måndag 26 september 2011

La Rose De Fer aka The Iron Rose (1973)



Discshop firade mina 31 jordsnurr med att ge mig ett presentkort på 50 kronor, dessutom passade de på att sänka priset på alla Njutafilms släpp av Jean Rollins filmer. Jag tog tillfället i akt och beställde de sju filmer jag ännu inte ägde av denna fantastiska regissör. La Rose De Fer eller Iron Rose som det står på filmomslaget, var en av dem.

”Ni som känner till underjorden. Hör ni mig? Ni, mina vänner. Svara mig.
 De har stängt in er med sina staket – sina kors.
 Ni är inte döden. Det är de som är döden.
 De har låst porten till kristallslottet.”

Ett ungt par träffas på en bröllopsfest och bestämmer sig för att träffas igen. De möts upp på en övergiven tågstation och leker kurragömma. Paret blir snabbt förälskade och tar sina cyklar och styr kosan mot okänd destination. Den okända destinationen blir en gammal ödslig kyrkogård i höstskrud och de bestämmer sig för att gå en promenad. Under en kärleksakt glömmer de både tid och rum och det har blivit kväll. Kyrkogården ser inte längre lika inbjudande ut. Den har blivit mörk och otäck. Paniken börjar gripa tag om det unga paret då de inser att de kanske aldrig hittar ut igen.

”Ni som går in lämnar hoppet bakom.”

Det är svårt att beskriva handlingen i La Rose De Fer då det egentligen inte händer särskilt mycket. Det är ingenting negativt då allt är estetiskt snyggt hela tiden. Scenerna är långa och utdragna och dialogen framförs som om den vore skriven som poesi. Filmen har en spöklik atmosfär och Jean Rollin tar verkligen vara på omgivningarna och använder kyrkogården som en jättelik labyrint. Till skillnad från många av Rollins andra filmer är La Rose De Fer helt och hållet befriad från blodiga scener och de nakna kvinnokropparna är få eftersom filmen egentligen endast innehåller två karaktärer.
La Rose De Fer är en svårdefinierbar film som närmast kan beskrivas som en mörk surrealistisk saga. Jean Rollin visar publiken att det inte behövs en massa pengar för att göra en bra film, allt som krävs är skaparglädje och den glädjen besitter verkligen Jean Rollin.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar