Venus in Fur (2013)

Regissören Thomas är på väg hem till sin fästmö när en genomblöt kvinna störtar in på teatern där han jobbar. Hon presenterar sig som Vanda och vill provspela för den utmanande rollen i pjäsen Venus in Fur. Stressad och irriterad försöker Thomas mota henne därifrån men Vanda är påstridig och efter intensiv övertalning går han till slut med på att låta kvinnan visa vad hon går för. När Vanda går in i rollen som den dominerande skönheten förtrollas Thomas av hennes charm. Snart är de båda så djupt inne i sina karaktärer att gränsen mellan verklighet och fiktion sakta suddas ut.

”In a moment she made me who I am.”

Jag älskar Roman Polanskis filmer och han är en av mina absoluta favoritregissörer. Mina personliga favoriter är de han gjorde under nittiotalet och de filmer jag håller högst är Death and the Maiden och Bitter Moon, även fast jag är otroligt svag för hans mer klassiska verk. Polanskis senaste film, Carnage blev något av en besvikelse och även fast den hade sina stunder så kändes den aldrig helgjuten. Hans nya Venus in Fur är ett steg i rätt riktning. Jag har dock svårt att tro att den kommer att tilltala de som inte har en djupare relation till Polanskis filmer.

Venus in Fur har det varit ganska tyst om ända sedan den hade premiär i Cannes förra året och jag kan inte minnas att jag har läst någonting om filmen det senaste året. Som förlaga har Polanski använt sig av David Ives pjäs som i sin tur använts sig av den österrikiska artonhundratalsförfattaren och grundaren av begreppet sadomaschocism, Leopold von Sacher-Masochs banbrytande roman med samma namn. Venus in Fur är ett kammarspel mellan två personer och hela filmen utspelar sig i en annars folktom teater. Polanskis fru Emmanuelle Seigner återförenas med Mathieu Amalric med vilken hon sex år tidigare spelade mot i det franska dramat The Diving Bell and the Butterfly. Det är kul att se Seigner i centrum igen, hon är en skådespelerska som medverkar i på tok för få filmer. Ända sedan jag såg henne i Bitter Moon för första gången blev jag helt tagen av hennes karisma. I Venus in Fur är hon precis som sin motspelare väldigt bra och Polanski vet precis hur han ska få ut så mycket som möjligt av hennes talanger. Venus in Fur är en dialogdriven film och det är inte mycket mer än just repliker som fyller speltiden. Det krävs en man av Polanskis kaliber för att få det att funka och även fast inte Venus in Fur är en klockren film så lämnar den mig funderandes efteråt och jag kände redan när eftertexterna rullat färdigt att jag kommer att se den igen inom en snar framtid. Balansgången mellan karaktärerna och de roller de går allt djupare in i är knivskarp. Som skådespelare fungerar de perfekt ihop samtidigt som de i det verkliga livet är varandras raka motsatser. Polanski tar god tid på sig att föra historien framåt och de nittio minuterna är ett enda lång händelseförlopp i realtid utan en massa onödiga avbrott eller sidohistorier. Det franska språket är och kommer alltid att vara poesi för mina öron och det är ett djärvt drag av Polanski att inte använda sig av engelsk dialog. Venus in Fur är mer än ”bara” teater på film och även fast den inte tillhör Polanskis bästa filmer så fortsätter han att bevisa vilken fantastisk regissör han är.