Stoker (2013)

Arkitekten Richard Stoker förolyckas på sin dotter Indias födelsedag. India och hennes instabila moder Evelyn lämnas ensamma i familjens stora hus och inleder sorgearbetet. På begravningen dyker Richards yngre broder Charles upp. Då han inte har varit tillsammans med sitt kött och blod sedan ung pojke, flyttar han in med sin avlidna brors familj för att lära känna dem – och mörkret lägger sig åter igen över familjen Stoker.

”For me it doesn’t matter who you are.”

Stoker är ännu en i raden av filmer från förra året som jag velat bocka av. Det är den koreanska regissören Chan-wook Park, som ligger bakom den hyllade hämndtrilogin Sympathy for Mr. Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance, första film i utlandet och det är en imponerande debut. Stoker är en otroligt vacker film där allt samverkar i total harmoni - de skarpa färgerna, de drömlika kameraåkningarna och vinklarna samt det utomordentliga användandet av ljud. Jag kom på mig själv att bli nästan hänförd av ett ägg som rullades på köksbordet samtidigt som skalet sakta krasades sönder. I nästa stund blev jag som förtrollad när en hårborstning övergick till ett barndomsminne som utspelar sig i den vajande vassen. Den klassiska pianomusiken agerar ett perfekt soundtrack och Lee Hazlewood & Nancy Sinatra’s Summer Wine har nog aldrig tidigare använts vid ett bättre tillfälle. Mitt i allt det vackra ligger dock ett mörker, ett mörker som är väldigt tydligt redan under filmens inledning. Stoker är en tankenöt som inte är helt lätt att knäcka och även fast filmen aldrig blir direkt grafisk är det en sexuellt laddad historia. Man kan ana vad som döljer sig under ytan men inte ens när filmen rullat färdig har man allt helt klart för sig, inte jag i alla fall. Stoker är en film man behöver se fler än en gång och jag ser redan nu fram mot nästa möte. 

”What do you want from me?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmens tre huvudkaraktärer, ingen av dem är särskilt sympatisk. Nicole Kidman spelar en för henne ganska typisk roll men hon gör det som vanligt med bravur och Matthew Goode är också väldigt bra i sitt porträtt av farbror Charles. Den som verkligen imponerar är dock Mia Wasikowska som lyckas ge karaktären India ett djup som bara växer och växer med filmens gång. Park är känd för sina blodsdrypande skapelser i hemlandet men den röda färgen får inte mycket utrymme i Stoker och det behövs inte heller – Stoker är poesi för ögat och ett alldeles utomordentligt psykologiskt drama. Utseendemässigt är allt perfektion och det fanns fler sekvenser än de jag nämnde ovan som fick mig att utbrista till min sambo – ”fy fan vad snyggt allting är!”. Dialogen är ytterligare en av filmens starka sidor och det känns som om det ligger en undermening i nästan allt som yttras. Att det sedan är Prison Break skådisen Wentworth Miller som ligger bakom filmens manus gjorde mig om än ännu mer imponerad då han hanterar pennan oändligt mycket bättre än att stå framför kameran. Stoker är en oerhört fascinerande film och en av de bästa filmupplevelser jag har haft under 2013.