Sand Sharks (2011)

Jag har varit på ett djur-som-blir-förbannade-på-korkade-människor-film humör hela månaden och efter några intensiva dagar på jobbet blev jag sugen på att helt stänga av hjärnkapaciteten och se en film i stil med, tja - Sand Sharks.

”We can’t just cancel the party because a few people got killed. That’s bad business”

Den lilla ön White Sands ligger risigt till ekonomiskt efter det att hajar gjorde livet surt för badgästerna för några år sedan. Strulpellen Jimmy (spelad av den alltid lika störiga Corin Nemec) återvänder hem efter många års frånvaro. Han var orsaken till att femton personer miste livet i samband med en fest han anordnade och dessutom lämnade han en tjej i sticket som nu gaskat upp sig och blivit polis. Nu är han redo att ge sig själv en andra chans och lyckas utan några större svårigheter att övertyga borgmästaren (som är hans egen far) att få lov att anordna ytterligare en fest för att rädda ön från en ekonomisk kollaps och på samma gång håva in lite extra klöver till sig själv. Jimmy drar igång på stuts med att anordna Sandman Festival i samband med ungdomars vårlov men han kommer inte långt med planeringarna innan den lilla ön drabbas av plötsliga dödsfall. Allt pekar på att hajar ligger bakom, hajar som lever och jagar i sanden.

”Eat this you sand of a bitch”

På pappret låter Sand Sharks som den perfekta formen av underhållning men det är allt annat än underhållande. Filmen försöker hela tiden ha glimten i ögat och vräka ur sig referenser till alla sorters olika filmer i samma kategori men misslyckas totalt. De ständiga anspelningarna med dialog, karaktärer och hela scener till framförallt Jaws blir ganska snabbt väldigt påfrestande. Skådespelarna är en skara kassa exempel på att man ska ge fan i att ge roller till barn till föräldrar utan någon större talang och till huvudrollsinnehavare i gamla ruttna serier från 1990-talet. Hulk Hogans dotter Brooke fungerar i och för sig hyfsat i den osannolika rollen som en ung hajexpert men Corin Nemec från den gamla skitserien Parker Lewis Can’t Lose är precis lika irriterande som jag kommer ihåg honom, om inte värre. Musiken är fruktansvärd, pistolskotten låter som smällare, den påtvingade humorn är minst sagt irriterande och specialeffekterna är under all kritik. Omotiverade nakenscener eller motiverade med för den delen lyser med sin frånvaro och ju mer jag tänker på det desto mer avskyr jag filmen. Om jag ska ge Sand Sharks någon form av positiv kritik skulle det vara att filmen är förvånansvärt händelserik, problemet är bara att allt som sker är totalt ointressant. Sand Sharks är bland det sämsta jag sett inom djurskräcksgenren någonsin och även om viljan finns inom mig dröjer det förmodligen ett bra tag innan jag återbesöker filmgenren igen. Så dåligt är det faktiskt.