Seconds Apart (2011)

Det är gymnasiefest och ett gäng grabbar sitter runt ett bord och pratar snusk och dricker sprit. Plötsligt blir det allvarligt och de börjar spela rysk roulette med varandra där döden tillslut omfamnar dem alla. Detta är den första i raden av mystiska självmord som plötsligt sveper likt en löpeld bland skolans elever. Den plågade polisen Lampkin börjar se ett samband mellan självmorden och de identiska tvillingarna Seth och Jonah, och de är inga vanliga tvillingar. De delar en gåva, en livsfarlig gåva, och när de dyker upp med sin filmkamera dör folk.

After Dark Films varierar rejält i kvalitet men vissa av dem är riktiga guldkorn som The Abandoned, Frontière(s), Prowl och nu senast Seconds Apart. Det är en intressant film som påminner mycket om David Cronenbergs tidiga skapelser. Människans psyke och oförklarliga företeelser är ett fascinerande ämne och Seconds Apart blandar teorier med ren underhållning i sann Omen stil. Tvillingarna ser ut som nollställda Harry Potter kopior med avsikter som skulle få självaste Damien att tappa andan. Edmund och Gary Entin är båda mycket bra i rollerna som de onda tvillingarna och det är mycket tack vare deras fantastiska samspel som filmen fungerar så bra som den gör. Det var länge sedan jag såg så känslokalla individer på film. Seconds Apart är inte rakt igenom perfekt och slutet kunde jag räkna ut ganska långt i förväg men sidohistorier som polis Lampkins sorgliga förflutna sätter extra krydda på berättelsen. Inspelningsplatsen i Louisiana är ett extra plus i kanten och sumpmarksområdena och tvillingarnas gamla hus gör sitt för den ibland kusliga stämningen. Filmen är inte särskilt blodig eller våldsam men självmordssekvenserna är mycket snyggt utförda och det var länge sedan 90 minuter sprang iväg så snabbt. Seconds Apart är väldigt bra och en film jag definitivt kommer att återbesöka i framtiden. 

Mulberry Street (2006)

En värmebölja drar över Manhattan. Bisarra råttattacker inträffar runt omkring i tunnelbanorna och invånarna hamnar på sjukhus. Råttorna tar sig snabbt upp till marknivå och fler och fler blir bitna av de aggressiva djuren. De drabbade beter sig märkligt och sakta förvandlas de till råttliknande monster med smak för blod. Snart är hela Manhattan i kaos. Några hyresgäster barrikaderar sig i sitt hyreshus och får kämpa för sina liv.

”They’re ratpeople, fucking ratpeople!”

Regissören Jim Mickles Stake Land var en positiv överraskning även fast jag inte var lika överväldigad som de flesta verkade vara. Det kan förstås ha att göra med att jag är sjukt trött på vampyrer och allt som hör därtill. Hans debutfilm, Mulberry Street, har jag stött på lite då och då genom åren men gång på gång har jag lyckats glömma bort den. Jag hittade filmen för en tia på Ginza och passade på att lägga den i kundkorgen tillsammans med resten av min beställning. Mulberry Street är en lågbudgetfilm som enligt IMDb hade en budget på fjuttiga 60.000 dollar. Det är imponerande vad Mickle lyckas prestera med en sådan tajt budget men tyvärr fallerar filmen i helhet. På pappret är detta en film helt i min stil men jag väntar hela tiden på att någonting ska hända, någonting som ska hålla mitt intresse uppe. Det gör det inte och jag börjar fingra på telefonen och vänta på att filmen ska ta slut. Mulberry Street är inte helt värdelös, bara tråkig. Filmen skulle säkert ha fungerat i kortfilmsformat men som långfilm gör den det inte. Jag gillar denna typ av film väldigt mycket och Mulberry Street bär på många likheter med andra filmer jag gillar skarpt. Lamberto Bavas Demons, Danny Boyles 28 Days Later och Jaume Balaguerós [●REC] är bra exempel och filmer jag också ofta återbesöker. Mulberry Street är inte en av dem och kommer inte ens i närheten av någon av dessa titlar. Höjdpunkten för mig i filmen var när bandet Love dök upp på soundtracket med deras låt Dream. Det fick mig att minnas vilket bra band Love var och känna mig lyckligt lottad som hann se Arthur Lee framföra hela Forever Changes plattan på Roskilde Festivalen 2002 innan han tragiskt gick bort i cancer några år senare. Jag kände igen vissa scener här och där i filmen och insåg till slut att jag sett Mulberry Street tidigare. Det fanns tydligen en anledning till varför jag förträngt filmen. Den är helt enkelt inte särskilt bra.

Love - Dream