The Night Stalker (1972)

Reportern Carl Kolchak plockar ut sin första semester på två och ett halvt år men innan han har hunnit sätta gasen i botten blir han återkallad till sin arbetsplats Daily News i Las Vegas. Redaktionen vill att han ska undersöka ett bisarrt kvinnomord och motsträvigt sätter han igång med förundersökningarna. I en rasande fart sker fler mord på unga kvinnor och de har alla en sak gemensamt. Deras kroppar är tömda på blod och de har mystiska bitmärken på halsen.

”Looks like Bela Lugosi struck again.”

Nittonhundrasjuttiotvå var första gången som tv-tittarna fick stifta bekantskap med tidningsreportern Kolchak. Det blev en otrolig succé och redan året efter kom fortsättningen, The Night Strangler. Nittonhundrasjuttiofyra kom tv-serien men då den sakta men säkert tappade tittare lades den ner efter tjugo avsnitt, trots att sex till redan var beställda. The Night Stalker bygger på en då opublicerad roman vid namn The Kolchak Papers av författaren Jeff Rice. Richard Matheson (som vi ju alla vet skrev bl.a. I Am Legend och The Incredible Shrinking Man) fick jobbet att överföra romanen till tv-format och resultatet blev The Night Stalker. Som producent står kultfiguren Dan Curtis och John Llewellyn Moxey som hade ett imponerande förflutet inom tv, fick jobbet som regissör.

The Night Stalker utspelar sig likt en gammal noir deckare (med fokus på det övernaturliga) där Kolchaks berättarröst hela tiden förtäljer historiens gång för tittaren. Det är ett knep jag alltid varit barnsligt förstjust i och här fungerar det alldeles förträffligt och får berättelsen att röra sig kvickt framåt utan att förlora fart eller fokus. Darren McGavin är klockren i rollen som Kolchak och hans torra humor och träffsäkra kommentarer passar som handen i handsken. Vampyren Janos Skorzeny är en kul figur och sekvenserna då han gång på gång flyr undan polisen är riktigt intensiva. Hans blodsprängda ögon och bleka ansikte med flagnande hud gör honom till en av de mest minnesvärda vampyrerna i filmhistorien, det är konstigt att karaktären inte nämns oftare i vampyrsammanhang. Jag tänkte flera gånger på Stephen Kings Salem’s Lot under filmens gång och sekvensen när Kolchak besöker Janos hus delar flera likheter med Tobe Hoopers filmatisering som kom sju år senare. Kolchacks äventyr ligger även till grund som inspiration till Chris Carters The X-Files och vid två tillfällen gästspelade McGavin i serien. Till en början ville Carter att McGavin ännu en gång skulle spela karaktären Kolchak men då det inte var särskilt uppskattat skrevs rollen om och McGavin blev istället karaktären som startade det paranormala arbetet på FBI-byrån, innan Mulder och Scully kom in i bilden. The Night Stalker är en av de mest populära tv-filmer som gjorts och det är inte särskilt svårt att förstå. Trots att det är fyrtio år sedan den gjorde premiär på tv känns den inte särskilt förlegad, det enda sorgliga är att de inte görs på detta viset längre. Även fast jag gillar The X-Files skarpt (jag var besatt av serien som tonåring) väljer jag Kolchak före Mulder, vilken dag som helst i veckan. Allt är sådär härligt kusligt (utan att det blir otäckt) och jag ser fram mot att sätta huggtänderna i uppföljaren så fort jag får chansen.

Hittade ingen trailer men här finns hela filmen tillgänglig

The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling.