The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling. 

Carrie (2002)

”Sin never dies.”

Carrie White har det jobbigt i skolan där alla eleverna hackar på henne och utsätter henne för grymma skämt. Hemma är det ännu värre där hon lever tillsammans med sin religiösa fanatiker till moder som anser att allt som hör tonåren till är syndigt. När det blir för mycket för Carrie tappar hon kontrollen över sin dolda förmåga. Carrie kan med hjälp av sin tankekraft förflytta föremål och när hon blir riktigt arg eller förtvivlad händer det ännu värre saker. Det får ungdomarna på hennes skola snart erfara när det är dags för avslutningsbalen.

”They’ll laugh at you. They always will.”

Denna nyinspelning (som jag inte ens visste att den existerande förens alldeles nyligen) av Brian De Palmas storfilm kom tjugosex år efter det att föregångaren haft premiär. Det är en film gjord för tv och var tänkt som ett pilotavsnitt för en kommande tv-serie. Det blev (lyckligt nog) aldrig av på grund av dåliga tittarsiffror. Det är inte svårt att förstå när man ser resultatet. Stephen Kings bok var en imponerande debutroman som även fast den ibland känns något splittrad är en bra tagning på temat utsatt individ i skolan, med en övernaturlig tvist. Brian de Palmas filmatisering (som jag recenserar HÄR) är ett mästerverk inom genren och det är obegripligt att någon överhuvudtaget försökte sig på att göra en uppgradering av den. Carrie 2002 känns som en typisk tv-produktion och allt ser väldigt fult och hafsigt ut, allt från förtexterna till det otillfredsställande slutet. Det känns verkligen som ett sunkigt pilotavsnitt till en serie som snabbt faller i glömska. Den urusla musiken känns som om den vore tagen ur en porrfilm och de dåliga skådespelarna kunde mycket väl kunna vara aktörer/aktriser i sådana. Vi ser skådespelare från storserier som Lost och 24, skådespelare jag då gillade, men här är de totalt intetsägande. De går omkring och agerar som om de knaprar sobril hela dagarna. Tv-versionen av Carrie följer romanen bättre (förutom slutet) än De Palmas version men här får vi ytterligare ett bevis på att det inte alltid är att föredra. Vissa uppdateringar har gjorts såsom internet, mobiltelefoner och referenser till "dagens hippa filmer" men det stjälper filmen snarare än hjälper.

Det som gjorde boken rörig (återkopplingarna om vad det var som egentligen hände) har de denna gång valt att ta med och många scener känns utdragna i absurdum och det verkar som om de aldrig ska ta slut. Incidenten på balen är rena skämtet och ett hån mot De Palmas utomordentliga visualisering. Carries mamma är mycket mer nedtonad än i den första filmen och det känns ju lite dumt, varför inte visa galenskapen i all sin gudomliga prakt? Uppenbarligen var det skådespelaren David Keith (från Stephen King filmen Firestarter, som jag recenserar HÄR) som bad manusförfattaren Bryan Fuller att ge det religiösa dravlet en lite mer positiv infallsvinkel, hur de kunde gå med på det är ju minst sagt besynnerligt. Filmens största och enda behållning är Angela Bettis som spelar just Carrie. Hon är mycket övertygande i sin roll som den plågade tonåringen med oanade krafter och även fast hon inte är någon Sissy Spacek gör hon rollen mycket bra. Jag kände redan från början att jag skulle hata filmen och skulle det inte vara för att jag samlar på Stephen Kings böcker och filmer som är baserade på hans verk skulle jag ha slängt dvdn i soptunnan i ren protest för så här dåligt ska det inte få lov att vara! Det har gjorts försök att återuppliva Carrie tidigare i The Rage: Carrie 2 och minnena jag har från den filmen är inte många, med undantag från en tatuering som förökar sig. Nästa år är det premiär för ytterligare ett försök att tolka Carrie och det enda jag känner är varför?

Firestarter (1984)

Tolv fattiga gymnasiestudenter testar 1969 en starkt hallucinatorisk drog vid namn Blandning Sex. Resultaten var förödande. De utvecklade gåvor som gav dem förmågor som telekinesi, psykisk dominans, stunder av övermänsklig styrka och tillfällig kontroll över det sympatiska nervsystemet. Det var i själva verket inga gåvor utan förbannelser. Försökspersonerna fick alla svåra huvudvärker efter det att de använt sina talanger och de som inte blev galna eller tog livet av sig gjorde sig den mystiska organisationen, som låg bakom experimentet, Butiken av med.

De två studenterna Andy och Vicky McGee överlevde experimentet och tillsammans fick de en dotter, Charlie. Charlie visar sig också ha gåvor men utan de fruktansvärda sidoeffekterna. Hon kan med hjälp av sin tankekraft sätta eld på saker och ting. Vetskapen når snabbt (som en löpeld) Butiken och snart är Charlie deras topprioritet.

”They’re coming. They’re coming for us. They’re gonna kill you Daddy. We have to run, we have to hide, we have to...”

Butiken mördar Vicky och kidnappar den nu 7-åriga Charlie men Andy lyckas frita henne och efter det är far och dotter på ständig flykt undan organisationen. Det visar sig lönlöst att försöka undkomma Butiken som hyr en lönnmördare vid namn Rainbird, som har egna planer för den lilla flickan. Det dröjer inte länge förrän de blir de infångade och får agera labbråttor. Men Charlies krafter visar sig vara mäktigare än vad de någonsin kunnat ana.

”If I do something bad, will you still love me?”

Firestarter är Stephen Kings sjätte publicerade roman och den åttonde (om man bortser från Creepshow som jag recenserar HÄR) i raden av filmatiseringar. Firestarter har för mig aldrig varit en favorit bland drösen av alla filmatiseringar av Kings verk. Nu har jag dock inte sett filmen på säkert 15 år och under en resa till Barcelona bestämde jag mig för att äntligen läsa romanen. När jag kom hem gav jag filmen en tredje chans. Firestarter är fylld med bra skådisar och jag hade helt glömt bort att en ung (och vacker som en sommardag) Heath Locklear här spelar rollen som Andys fru Vicky. Martin Sheen är som vanligt mycket bra i rollen som Butikens överhuvud Hollister och George C. Scott är förbannat trovärdig som den iskalla lönnmördaren Rainbird (han har hästsvans och bär poncho för att dela likheter med bokens karaktär som var en inhemsk amerikanare) och en skådespelare jag glömmer hur bra han är tills han dyker upp i en film. Filmens riktiga stjärna är dock Drew Barrymore som efter sin succéroll som E.T.s polare Gertie, även här visar hur hon kan charma sig rakt in i hjärtat på filmtittarna med sitt rollporträtt av den sköra men livsfarliga Charlie. Det tyska bandet Tangerine Dream sätter stämningen i filmen med sitt drömlandskap av oroväckande syntar och soundtracket fungerar lika utmärkt till att agera bakgrundsmusik i hemmets lugna vrå.

Firestarter är regisserad av Mark L. Lester, som till största delen av sin karriär har hängivit sig åt actionfilmer som Commando och Showdown in Little Tokyo, men det kunde lika gärna ha varit en film signerad David Cronenberg. Nu gjorde ju Cronenberg sin egen filmatisering av en Stephen King roman, The Dead Zone (som jag recenserar HÄR) ett år tidigare (också den med Martin Sheen) men Firestarter känns som en tidig Cronenberg-film som tar upp ämnet om kroppen och hjärnans funktioner och dess missöden. Jag är övertygad om att filmen skulle ha passat honom utmärkt.

Firestarter är en bra bok och en bra film men filmatiseringen lyckas något bättre. Som vanligt när det kommer till böcker som överförs till film är vissa händelseförlopp och scener alternerade, borttagna eller ersatta och mycket av bokens språk har direkt överförts till filmens dialog. I detta fall är det till filmens fördel då bokens mittparti kändes aningen utdraget och svårt att komma igenom medan filmen rullar på i ett bra tempo. Trots detta känns varken boken eller filmen fulländad och engagerar inte riktigt. Jag tycker fortfarande att Firestarter är en av Stephen Kings svagare skapelser. Men en svagare skapelse av King är ändå över medel och Firestarter har inte lyckats stilla min hunger efter hans verk. Nu har jag dock äntligen läst boken och sett filmen säkert tre gånger och det får räcka. Nu går jag vidare.