Undead (2003)

När René ”Miss Catch of the Day Queen” Chaplin förlorar sitt barndomshem till banken efter det att hennes föräldrar dör, tröttnar hon på sin livssituation och småstadsmentaliteten i den lilla fiskebyn Berkeley. Tillsammans med sin sliskiga pojkvän sätter hon sig i bilen för att se staden försvinna i backspegeln. De hinner inte långt innan ett meteorregn öser ner över staden och lämnar dem strandade tillsammans med invånarna som en efter en förvandlas till blodtörstiga zombies…

”Those things you saw out there. That’s only the beginning. The beginning of the end.”

Undead är en australiensisk zombierulle skapad av de båda tvillingbröderna Spierig. Filmens budget är deras egna livsbesparingar, med lite hjälp från familj och vänner, och känner man till detta så är Undead en minst sagt imponerande skapelse. Visst är det en lågbudgetrulle men det känns inte som det. Resultatet, som efter enorm tålmodighet, ser bättre ut än mycket av det som genren spottat ur sig.

”When I was a kid, we fuckin’ respected our parents. We didn’t fuckin’ eat ‘em!”

Undead är en fartfylld historia, fylld av skaparglädje. Det är en klockren blandning mellan komedi och splatterfilm, oftast är det jävligt kul utan att bli hysteriskt. Filmen flirtar friskt med genrens grundpelare, samtidigt som den känns genuin. Allt ser väldigt bra ut och specialeffekterna som är en blandning av den gamla skolan och datoreffekter imponerar stort. Undead var en positiv överraskning men den är inte helt felfri. Stundtals känns den lite för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner något då vissa partier känns onödigt långa. Det är ett lite för händelselöst händelseförlopp ibland och det dröjer onödigt länge innan våra huvudpersoner inser att ett skott i huvudet är allt som krävs för att sätta ett stopp på eländet. Ibland blir det lite ostigt och klyschigt men i det stora hela så är Undead mycket bättre än mycket annat som genren kläckt ur sig under den senaste tiden (va fan, de slänger till och med in lite zombiefiskar!). Vändningen mot slutet kändes lite otippad men den fungerade alldeles utmärkt och jag kunde inte sluta att tänka på Stephen King’s Under the Dome (som kom i bokform flera år efter det att Undead släpptes) under filmens andra halva. Undead är en frisk bris i zombiefilmsgenren och väl värd att kolla upp. Den förtjänar utan tvekan en plats vid sidan av Peter Jacksons kultfilmer Bad Taste och Braindead.

The Dead (2010)

Världen är inte sig lik. De döda återuppstår och de få överlevande kämpar för sina liv. Ett plan kraschlandar någonstans i norra Afrika och den amerikanska soldaten och ingenjören Brian Murphy spolas iland på en strand. Samtidigt kommer den afrikanska soldaten Daniel Dembele, efter att han övergett sin post vid vägspärrarna, tillbaka till sin hemby där alla blivit slaktade av de levande döda. En svårt skadad kvinna informerar honom om att hans son lyckats fly tillsammans med en grupp militärer vars uppgift är att ta de överlevande till en militärbas i norra Afrika. När Brian och Daniel stöter på varandra bestämmer de sig för att slå följe. Brian letar efter en flygplats som kan ta honom därifrån och Daniel letar efter militärbasen där hans son tros vara. De levande döda är överallt och Brian och Daniel inser snart att det inte kommer bli ett enkelt uppdrag.

Efter mängder av riktigt ruttna zombiefilmer och The Walking Dead som bara blir sämre och sämre hade jag nästan helt gett upp hoppet på genren. Helt ut i det blå kommer bröderna Howard J. och Jonathan Fords The Dead och det är ta mig fan den bästa zombierullen jag sett på år och dagar. Den har allt som är bra med den urvattnade genren. Vi har sett samma historia mängder av gånger nu men här känns allt fräscht igen. Afrikas glödheta sol och torrlagda ödemarker är en perfekt miljö att utspela sig i. Även fast filmen oftast utspelar sig i öppna landskap känns det klaustrofobiskt, de levande döda är verkligen överallt. Det vilar konstant en obehaglig stämning över The Dead och filmen fick till och med en van skräckfilmstittare som mig att hoppa till vid flera tillfällen. Här har filmmakarna fattat hur man gör en bra zombiefilm. De har haft den goda smaken att låta de levande döda röra sig långsamt igen och filmen känns mycket som George A. Romeros tidigare alster och de gamla italienska zombierullarna jag ständigt återbesöker. Det finns lyckade varianter på de snabbare och mer aggressiva smittbärarna som t.ex. 28 Days Later och nyinspelningen av Dawn of the Dead men jag har alltid föredragit när de döda hasar sig fram, det känns mer otäckt helt enkelt. Filmen är dessutom otroligt snygg. Den är filmad med 35 mm och även om det förekommer viss CGI är det till största del gamla hederliga specialeffekter, precis så som jag vill ha det. The Dead är en långsam roadmovie som fokuserar mer på drama än action men som aldrig slutar att vara spännande. Det finns verkligen ingenting som jag kan klaga på. Vissa kan finna den något långsam men jag blev aldrig uttråkad, jag satt som på nålar hela filmen igenom. The Dead gav mig härliga rysningar och ett hopp om att det fortfarande kan göras bra zombiefilmer. Släng The Walking Dead i väggen och titta på The Dead istället, den är verkligen helt fantastisk!