The Stand (1994)

Allt började som en vanlig förkylning men förvandlades snabbt till ett dödligt virus som spred sig genom landet likt en löpeld. Inom loppet av några dagar föll nittionio procent av jordens befolkning offer för den dödliga influensan. Den kvarstående procenten får kämpar för sin överlevnad och längs deras färd, genom ett ödelagt Amerika, sluter de samman och bildar två läger. I Nebraska befinner sig Abagail Freemantle, en djupt religiös 106 årig kvinna vars sista uppgift i livet blir att agera språkrör åt Gud själv. Genom drömmar samlar hon de kvarstående människorna som fortfarande tror på godheten och tillsammans bygger de upp ett nytt samhälle i Colorado som får namnet Frizonen. Samtidigt i Las Vegas lockar Randall Flagg, den svarte mannen, till sig en arme av undersåtar, vars enda funktion är att förgöra allt som är gott. Det är dags att välja sida i den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.

”Folks around these parts call me Mother Abagail. I’m 106 years old and I still make my own bread.”

The Stand släpptes 1978 och blev Stephen Kings fjärde publicerade roman. Det var en tungviktare och bokförlaget tvingade King att korta ner boken rejält. Tolv år senare fick han chansen att släppa The Stand så som det var tänkt från början, en nästan 1300 sidor lång historia om det ständigt återkommande temat på ondska och godhet. Förutom de adderade fyra hundra sidorna gjordes förändringar i boken och karaktärer och personer som Madonna, Freddy Krueger, Tom Cruise och Predator vävdes in i historien för att känslan av nutid skulle förstärkas. Vid ett tillfälle sitter Stu och Tom och tittar på Rambo 4, tjugoåtta år innan det att Sylvester Stallone bestämde sig för att återuppliva den gamle actionhjälten. 1994 gjordes filmatiseringen och resultatet blev en sex timmar lång miniserie, uppdelad på fyra delar. Det blev det andra (av många) samarbetet mellan King och filmregissören Mick Garris, efter det att de jobbat tillsammans med Kings första manus som var skapat direkt för den stora duken, Sleepwalkers. 

”- Oh. I never even introduced myself, did I? Pleased to meet you Lloyd. Hope you guessed my name.

- Huh?

- Oh, nothing. Just a little classical reference. Actually, my name is Flagg, Randall Flagg.”

The Stand som vi känner bättre till under namnet Pestens Tid var ett tidskrävande projekt att sätta igång och till en början var jag inte säker på att jag skulle fullfölja det, men det förändrades väldigt kvickt. Jag drogs snabbt in i historien och under lite mer än en veckas tid var romanen det enda som upptog min tankeverksamhet då jag inte befann mig på jobb. Miniserien har jag sett vid flera tillfällen tidigare och jag har alltid tyckt väldigt mycket om den. Nu i efterhand är den inte lika bra men den är väldigt trogen förlagan och precis som med tv-versionen av The Shining (som jag recenserar HÄR) är det på gott och ont.

”- The bride cometh to the bridegroom as a flame to the wick of the lamp.

- Is that the bible?

- Danielle Steel, I think.”

Miniserien inleds smått lysande med Blue Öyster Cult’s Don’t Fear the Reaper, samtidigt som döden sveper genom landet och lämnar ett fallerande USA bakom sig. The Stand har otroligt många karaktärer och även fast inte miniserien har lika många som boken är det ibland svårt att komma ihåg vem som är vem. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar är en del händelseförlopp och karaktärer ändrade. Det är dock inte något jag stör mig på och de få förändringarna som har gjorts fungerar bra. Det enda jag saknar är Trashmans möte med psykopaten The Kid, utvecklingen hos den till en början mordiska pojken Joe och de mer galna tendenserna hos Harold. Skådespeleriet är rakt igenom mycket bra med undantag för två insatser. Det första är Corin ”Parker Lewis” Nemec. Jag hatar Corin Nemec och här är han precis lika värdelös som vanligt. Han motsvarar inte alls den bilden som jag får av Harold i boken och dessutom så har filmteamet valt att kladda dit prickar i ansiktet på honom som ska föreställa finnar och de försvinner och återuppstår lite hur som helst. Det ser verkligen urlöjligt ut. Det andra problemet är Molly Ringwald som spelar Frannie. Jag hatar henne också. Det är svårt att förstå att hon har en lyckad skådespelarkarriär bakom sig. Hennes otroligt irriterande röstläge retar gallfeber på mig. Resten sköter sig utmärkt. Jag har alltid tyckt om Rob Lowe, Gary Sinise och Miguel Ferrer och det är ett utmärkt val att använda Ray Walston i rollen som den gamle mannen Glen Bateman. Jamey Sheridan (i härligt ful hockeyfrilla) är perfekt i rollen som smilfinken Flagg, även fast det djävulsliknande utseendet som han har allt som oftast i seriens sista del, känns onödigt. Vi vet ju redan vad han ska symbolisera, eller hur? Jag hade helt glömt bort att Ed Harris och Kathy Bates medverkade och även fast de inte har mycket speltid har de små men viktiga roller. Stephen King dyker som vanligt upp i en lite större roll än tidigare och det gör även regissörerna Tom Holland och Sam Raimi. Jag kan rada upp den ena skådespelarinsatsen efter den andra men då skulle jag fylla ytterligare en sida så jag stannar här och konstaterar istället att i det stora hela är det riktigt bra. Att The Stand är en tv-produktion märks tydligt men det är absolut ingenting som stör. Effekterna är väl sisådär men de drabbade influensaoffren är väldigt effektiva och man kan nästan känna doften av ruttnande människokött genom tv-skärmen. Överlag är det mesta väldigt bra iscensatt. The Stand lyckas förmedla det fruktansvärda 1990-talsmodet alldeles utomordentligt. Pottfrisyrer, minst två storlekar för stora klädesplagg och byxor som är uppdragna till armhålorna gör sig ännu en gång påminda. Det ser verkligen fånigt ut och jag försöker förtränga att jag själv en gång i tiden klädde mig och såg ut på det viset.

