varandra och deras omgivning som skit, något de bittert kommer att få ångra.

Att berätta mer om handlingen för de som ännu inte sett filmen skulle förstöra helheten då detta är en effektiv ”naturen slår tillbaka” film. 

Jag hörde först talas om Long Weekend när jag såg remaken från 2008. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var mer originell än de flesta filmer jag sett på ett tag och fick då reda på att det var en nyinspelning av en australiensisk film med samma namn. Jag glömde helt bort den men nu tre år senare fick jag äntligen chansen att se den, i vacker widescreen på Synapse's dvdsläpp av filmen.

Long Weekend är skriven av samma man som ligger bakom manusen till den Hitchcock inspirerade Roadgames och vildsvinsfilmen Razorback, detta är helt klart min favorit bland de tre. Peter och Marcia kan vara det mest osympatiska par jag sett på film någonsin och det är ett stort mysterium vad de gör tillsammans överhuvudtaget. Det är inte många snälla ord som kommer ut ur deras munnar.

Tack vare den stämningsfulla musiken och de obehagliga ljudeffekterna, vilar det en illavarslande stämning över Long Weekend. Det otäcka är inte det man ser utan det man hör för filmen är varken våldsam eller blodig. 

Detta australiensiska guldkorn ger tittaren en rejäl hint till att inte jävlas med moder natur.

Survivors - Säsong 1 (2008)

Ett virus tar död på 99 % av världens befolkning och den resterande procenten gör allt som krävs för att hålla sig vid liv.

Vi får följa ett antal överlevande. Abby, mamman som letar efter sin son och som är förnuftet personifierat. Tom, brottslingen som när epidemin utbröt satt fängslad. Anya, doktorn som förlorat hoppet då hennes kunskaper var lönlösa gentemot viruset. Aalim, lyxliraren som är van att leva ett liv i överflöd. Najid, en föräldralös pojke som letar efter sin farbror och Greg, ensamvargen som egentligen vill bo så långt borta från civilisationen som möjligt och börja om på nytt.

De träffar på allt från en schizofren pastor till spillrorna från en regering och i varje episod introduceras nya karaktärer som på gott och ont försöker att leva i eftersviterna av det fruktansvärda viruset.

Survivors är en nyinspelning av en serie från 1970-talet med samma namn. Jag har inte sett originalet men nyinspelningen gillar jag.

En story som detta är alltid lika aktuell och idag, efter svininfluensan och EHEC känns den som ett trovärdigt scenario. Människans rädsla skildras här mycket bra även om det ibland kanske blir något klichéartat. Den håller mitt intresse uppe och jag ser spänt fram emot att titta igenom den andra och tyvärr sista säsongen.

Asien och Europa Via USA

Skräckfilmgenren har sedan länge stått nästintill still när det kommer till originalitet med få undantag. De få undantag jag rakt upp och ner kommer på just nu är Los Sin Nombre, Orphan, [Rec], El Orofanato och Hostel. Förutom Hostel är ingen av dessa från USA för originalitet är väl inget man förknippar USA med, iallafall inte när det kommer till ny skräckfilm. Förstå mig rätt jag älskar skräckfilm från alla delar av världen, bra som dåliga, och filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Jaws och The Texas Chainsaw Massacre var nog de som formade mitt intresse för skräckfilmen.
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än i alla fall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växte återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?