The Stand är en mastig miniserie att ta sig igenom och likaså romanen men det blir aldrig tråkigt eller utdraget. De religiösa aspekterna blir (särskilt i boken) ibland lite tröttsamma och Mor Abagail (som ser ut som E.T.) är väl inte världens mest intressanta figur. Bortser man från detta är The Stand en klassisk historia om kampen mellan gott och ont och det märks tydligt att King blivit inspirerad av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Tack vare intressanta karaktärer som den dövstumma Nick Andros och hans förståndshandikappade vän Tom Cullen, misslyckade rockstjärnan Larry Underwood, den tickade bomben Harold Lauder, vilsna Nadine Cross, ynkryggen Lloyd Henreid och pyromanen Trashman håller The Stand hela tiden mitt intresse uppe. I boken visar Stephen King vilken fingertoppskänsla han har när det kommer till detaljer och vissa partier är bland det bästa han har skrivit. Hans skildring av Trashmans färd mot Las Vegas, Stu och Toms julfirande och framförallt hans beskrivning av när pesten sprider sig från person till person och från stad till stad är makalöst bra. M-Å-N-E, så stavas ’det här är en förbannat bra historia’ men boken är bättre, mycket bättre.

Sand Sharks (2011)

Jag har varit på ett djur-som-blir-förbannade-på-korkade-människor-film humör hela månaden och efter några intensiva dagar på jobbet blev jag sugen på att helt stänga av hjärnkapaciteten och se en film i stil med, tja - Sand Sharks.

”We can’t just cancel the party because a few people got killed. That’s bad business”

Den lilla ön White Sands ligger risigt till ekonomiskt efter det att hajar gjorde livet surt för badgästerna för några år sedan. Strulpellen Jimmy (spelad av den alltid lika störiga Corin Nemec) återvänder hem efter många års frånvaro. Han var orsaken till att femton personer miste livet i samband med en fest han anordnade och dessutom lämnade han en tjej i sticket som nu gaskat upp sig och blivit polis. Nu är han redo att ge sig själv en andra chans och lyckas utan några större svårigheter att övertyga borgmästaren (som är hans egen far) att få lov att anordna ytterligare en fest för att rädda ön från en ekonomisk kollaps och på samma gång håva in lite extra klöver till sig själv. Jimmy drar igång på stuts med att anordna Sandman Festival i samband med ungdomars vårlov men han kommer inte långt med planeringarna innan den lilla ön drabbas av plötsliga dödsfall. Allt pekar på att hajar ligger bakom, hajar som lever och jagar i sanden.

”Eat this you sand of a bitch”

På pappret låter Sand Sharks som den perfekta formen av underhållning men det är allt annat än underhållande. Filmen försöker hela tiden ha glimten i ögat och vräka ur sig referenser till alla sorters olika filmer i samma kategori men misslyckas totalt. De ständiga anspelningarna med dialog, karaktärer och hela scener till framförallt Jaws blir ganska snabbt väldigt påfrestande. Skådespelarna är en skara kassa exempel på att man ska ge fan i att ge roller till barn till föräldrar utan någon större talang och till huvudrollsinnehavare i gamla ruttna serier från 1990-talet. Hulk Hogans dotter Brooke fungerar i och för sig hyfsat i den osannolika rollen som en ung hajexpert men Corin Nemec från den gamla skitserien Parker Lewis Can’t Lose är precis lika irriterande som jag kommer ihåg honom, om inte värre. Musiken är fruktansvärd, pistolskotten låter som smällare, den påtvingade humorn är minst sagt irriterande och specialeffekterna är under all kritik. Omotiverade nakenscener eller motiverade med för den delen lyser med sin frånvaro och ju mer jag tänker på det desto mer avskyr jag filmen. Om jag ska ge Sand Sharks någon form av positiv kritik skulle det vara att filmen är förvånansvärt händelserik, problemet är bara att allt som sker är totalt ointressant. Sand Sharks är bland det sämsta jag sett inom djurskräcksgenren någonsin och även om viljan finns inom mig dröjer det förmodligen ett bra tag innan jag återbesöker filmgenren igen. Så dåligt är det faktiskt.